Spionbloggen

Om Spionbloggen

2008-12-23T14:51:00.016+01:00

Spionbloggen är en samling essäer som publicerades i bloggform mellan mars och december 2008. Det gemensamma temat är spionage och överhuvudtaget konsten att ta reda på hemligheter. Skribenten undertecknar sig spionen och är samma person som under pseudonymen Stan Emiroff gett ut Memoirs of a Business Spy (Spionförlaget, 2009), en uppmärksammad nyckelroman om kommersiellt spionage i Sverige.

Spionbloggen är ett icke-kommersiellt litterärt projekt. Essäerna varken har publicerats någon annanstans eller existerar i bokform. De finns bara här, samtliga under länkarna nedan eller till höger. Kostnadsfria att botanisera i och tycka om.

Spionbloggens samtliga essäer:

Spionage

Mysteriet med Brita
Privata spionföretag i Sverige
Att komma undan med dubbelmord
Osvenskt att rota i soporna?
Det var en öppen hemlighet
SPIONSKOLAN: Att känna igen lögn
SPIONSKOLAN: Att ta reda på riktiga namn
SPIONSKOLAN: Att iscensätta sin egen död

Flyktingar

Apatiska flyktingbarn
Värt att veta om flyktingsmugglare
Mer om flyktingsmugglare
Falska pass och identiteter

Brott

De försvunna pojkarna
Färgade sedlar efter rån?
Vi skjuter sönder däck!
Livstid för spottloska
Att röja skyddad identitet
Okänt kuppförsök mot kungen
Världsartister och Stureplansprofiler

Fusk och orättvisor

Så fuskar vi på meritförteckning
Om klottersanering
Världsmästare i pokerfusk
Dörrar snurrar
Spionen om FRA-lagen
FRA-lagen är steget mot NATO-medlemskap
Finanskris och fondfusk
Fusk med hjälppengar
Radiotjänst pejlar och psykar
Bli miljonär på diskriminering!

Homosexualitet

Detta inlägg läser du på egen risk
Lögner, förbannade lögner, och...?
Hemlig undersökning om (kd)

Stockholm

Massförstörelsevapen mitt i Stockholm
Panoptikon Centralen

Konspirationsteorier

Fenomenet konspirationsteori
Konspirationsteori om Adolf Hitler

Ryssland

Mordet på Litvinenko
Polonium och cesium på drift
Alla dessa regimkritiker
Bra att veta om Anna Politkovskaja
Jakten på den försvunna partiskatten
Spionen om kriget i Sydossetien
En dröm att älska - eller hata
Moskvas största hemlighet

Kultur

Mediefrihet i Sverige?
Spionroman eller deckare?

Finans

Bröderna Lernesjö
Stora planer för en liten aktie

Blandat, kul och kuriösa

Kontaktförmedling utan hyckleri
John McCain - krigshjälte eller förrädare?
Oväntat besök från Nordkorea

Kontaktförmedling utan hyckleri

2008-12-20T14:59:00.004+01:00

Brittiska forskare som studerat kontaktannonser och verkligheten har slagit fast att män söker unga vackra kvinnor medan kvinnor söker rika män. Resten - allt snack om personlighet och vackert inre - är hyckleri.

Jag känner en privatdeckare som gör uppdrag åt en mycket intressant kund - en annorlunda kontaktförmedling. Självklart får jag inte avslöja några namn eller var denna kontaktförmedling finns, men ett och annat har jag fått lov att berätta.

På ytan är kontaktförmedlingen lik de flesta andra i branschen. Dess kunder är kvinnor på jakt efter en man att gifta sig med. Förmedlarna hittar lämpliga kandidater, ordnar träffar, och gör sitt yttersta för att det ska registreras ett äktenskap. Den gamla vanliga kontaktförmedlingsverksamheten. På ytan.

Under ytan döljer sig det roliga.
Registrering av äktenskap är verksamhetens höjdpunkt, men tro inte att förmedlarna jublar för kärlekens skull. När en kvinna (kund) och en man (kandidat) blir äkta man och hustru kan kontaktförmedlingen äntligen börja debitera den lyckliga kvinnan för den utförda tjänsten. Priset: 1% av äkta mannens förmögenhet.

Just det. Kontaktförmedlingens affärsidé är att placera lycksökerskor hos rika män, ju rikare desto bättre. Med äktenskap, utan äktenskapsförord.

Idén är förstås inte ny. Det finns gott om förmedlingar som öppet eller i smyg skaffar fram eskort och älskarinnor för sina kunder som är välbärgade män. Men just denna kontaktförmedling är annorlunda, kanske unik. Dess kunder är alla kvinnor. Den arbetar ur ett kvinnligt perspektiv, så att säga.

Jag överlåter åt andra att diskutera den moraliska aspekten. Intressant för mig är privatdeckarens roll i det hela. Nyckelroll är ordet, ty verksamhetens framgång är beroende av hur mycket man vet om kandidaten.

Kontaktförmedlingens databas är en imponerande samling miljonärer där varje personakt inriktar sig på att besvara två frågor: Vad har denne man att erbjuda? Hur kan denne man förföras och luras till altaret?

Den första frågan delas in i underfrågor: Är mannen tillräckligt rik att satsa på? Hur stabila är hans inkomster? Är han verkligen ogift och singel och inte har en inarbetad samborelation sedan 15 år tillbaka som i praktiken är omöjlig att rubba? Hur hårt håller han i stålarna? Hur frikostig är han mot sina kvinnor? Hur krävande?

Här arbetar privatdeckaren enligt den beprövade mallen för vanlig hederlig personutredning, något som etablerade privatdeckare gör hela tiden. Nackdelen med rika män är att de oftast omringar sig med sekretess; fördelen är att många är kändisar som syns i medier.

Den verkliga utmaningen är den andra frågan, hur mannen kan förföras och luras till altaret. Här finns inga färdiga mallar och väldigt lite andrahandsinformation som man kan lita på. Här får privatdeckaren slita hårt.
Grundinformationen är naturligtvis kandidatens preferenser vad gäller utseende och personlighet, vilken typ av kvinna som har större chans att få honom på fall, rent allmänt. Därutöver finns det fler preferenser och individuella svagheter. Vad kandidaten faller för och hur han vill ha det, lite mer konkret.
Första mötet, till exempel. Finns det indikationer på att kandidaten föredrar att möta kvinnor på ett visst sätt, under vissa omständigheter? I hiss, under affärsmöte, på modevisning, på privatfest? Skulle kanske något av de vanliga tricken funka (t ex, kvinnan kommer till festen i sällskap med någon snygging men dumpar denne demonstrativt för kandidatens skull)?
Preferenser avseende kvinnans tillgänglighet är också bra att veta i förväg. Föredrar han blyga Cinderellor som avvisar sexuella inviter in i det längsta eller vilda pumor som är beredda att visa vad de går för redan första natten?
Och så vidare. Preferenser och svagheter. Ju mer info till personakten desto bättre.

Kunderna är som sagt kvinnor. Lycksökerskor. Unga, snygga, skrupelfria.
Att anmäla intresse och vara med i kundregistret kostar $10 000 samt några tusen dollar årligen därefter. Så snart du betalat och blivit kund går kontaktförmedlingens experter igenom din potential och ser till att du har allt som behövs - mental beredskap, erotiska färdigheter, rätt image, vinnande stil, o s v. Därefter väljer förmedlarna en passande kandidat och en lämplig taktik för hur denne kan mötas och förföras.

Kontaktförmedlingen har funnits i några år. Det är inte känt hur framgångsrik verksamheten är, hur många av kunderna lyckas nå målet, eller hur resultaträkningen ser ut. Enligt privatdeckaren ligger förmedlingen bakom ett fåtal bröllop per år, vilket säkert ger klirr i kassan. Kontaktförmedlingen har i alla fall råd med att betala privatdeckarens saltade fakturor.
En del lycksökerskor gör halva resan - blir älskarinnor. Kontaktförmedlingen får inte betalt för det, men å andra sidan brukar älskarinnorna stanna kvar som kunder i väntan på fler chanser och rikare kandidater. En del kvinnor i förmedlingens kundregister har redan en sugar daddy, eller till och med flera, men de förblir kunder tills det ultimata målet är nått. Bröllop. Med en miljardär.

Man kan inte låta bli att undra: Kandidater, alla dessa miljonärer och miljardärer som kartläggs och förförs, fattar de inte att kvinnorna de möter är inga Cinderellor utan listiga lycksökerskor på jakt efter deras pengar?
Enligt vad jag fått höra är det faktiskt så att de flesta är fullt medvetna om det. Miljonärer är inte dumma. Däremot är de uttråkade och äventyrssugna. Ständigt sökande efter nya kicks i livet. Därför spelar de med. De vet mycket väl vad kvinnorna är ute efter, hur alla dessa "spontana" möten i hiss eller på opera arrangeras och varför kvinnan säger nej den första kvällen. De fattar allt men låtsas att de inte gör det. De gillar spelet.

Både mannen och kvinnan spelar. List mot list, vem överlistar vem. Förlorar gör den som oväntat och oplanerat förälskar sig. Då går allt åt pipan.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, kvinnor, äventyr, kändisar, kärlek, kontaktförmedling, eskort, feminism, genus, könsroller, privatdeckare, bröllop, moral, hyckleri, kontaktannonser

Vi skjuter sönder däck!

2008-12-16T11:58:00.003+01:00

Dagens inlägg är action, för ovanlighetens skull.

När du vill skjuta sönder däck för att få stopp på en snabbkörande bil (personbil), vilket av de fyra hjulen ska du skjuta mot?

Under mina nästan tjugo år i underrättelsebranschen har jag aldrig behövt skjuta däck. Affärsspionage bedrivs vapenfritt, tack och lov. Så frågan är snarare en polisfråga - det ingår ju i polisutbildningen att lära sig skjuta mot fordon.

Jag kan inte det rätta svaret. Surfat diverse nätforum för amerikanska poliser, de borde väl veta, men där går åsikterna isär. Olika erfarenheter, olika argument.
Kollat till och med några forum för Grand Theft Auto entusiaster. Du som spelat GTA vet att det skjuts sönder däck i spelet, den möjligheten finns. Hittat inget svar där heller.
Det rätta svaret är kanske av mindre intresse i sammanhanget. Jag vill berätta något roligt istället.

För en tid sedan fick jag möjlighet att jämföra innehållet i fyra olika utbildningsmanualer - en från svensk polisutbildning (Polishögskolan, antar jag) och tre från utländska säkerhetstjänster: amerikanska CIA, ryska FSB och ytterligare en stormakts säkerhetsorganisation. Jag fick jämföra vad man lär sina blivande poliser och agenter avseende just detta problem - vilket av de fyra hjulen ska skjutas sönder för att få stopp på bilen, snabbast och säkrast, och utan att behöva döda föraren. Det roliga är att alla lär olika.

Nu är det så här att jag inte får avslöja vilken manual säger vad. Polishögskolans utbildningsmanualer är sekretessbelagda, att publicera innehållet på en publik blogg är olagligt. Och detsamma gäller säkerhetstjänsternas manualer. Så jag nöjer mig med att presentera de fyra olika rekommendationerna utan att precisera vilken av manualerna var och en tillhör.
(Till saken hör att jag egentligen fick se fler manualer och instruktioner, från fler länder och organisationer, men i många fanns ingenting om däckskjutande överhuvudtaget, eller inte ett ord om vilket däck som ska skjutas, så jag bortser från dessa.)

1. Du ska skjuta mot framhjulet, helst på förarsidan, detta för att slå ut rattstyrningen. Går bilen inte att ratta fortsätter den rakt fram och stoppas av det första hindret på vägen.

2. Du ska skjuta mot ett av bakhjulen för att orsaka sladd. Bilen kommer att köra av vägen omedelbart.

3. Du ska skjuta mot ett av drivhjulen (vilket kan vara fram eller bak eller både och beroende på bilmodell).

4. I det fall du inte får tillåtelse att skjuta mot föraren ska du försöka skjuta sönder två hjul närmast dig, helst bägge två på förarsidan.

Vem har rätt? Jag har som sagt ingen aning.
Frågade en bekant f d polis, han skrattade till och sa att utbildningarna är en sak, verkligheten där ute i förorterna är något helt annat. Glöm däck, du ska skjuta mot framrutan, punkt slut. Gör framrutan till ett jävla spindelnät, så stannar boven.

En annan "expert" påpekade att han aldrig skulle skjuta mot ett bakhjul p g a risken att träffa bensintanken. Häftigt att stoppa bilen medelst explosion, men så osvenskt. Och allt pappersarbete efteråt...

Själv kan jag tänka mig att ingen rekommendation är fel egentligen. Allt beror på omständigheterna.

Också så att oftast har man som förföljande polis inget val. Man har fri sikt mot ett eller två hjul, och det är dessa två man kan försöka skjuta sönder.

Någon som vet bättre?

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, polis, sverige, polishögskolan, biljakt

Detta inlägg läser du på egen risk!

2008-12-12T19:06:00.006+01:00

Varning! Det är ytterst farligt att läsa det här inlägget. Om det blir känt att du har läst det, att du ens varit på den här sidan och stannat längre än femton sekunder, kan det ha förödande konsekvenser för ditt sociala liv och din karriär. Du kan bli utfryst, svartlistad, märkt för livet. Så tänk efter nu - vill du verkligen ta risken och läsa vidare? Tänk noga! Det är inte för sent att surfa bort från faran. Nätet vimlar av andra inlägg, oskyldiga och mysiga.
Stannar du? I så fall avsäger sig spionen allt ansvar. Du läser vidare på din egen risk. Säg inte sedan att du inte blivit varnad!

Du vet, det finns ämnen som är tabu, sådana man inte får skriva om. Och bland dessa tabubelagda ämnen finns det några som är så totalt tabubelagda att de inte ens får nämnas. Man skämtar inte ens åt det hållet.
Och bland de totalt tabubelagda, fullkomligt förbjudna ämnena finns ett ämne som står i klass för sig. Det är supertabu, tabu av tabu. Man får inte ens tänka om det, inte ens fantisera om det, inte ens låtsas att det skulle kunna existera...
Spionbloggen tar idag en enorm risk, sin största någonsin. Dumt kanske. Inlägget kommer sannolikt att leda till hackerangrepp, sabotage, radering och nedläggning. Men spionen vågar. Han är den typen. Spionen vågar och hoppas att du - just du! - hinner läsa hela inlägget innan bloggen attackeras och utplånas.
Spionbloggen skriver idag om sådant som inte ens har ett namn på svenska (ingen översättare vill befatta sig med ämnet - det vore ett yrkessjälvmord), så vi får nöja oss med det engelska ordet.
Spionbloggen skriver idag om ex-gays.

Ex-gays är den engelska termen för personer som tidigare varit homosexuella men som inte längre är det. De har blivit av med sin homosexualitet och lever idag heterosexuellt - upplever sig själva som hetero innerst inne samt beter sig heterosexuellt i sociala sammanhang.

Ex-gays finns överallt i världen. De har sina nationella och internationella organisationer (Exodus International är kanske den mest kända) där medlemmarna utbyter erfarenheter med varandra och kämpar för sina rättigheter och mot fördomar. I Sverige är det som sagt tabu att ens uttala ordet. Etablissemanget med RFSL i spetsen gör gällande att ex-gays inte finns. I de sällsynta fall då ämnet tillåts att synas i media är det strikt förbjudet att uttala sig positivt eller ens neutralt om ex-gays. Ordet skall sättas i citationstecken eller följas av ett frågetecken, och det skall framgå klart och tydligt att skribenten fördömer (förnekar, förlöjligar, o s v) ex-gays. Allt annat tillåts inte att dyka upp i tryckta medier eller på nätet, och när något ändå dyker upp censureras det bort omedelbart.
Det här inlägget är i riskzonen i och med att det är menat att vara neutralt. Spionen gör inga bedömningar i fråga om ex-gays eller homosexualitet. Spionen vill endast berätta en underhållande historia och belysa ett intressant problem.

En bekant till mig är beteendevetare. Låt oss kalla henne Paula. Hon är från USA och gästforskar i Sverige vid ett av våra ledande forskningscentra. Nu under hösten ville Paula hitta några ex-gays för sitt pågående forskningsprojekt. Hon forskar om hur individens självuppfattning påverkas av samhällets oskrivna men dominerande regler och normer. Hennes forskning har alltså ingen direkt koppling till frågorna kring sexualitet, det var kanske därför Paula inte visste att ex-gays var ett tabubelagt ämne i Sverige.
Naiva hon ringde till RFSL och frågade om de kunde rekommendera någon ex-gay organisation i Sverige eller bara hjälpa henne komma i kontakt med några ex-gays.

Enligt vad hon berättade för mig efteråt var det totalt fem personer hon fick tala med, en efter en. De första tre förstod inte vad hon menade. Homo som inte längre är homo? På vilket sätt då? De kopplade henne vidare och så småningom till den fjärde som överöste henne med motfrågor. Vad är det för forskning hon bedriver? Vilka idéer försöker hon underbygga egentligen? Är hon homofob? Vem är hennes projektledare? Var kommer hon ifrån? Vet projektledaren vad hon håller på med? Tonen antydde att Paula var millimetrar från att bli anmäld till HomO. Den femte, en sömnig medelålders snubbe, var på ett filosofiskt humör och gav henne en telefonlektion (!) i ämnet. Ex-gays är en myt. De finns inte. De kan inte finnas därför att homosexualitet är... bla bla bla... Paula lät honom tala färdigt och avstod från all vidare diskussion. Vid det laget förstod hon vilken naiv idé det hade varit att söka ex-gays via RFSL.

Hon registrerade sig på sajten Qruiser (qx.se, en populär community för HBT-folket), skapade en profil, och placerade en liten "ex-gays sökes till forskningsprojekt"-annons på sajtens forum. Annonsen försvann efter en timme. Hon skrev en annons till - den försvann efter 5 minuter. Och morgonen därpå upptäckte hon att hennes profil var borttagen.

Paula är en smart kvinna. Istället för att ringa Qruisers administratörer bad hon mig att ringa och ta reda på vad som pågick. Jag ringde och låtsades vara en bög som var mycket upprörd över gårdagens annons på forumet. Jag tyckte den där ex-gays-sökes-annonsen var mycket förolämpande mot mig och mina homovänner. Kunde inte administratörerna installera ett filter eller någonting som kunde skydda oss alla mot vidriga homofobiska angrepp?

Administratörens svar var tydligt. "Ja, du vet, filtrera bort allt oönskat är tekniskt svårt, men vi övervakar forumet och raderar skit direkt när vi ser det, så mycket kan vi göra."
Alltså, att ens nämna ex-gays i ett ordalag som antyder att de existerar ses som skit. Varför?

Jag talade med en gammal vän till mig. Han är öppet homosexuell och till skillnad från många andra likasinnade har ingenting emot frågor, diskussion och debatt.
Jag bad honom att förklara det här med ex-gays och varför ämnet (och ordet!) är så tabu.

Om ex-gays finns eller inte är en definitionsfråga, förklarade vännen. Den officiella inställningen är att de inte finns. Homosexualitet är en medfödd läggning som du inte kan bli av med. Det händer dock att enstaka individer blir påverkade av kyrkans homofobiska propaganda och försöker leva som hetero, och det är sådana som kallar sig ex-gays. De avstår från homosex, tvingar sig till heterorelationer, hävdar att de blivit botade, och på flera andra sätt förtrycker sin homosexualitet. Men det gör dem inte till hetero. Du kan inte ändra din natur. De är fortfarande homo, om än tillbaka i garderoben.
Alltså, det finns inga ex-gays i ordets bokstavliga mening. Inga före detta homo. Vad som finns är enstaka förvirrade homosexuella som påstår eller lurats att tro att de har ändrat sin natur till hetero.
Vännen delade den officiella inställningen helhjärtat men kunde förstå att det fanns olika åsikter om saken.

Varför är ex-gays tabu? Där skakade vännen på huvudet och medgav att det fanns ett växande problem.

Tyvärr är det så, förklarade han, att de flesta homosexuella saknar kunskap om homosexualitet. Deras tro på homosexualitet (att den är okej, att den är läggning, att den inte är patologi, o s v) kommer från hjärtat, inte hjärnan. Övertygelsen grundas på det känslomässiga, inte på vetenskapliga argument. Det gör att de flesta homosexuella är oförmögna att debattera i ämnet. De saknar argument. De kan inte förklara förekomsten av ex-gays (alternativt bevisa att de inte finns) eller parera det där klassiska avart-argumentet (homo kan inte reproducera, därför är de en slags återvändsgränd evolutionsmässigt, därför tillhör de kategorin patologisk avart). För att bemöta sådana argument i öppen rättvis debatt måste man ha vetenskapliga argument, och det har de inte.

Följaktligen undviker homosexuella debatt i alla former, även vanliga frågor. Att skrika "Homofob!" i ansiktet på den som vågar ställa en kritisk fråga är ett sätt, att tabubelägga ord och ämnen är ett annat. Fråga någon bög eller flata: Vilken forskning kan du åberopa som visar att homosexualitet är läggning? Du får aldrig ett normalt svar, bara en homofobianklagelse eller i bästa fall "Vaddå forskning? Man behöver inte bevisa det som är uppenbart."
Uppenbart? Majoriteten av jordens befolkning tycker att homosexualitet är fel. I Sifos opinionsundersökning i januari 2007 sade ca 30% av svenskarna nej till homoäktenskap - och långt ifrån alla är gamla griniga kyrkogubbar.

Bristen på kunskap är ett problem, för det förvandlar homorörelsen till en religion (att tro på saker utan att ha vetenskaplig grund för sin tro är ju religion). Att vara trygg i sin sexualitet blir för homosexuella samma som att vara fanatiskt from och blint gudstrogen. Föga smickrande, eller hur? Uppenbart problem.

Allt fler på RFSL inser detta. Kanske för tidigt att tala om splittring eller uppror, men det höjs röster i de homosexuella kretsarna som menar att så här kan det inte fortsätta. Tiden då man kunde bemöta frågor och kritik med diverse härskartekniker (undvika, ignorera, tysta ner, förlöjliga, homofobianklaga, o s v) eller populistiska känsloladdade utrop om kärlek - den tiden är förbi. Det gjorde kanske susen i början, men nu när homorörelsen har 30 år på nacken gör det allt mer skada än nytta. Fortsatt avsaknad av vetenskapliga argument från homorörelsens sida gör att allt fler misstänker att inga argument finns. Detta är särskilt oroande med tanke på att motståndarsidan (de som anser att homosexualitet är fel, onormalt, onaturligt, patologiskt, o s v) tycks ha gott om vetenskapliga argument. Avart-argumentet (se ovan) bottnar i vetenskap, den vidriga pedofiljämförelsen likaså (se inlägget Lögner... ).

Många menar att det är på tiden att homosexuella, var och en, utrustar sig med vetenskapliga argument i stället för härskartekniker. På 30 år måste väl världens forskare ha vaskat fram någonting - inom medicin, genetik, biologi, sociologi. Det forskas ju kring homosexualitet, så var är resultaten?

Än så länge har homorörelsen dock inte tagit problemet på allvar. Det är fortfarande härskarteknikerna som härskar i debatten. Därför är det tabu med allt vad ex-gays heter.

P.S. Läst färdigt? Glöm nu inte att rensa surfloggen på din dator - nu med detsamma! För ditt eget bästa.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, sverige, kärlek, rfsl, vetenskap, homo, homosexualitet, homoäktenskap

Maffia, lobby och klottersanering

2008-12-09T12:26:00.001+01:00

Nu är det inne med olika mer eller mindre exotiska maffior - kulturmaffian, bloggmaffian, modemaffian, tiggarmaffian...

Under en flygresa för ett par veckor sedan lärde jag känna Anders, en medelålders politiker från en av Stockholms kranskommuner. Han reste också ensam, satt bredvid mig och var trevlig och pratsam.

Vad kan man prata med en kommunpolitiker om på flyget? Ja, vi började med att konstatera att vår flygvärdinna var snygg och proffsig och att hennes yrke överhuvudtaget var ett av de finaste. Att sväva ovanför molnen i kortkort och högklackat, le till höger och vänster och servera små utsökta delikatesser till glatt semesterfolk. Världens bästa yrke, det var inte svårt att komma överens om.
Världens sämsta yrke var nog sophämtare, det kom vi lika enkelt överens om. Smutsigt, stinkigt, enformigt, obekväma arbetstider. Inte konstigt att sophämtare tjänar uppemot 40 tusen i månaden. Mycket rättvist.
Näst sämst då?
Då sa jag klottersanerare. Att stå och bespruta miljonprogrammets deprimerande betongväggar med äckliga kemikalier för att fräta bort hakkors och annan "konst", hur kul är det?

Anders höll inte med. Han skakade på huvudet och sa, "Du vet ingenting om klottersanering, antar jag."
"Ingenting," instämde jag. "Vaddå, finns det något att veta?"
"Oh ja, klart det finns," sa kommunpolitikern. Och berättade om klottersaneringsbranschens spännande hemlis.
Klottersaneringslobbyn.
Eller saneringsmaffian, som Anders kanske något överdrivet kallade den.

Klotter kostar samhället miljoner varje år. Varför? Är det för att ungdomarna klottrar som fan, oförskämda som de är nuförtiden? Fel.
Rätt svar: För att saneringsföretagen tar bra betalt för klottersanering.

Det är sanering som kostar, inte klotter. 1500 kronor för en lyktstolpe, 20000 för en gångtunnel... Stockholms stad betalar årligen över 40 miljoner för sanering. SJ och Vägverket betalar miljoner också. Varje kommun betalar, varje stad i Sverige. Skattebetalarnas pengar som annars skulle gå till vård, skola och omsorg.

Saneringskostnaderna kan reduceras. Det finns nämligen något som heter anti-graffiti coating, klotterskydd på svenska. En yta kan beläggas med en skyddshinna som gör att klotterfärg inte kommer i kontakt med underlaget utan kan saneras enkelt med hjälp av hetvatten; klottret rinner bara av. Effektivare och billigare än att sanera som de svenska saneringsföretagen gör idag - med vattenstråle under högtryck. Och skonsammare för underlaget.
Microvax, Protectosil, spalje, polyuretan, Permaprotect - olika typer av skydd beroende på vilket underlag som ska skyddas. Forskning har nått ganska långt på området (mycket tack vare klotter, förresten).

Varför satsar kommuner och andra inte på anti-graffiti coating?
Därför att det finns en klottersaneringslobby i Sverige.
Saneringsföretagen vill fortsätta tjäna grova pengar på klottersanering och bedriver därför lobbyverksamhet mot anti-graffiti coating.

Verksamheten är välorganiserad och bedrivs i två riktningar. För det första bearbetar man medierna, ser till att mediernas nyhetsrapportering och debatt fokuserar på klottrare istället för saneringsprocessens effektivitet. Allmänheten skall få veta att det är klottraren som kostar samhället stora pengar. Klottraren är boven och klottret är skadegörelse. Att lejonparten av samhällets totala klotterkostnad orsakas av saneringsföretagens val av saneringsmetod - det vill man inte att allmänheten ska inse.

Den andra riktningen är att nedvärdera och förlöjliga anti-graffiti coating. Denna del av lobbyverksamheten bedrivs i relationerna med kommuner och andra som upphandlar klottersanering.
Kommuner får då och då förslag om anti-graffiti coating, det går liksom inte att helt stoppa flödet av information och spridning av kunskap. Vad gör kommunerna då när de får sådana förslag eller överhuvudtaget vill utvärdera alternativa saneringsmöjligheter? Jo, de begär expertutlåtande från de kända experterna på området. Och vilka är experterna på klottersanering? Just det, saneringsföretagen (de ser ju till, genom lobbyverksamhet, att de är de enda experterna på allt som har med klotter och sanering att göra).
Vad svarar saneringsföretagen när kommuner frågar om anti-graffiti coating? Just det, de kan bara svara att anti-graffiti coating är nonsens, det kostar mer, det saknas kompetens, och liknande. Och utan positiva expertutlåtanden vågar ingen kommun satsa på anti-graffiti coating.

Man kan naturligtvis tycka det är underligt att kommuner inte kan inhämta objektiv information från andra håll, men det är så saker och ting funkar i Sverige. Ingen bryr sig särskilt mycket om hur kommunala medel används. Ingen vill anstränga sig för att spara på kommunala medel. Ändamålet är inget att sticka ut för.

Att bryta cirkeln är inte lätt. Lobbyverksamhet är effektiv i sig, och i Sverige trivs den särskilt bra. Vår mentalitet underlättar för lobbyisterna, allt det där med lagom och konsensus och kritikfobi och att inte göra väsen av sig, särskilt inom kommunpolitik.

I praktiken räcker det med att kommuner börjar upphandla underhåll av de ytor som klottras, inte sanering. Hur många kommuner gör det idag? Att ett saneringsföretag får en i förväg fastställd summa per år för att hålla de avtalade ytorna rena från klotter. Då skulle saneringsföretaget själv välja att satsa på anti-graffiti coating, för det är lättare, billigare och skonsammare i längden.
Det funkar i Amsterdam, Liverpool och New York, enligt vad Anders sa. Varför inte i Stockholm?
Mentaliteten.
Plus metodisk lobbyverksamhet.

Sämst eller inte, det kan man diskutera. Men klottersanerare är inget trist yrke, det fick jag veta. Klottersanering är spänning och intrig.
I Sverige i alla fall.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, maffia, klotter, graffiti, stockholm, lobbying

Meritförteckningar - så fuskar vi

2008-12-05T18:12:00.002+01:00

Handen på hjärtat nu, är din meritförteckning truth, the whole truth, and nothing but the truth? Sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen?

Vissa uppdrag är roligare än andra. Som att kolla meritförteckningar.
Man kan tycka att det inte är något seriöst jobb för en underrättelseexpert, ingen utmaning liksom. Som om en örn skulle jaga flugor. Kanske det, men i praktiken är det svårt att undvika den typen av uppdrag. Som konsult inom Business Intelligence erbjuder man gärna helhetslösningar till sina kunder - åtar sig att förädla kunskap överallt inom kundens organisation. Så när kundens personalansvarige ringer och ber att kolla en jobbsökande och dennes CV går det bara inte att tacka nej.

Själv har jag aldrig tänkt på örnar och flugor. Alltid välkomnat CV-uppdrag, för skojs skull om inte för utmaningen. Ty skoj är det, så som folk är påhittiga när det gäller att göra sin meritförteckning finare och slagkraftigare.
Här är alltså vad jag och mina branschkollegor varit med om genom åren:

Okej, rena lögner är inte skoj. Fräckisar som kan avslöjas med ett enda telefonsamtal. Inte alls skoj. Sådant förolämpar bara. Tidigare chefsbefattning på ett aktiebolag som inte existerar, 120 poäng från ett universitet som inte finns, 160 poäng från ett universitet som visserligen finns men där ingen hört talas om studenten ifråga, yrkescertifikat som visar sig vara köpt på nätet för $50... Grovt och förolämpande. Tummen ner.

Roligare blir det när CV-fuskaren anstränger sig, åtminstone lite. När det döljer sig noggranna fuskförberedelser bakom raderna.
Arbetslivserfarenhet från ett företag som inte är helt påhittat men som lämpligt nog redan likviderats eller gått i konkurs. Eller ännu lurigare, från en filial som slagits samman med en annan filial som blivit uppköpt av ett annat bolag som därefter bytt både namn och säte. Vem orkar kolla det?
Utbildning som vederbörande gått men hoppat av. Jobb på ett bolag som CV-fuskaren själv inregistrerat, det har hänt mer än en gång, verkar vara särskilt populärt i finansbranschen.

Det här med att åberopa tidigare anställning på företag som inte existerar är vanligt i USA där man CV-fuskar i större utsträckning än i Sverige. Så vanligt blev det under 90-talet att rekryterare började kräva arbetsgivarintyg direkt. Att skickas in tillsammans med meritförteckningen.
Fuskarna hade svar på det. Det dök upp företag med affärsidén att agera "backup" till CV-fuskarna. Ett sådant låtsasföretag bestod i praktiken av en telefonväxel. Mot månadsprenumeration var växeltelefonisten alltid redo att bekräfta att du jobbat på företaget. Olika branscher, befordringar, chefer som kunde återkomma och berätta om din personlighet - fuskstödet kunde utvecklas till komplicerad verksamhet.

Rekryterare reagerade med att kräva intyg från skattemyndigheten på att din forna arbetsgivare innehar skattesedel och betalat in sociala avgifter på din lön. Och så är det på många håll i USA idag: söker du en tjänst ska du skicka in meritförteckning, arbetsgivarintyg från senaste anställning, och senaste arbetsgivarens skattesedel och intyg på sociala avgifter. Snacka om papperssamhälle!

Vi svenskar fuskar mindre men kan vara påhittiga ändå. En rubrik under vilken det är full fart på kreativitet är Referenser.
Referenser till telefonnummer där ingen svarar. Klassiker. Kan dessutom vara rätt jobbigt att avslöja som fusk.
Referenser till sin egen mobil. Fuskaren skaffar en separat mobil för ändamålet, endast för referenssvar. Lämpligt när den angivna referenspersonen är av utländsk härkomst (av namnet att döma), så fuskaren själv kan svara med finsk, norsk eller amerikansk brytning. Brytningsfärdighet och skådespelartalang behövs.
Referenser till kompisar. Oftast förekommande, men det funkar dåligt i praktiken. Kompisar säger alltid för mycket.
Referenser till någon som är mammaledig. Gulligt.
Referenser till en person som precis dött. Läskigt.
Referenser till någon som beskriver fuskarens namne, alltså någon med samma för- och efternamn. (Om dessutom både yrket och åldern någorlunda stämmer är det i det närmaste genialt.) Du ringer på referens, ställer frågor om Stefan Andersson och får beskrivning av Stefan Andersson och vilken fantastisk medarbetare och skön människa han är. Men det är en helt annan Stefan Andersson. Otroligt men sant, jag känner en seriös rekryterare som gått på den bluffen.

Det här med namne förekommer i andra CV-sammanhang också. Under Övriga meriter åberopades en artikel i en seriös vetenskaplig tidskrift som vederbörande påstod sig ha skrivit. Namnet stämde, årtalet stämde, och artikelns ämne var inom hans kompetensområde också. Tyvärr (eller lyckligtvis?) räknade fuskaren förmodligen inte med att rekryteraren skulle bry sig om att få tag i tidskriften och kolla författarpresentationen. En helt annan person där, och så en bild på den riktige författaren också. Oj då.
Oftast är det just så - man fuskar i tron att den som läser meritförteckningen inte kommer att skrapa på ytan.

Förfinad titel på sin förra befattning är en vanlig grej. Ekonomiansvarig i stället för ekonomiassistent, Europachef i stället för Sverigechef. Småsak, kan man tänka sig. Jag vet inte. Små lögner inspirerar till stora brott.

En respektabel herre i 50-års ålder, företagare och utbildad ledare, uppgav på sin meritförteckning att han grundat och utvecklat två företag. Byggt upp och sålt. Framgångsrik entreprenör. Kontroll visade två smutsiga konkurser, med bulvaner och skatteskulder.

En annan meritförteckning innehöll uppgift om sex månaders praktik inom Kriminalvården. Ja, just så hette det - praktik. I själva verket satt killen inne för misshandel.
Annars brukar man maskera sitt kåkfarande med sabbatsår, pappaledighet, utlandsjobb eller kibbutz.
En gång såg jag en meritförteckning där det stod svart på vitt: "Två år på anstalt. Grovt skattebrott. Skyldig." Under Arbetslivserfarenhet. Mannen sökte chefsjobb inom transport. Ärligheten lönade sig inte, han valdes bort.

Är det skillnad på hur män och kvinnor fuskar?
Svårt att säga. Andra faktorer än kön har större betydelse. Dessutom har jag inte stött på så många kvinnliga meritförteckningar med fusk att jag törs dra statistiskt säkra slutsatser. Men jag har hört att män ljuger och lägger till medan kvinnor förskönar och utelämnar.

Det mest kreativa?
Ja, det har hänt att någon använt sig av en annan persons meritförteckning och sökt jobb i denna persons namn, på dennes meriter och allt, men det är nog identitetsstöld snarare än CV-fusk. Kanske värt ett inlägg också, någon annan gång.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, arbetslöshet, arbete, usa, meritförteckning, fusk, cv, referenser, finans, stockholm

Apatiska flyktingbarn

2008-12-01T15:33:00.005+01:00

Det finns bara en gemensam nämnare. Bara en. De alla blir apatiska efter att deras föräldrar tillbringat viss tid på flyktingförläggning.
Spionbloggen förklarar fenomenet apatiska flyktingbarn.

Organisationen Rädda Barnen har nyligen publicerat en rapport om de apatiska flyktingbarnen, Bördan de kom med. Den bygger på en klinisk studie finansierad av Rädda Barnen och genomförd av Karolinska Institutet.
Forskarna intervjuade 33 apatiska barn och deras föräldrar samt studerade "dokumenterat material från vården och kontakter". Intervjufrågorna handlade om flyktingarnas erfarenheter och upplevelser från hemlandet, och forskarna gör antagandet att föräldrarna och barnen talade sanning. Möjligheten att de intervjuade talade annat än sanning i sina berättelser och att barnen kunde simulera det apatiska tillståndet tas inte på allvar.
Den möjligheten existerar emellertid, vilket gör att det nämnda antagandet strider mot vetenskapliga grundregler, vilket i sin tur gör hela studien meningslös.

Är jag beredd att här och nu bevisa att föräldrarna och barnen ljög och simulerade? Naturligtvis inte. Det är ju fullt möjligt att något av barnen (bland dessa 33 och bland hundratals andra på flyktingsförläggningar runt om i Sverige som inte ingick i undersökningen) verkligen led av någon form av PRS, pervasive refusal syndrome, som forskarna menar. Det är statistiskt möjligt, helt enkelt. Därför, om man vill avslöja och bevisa manipulation, går det inte att generalisera, utan man ska studera varje konkret fall för sig, varje barn för sig, varje familj för sig. Och det kan jag naturligtvis inte göra, familjernas identiteter är ju sekretessbelagda. Vi vet bara att de är från Östeuropa, mest uigurer från Centralasien.

Vad jag kan göra i detta inlägg är att förklara varför sannolikheten att de flesta ljuger och simulerar är väldigt hög, varför forskarna bakom rapporten väljer att ignorera den sannolikheten, och hur du kan gå till väga om du vill, och törs, på egen hand komma närmare sanningen om apatiska flyktingbarn.

Jag kallar det Konsten att lyckas som flykting. Den utvecklas ständigt; det mesta av utvecklingen har skett under de senaste 30 åren. Före 1970-talet var det ingen konst: fick du som flykting avslag i ett land reste du bara till nästa, och nästa, tills du fick stanna någonstans, legalt eller illegalt. På 70-talet började problemen: allt tuffare regler (framför allt den s k förstalandsprincipen), hårdbevakade gränser, deportering till hemlandet... Plötsligt var det livsviktigt att få uppehållstillstånd på första försöket, ty fler försök fick man allt oftare inte. Och då blev det så småningom en konst att vara flykting, att lyckas, att få stanna där man vill. Svår konst: hur du ska resa dit du vill, vilka dokument du ska ha, vad du ska säga till migrationsmyndigheterna, hur du ska bete dig, hur du ska hantera avslag, att vara insatt i olika länders regelverk som ständigt ändras...

Jag minns flyktinglivet i Danmark i början av 1990-talet. Till skillnad från grannlandet Sverige var den danska flyktingpolitiken mycket restriktiv redan på den tiden. Endast en bråkdel fick stanna. Flyktingkonsten befann sig därför i ständig utveckling. Flyktingförläggningar fungerade som universitet där flyktingar lärde sig hur man gör. Spelreglerna.

Nyanlända fick grunderna vid ankomsten, redan första dagen på flyktingförläggning. Att du inte fick säga att du hade dålig ekonomi i hemlandet. Då skulle du betraktas som ekonomisk flykting, inga chanser. Att det var viktigt att hävda politisk förföljelse, att du i hemlandet hotats till livet för dina politiska åsikter. Gärna en hårresande berättelse om hur den hemliga polisen gripit dig och förhört i en hemlig källare. Du torterad, frun våldtagen. Helst inför barnen. Förföljelse, misshandel, hot, förnedring. Checklista. Hade du ärr någonstans på kroppen var du lyckligt lottad - då kunde du säga att dessa uppkommit vid tortyr. Eventuell fängelsevistelse var också ett stort plus. En rysk kille som avtjänat sex år i Sibirien hävdade att han suttit inne för sin kamp för mänskliga rättigheter. Danskarna köpte det, han fick asyl. Alla på förläggningen visste att han i själva verket dömts för stöld. Killen var proffstjuv som försåg hela förläggningen med rakhyvlar, sprit och märkeskläder. En rumänsk kvinna hade märken på överarmen från tidigare heroinmissbruk. Hon sa att det var spår från tortyr, att Securitata injicerat kemikalier för att bryta ner henne. Danskarna köpte det, hon fick stanna.
Araber blev palestinier, oavsett om de i verkligheten var från Tunisien eller Jordanien. Statslösa palestinier hade goda chanser. Ateister blev djupt troende, förföljda i hemlandet för sin tro. Ensamstående eller frånskilda kvinnor blev änkor, deras äkta män bortrövade av den hemliga polisen och avrättade för sina oppositionella åsikter.
Och så vidare. Oändliga lögner, överdrifter och överdramatiseringar.

De som fick avslag gick snabbt över från grunderna till avancerade saker. Bland annat testade man diverse psykstörningar. Epilepsi. Det var jobbigt att simulera anfall, men det gick an. Många "epileptiker" fick stanna av humanitära skäl. Självmordsförsök. Det gick sådär. Balansgång mellan att vara övertygande och att samtidigt inte få men för livet var svår. Manodepressiv syndrom, homosexualitet, anorexi, inkontinens, sömnvandringar...
Det sistnämnda var roligast. Att vandra runt förläggningen på natten, som en zombie, välta omkull grejer och demolera inredningen, och inte minnas ett smack på morgonen. Personalen tillkallade läkare som noggrant dokumenterade varje fall av beteendestörning, detta samtidigt som andra flyktingar satt i fikarummet och knappt kunde hålla sig för gapskratt.

Psykstörningar var effektiva, dock alltid samma problem: En epileptiker eller sömnvandrare per flyktingförläggning och månad var okej, två - suspekt men okej, tre eller fler - det gick bara inte.
Då letade man upp nästa åkomma i psykregistret.

Utnyttjade flyktingarna sina barn på den tiden? Inte i praktiken. Inte vad jag minns. Men jag minns att några funderade på det, brainstormade om möjligheterna. Flyktingarna hade noterat att det danska samhället var mycket barnvänligt, att reglerna tog enorm hänsyn till barnets intressen och barnets bästa. Det kändes logiskt och lockande att låta barnen agera trumfkort i spelet. Dock hade flyktingkonstens evolution inte kommit så långt vid den tiden. Man använde inte barn som verktyg för att få uppehållstillstånd, för att man inte visste hur.
Vem skulle ha trott att det egentligen var så enkelt? Apati. Att ligga i fosterställning på sängen och vara apatisk och kontaktlös. Effektivt som det är lättlärt. Vilket barn klarar inte av det?
Idag är det möjligt. Evolutionen av konsten att lyckas som flykting har kommit så här långt, mycket tack vare de nordiska ländernas restriktivare flyktingpolitik.

Viktigt att förstå magnituden av flyktingens motivation. Dagens flykting är beredd att tillbringa flera veckor i container på havet, 50 svettiga kroppar på 10 kvm, upprättstående dag och natt, utan sömn, utan mat, andas spyor och dricka urin för att överleva. Man gräver långa underjordiska tunnlar och betalar sexsiffriga belopp för att komma till ett bra land.
Dagens flykting har oftast bara en chans, och den chansen vill man inte sabba. Att manipulera eget barn - varför inte? Det är ju för barnets eget bästa. Några månader i fosterställning på en säng är ett löjligt lågt pris att betala för ett tryggt, värdigt liv för hela familjen i alla år framöver.

Jag tvivlar inte på att forskarna bakom den aktuella studien förstår allt detta - att flyktingar är både motiverade att berätta osanna historier och kapabla till att använda sina barn för att få det åtråvärda uppehållstillståndet. Så varför ignorerar forskarna det uppenbara?

Min förklaring: Någon på Karolinska (läs: forskarna bakom studien) vill tydligen göra karriär på det hela. Apatiska flyktingbarn är en intressant nisch som det går att exploatera. En egen nisch är en dröm för varje karriärmedveten vetenskapsman, särskilt en nyskapad nisch där det ännu saknas konkurrens. Apatiska flyktingbarn är en sådan nisch. Nu kan forskarna Göran Bodegård och Per-Anders Rydelius skriva fler artiklar och böcker, hålla föredrag, vara med i tv-program och delta i internationella konferenser. De kommer att få rikligt med anslag och donationer till vidareforskning under många år framöver, intervjuas i media varje gång apatiska flyktingbarn kommer på tal, få beröm och utmärkelser varje gång "forskningen" tar ett steg framåt. Oändliga möjligheter. En nisch där de är först och störst. Karriären är säkrad. Framgång är serverad.
Om nu hela Sverige slår fast att apatiska flyktingbarn är en bluff, vad har de här forskarna kvar? Bodegård har ju redan investerat fyra år av sin forskarkarriär och ett tiotal vetenskapliga arbeten i ämnet.

Det är förresten inte första gången som vetenskapsmän trotsar sunt förnuft och väljer att leva i sin egen låtsasvärld för karriärens skull. När homosexualitet friskförklarades på 1970-talet hamnade tusentals amerikanska psykiatriker och psykoanalytiker utan jobb, utan meriter, utan karriär och utan framtid. Alla de som specialiserat sig på medicinsk forskning kring och behandling av homosexualitet stod plötsligt tomhänta. Så vad gjorde de? Jo, de bildade en egen organisation, NARTH. Denna fortsatte att se homosexualitet som psykisk störning och bota bögar. Och än idag finns den, 30 år senare!
Inget nytt med psykforskare som väljer att gå sin egen väg, alltså.

Rädda Barnen då, vad har de att vinna på tron på apatiska flyktingbarn?
Ingen tillfällighet att rapporten offentliggjordes nu i slutet av november. Snart är det jul. Insamlingar. Hundratals hjälporganisationer rustar nu för kampen om dina pengar. Rädda Barnen vill synas. Rädda Barnen vill visa sjuka, olyckliga barn för att beröra dig, för att trycka på den knapp i ditt hjärta som öppnar plånboken.
Rädda Barnen vill få in mer deg. Anta nu att hela Sverige vet att apatiska flyktingbarn är en bluff, vad skulle det innebära för Rädda Barnen? Just det, mindre deg.

Det är cyniska tider vi lever i.

Om du vill komma närmare sanningen på egen hand...
Det finns webbsajter för ryssar i väst. Portaler och mötesplatser för inte bara etniska ryssar utan alla ryskspråkiga från Östeuropa och f d sovjetrepubliker. Där diskuterar folk saker, bl a hur man lyckas som immigrant eller flykting, bl a i Sverige.
Bara ett exempel. Gå till Alliansen för ryssar i Europa. Allt är på ryska, så du kommer att behöva assistans av någon som kan språket, helst på slangnivå.
Läs kommentarer till artiklar och nyheter som handlar om flyktingar i Sverige. Nej, du hittar inga direkta avslöjanden om manipulation, men försök att få grepp om stämningen och attityderna. Vad flyktingar gör för att få stanna, hur man ser på apati och dess roll i flyktingspelet, vilka preparat man kan använda för att hjälpa barn att simulera det apatiska tillståndet, hur man svälter rätt, hur man hänger sig rätt...
Bara ett exempel, alltså. Har du tid och lust att riktigt finkamma nätet kan du hitta mycket mer.

Intressant samhällsfenomen det här.
Många tjänar på att hålla bluffen levande - flyktingar, psykforskare, hjälporganisationer, flyktingadvokater, politiker... Om bluffen avslöjades, vem skulle tjäna på det? Kanske en och annan skandalsugen reporter och en och annan skadeglad sverigedemokrat, ingen annan. Därför lever bluffen.
Apatiska flyktingbarn är här för att stanna.

P.S. Läs gärna också inlägget Värt att veta om flyktingsmugglare. Relevanta tankar och uppgifter samt förklaring varför spionen anser sig vara kompetent på flyktingar.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, politik, rädda barnen, karolinska, flyktingar, bluff, apatiska flyktingbarn, put, migrationspolitik, flyktingpolitik, barn, sverigedemokraterna

Färgade sedlar efter rån? Inga problem!

2008-11-28T12:39:00.002+01:00

Om du vid rån av en värdetransport råkar ut för ett missöde i form av färgade sedlar - var inte ledsen! Sedlarna är inte alls värdelösa.

Nej nej, jag menar inte att du ska försöka prångla ut dem i svenska småbutiker, pröva att mata in dem i dumma växlingsautomater, eller gå till en nattklubb och hoppas att halvmörkret hjälper dig att lura en och annan stressad bartender.

Nej, du kan i stället ta kontakt (din sak hur du gör det) med en viss liga i Tyskland som köper färgade sedlar från rån. De betalar 60-70% av värdet, kanske mer eller mindre beroende på totalsumman, omständigheterna och din förhandlingsförmåga. Bättre det än de riskfyllda alternativen ovan, eller hur?

Efter murens fall har många östeuropeiska vetenskapsmän, forskare och specialister rest till Västeuropa, för de höga lönernas skull. De flesta har hamnat i Tyskland (vilket beror på en del historiska och demografiska faktorer som är ointressanta i sammanhanget), och en del hamnat, av en eller annan anledning, i den undre världen. Är med i verksamheter som är skumma eller rent av kriminella.

Att östeuropeiska fysiker bygger hemmagjorda sprängladdningar åt terrorister och hjälper mindre seriösa industrier smuggla radioaktivt avfall - det skrivs om med jämna mellanrum.
Att läkare utvecklar nya häftiga dopingpreparat för idrottsmän och ingår i ligor som bedriver illegal handel med mänskliga organ - det vet vi också. Jag har också hört att östeuropeiska läkare driver privata föreningar där medlemmarna får hjälp med eutanasi och självmord. Mental och praktisk vägledning. Läskigt.
Och vad gör kemister? Ja, bland annat detta - hjälper kriminella ligor tvätta pengar, bokstavligen. Färgen tas bort från rånsedlar genom kemisk behandling. Till skillnad från tillverkning av hemmagjorda bomber där ingredienserna går att köpa i butiken runt hörnet och instruktionerna ladda ner från nätet är det betydligt jobbigare att tvätta sedlar från färg. Det arbetet kräver specialistkunskaper.

Östeuropeiska kemister har kunskaperna. Naturvetenskap har alltid varit stark i Östeuropa, framför allt Ryssland. Kolla bara vad många Nobelpristagare kommer därifrån!

En gång i Danmark hade jag äran och nöjet att se hur en ukrainsk kemist rensade biljettremsor från tidsstämplar (remsorna var av ungefär samma typ som de vi har i Stockholms lokaltrafik idag, med zontaxa och kuponger som stämplas på). Killen var en f d kemistuderande från Kiev som kommit till Danmark, begärt politisk asyl, bodde på en flyktingförläggning i Köpenhamn, och hade jättetråkigt, så det var inte bara för pengarnas skull som han hjälpte hela förläggningen återanvända remsorna 4-5 gånger.

Det var kul att titta på. Bläcket bara försvann och remsan blev som ny. Något av ett mirakel för mig som inte fattar ett dugg i kemi. Och om du undrar - ja, samtliga kemiska ingredienser killen använde var köpta i en lokal affär.

Vetenskaplig kompetens på vilovägar är inget nytt. Har hänt i alla tider. Men i Västeuropa var det efter murens fall som det riktiga uppsvinget kom. Underbetalda östeuropeiska specialister som numera kommer hit är så många att hederligt arbete inte räcker till alla. Samtidigt som gästernas moralnivå är ganska låg, med våra mått mätt.

Naturvetenskap, medicin, ekonomi...
Zoologer smugglar in exotiska djur och föder upp förbjudna hundraser på illegala farmer. Botaniker har fullt upp med cannabisodlingar. Ekonomer sysslar med penningtvätt, skatteflykt och skapar pyramidspel som ingen ekobrottsmyndighet har kompetens att förstå. Psykologer anlitas av diverse religiösa sekter...
Något ämne jag glömt?

Vetenskap har tagit brottsligheten till en helt ny nivå. Och allt brantare uppåt går det. Polisen hinner inte med utvecklingen. Man kan skriva en tjock bok om problemet, eller en rejäl doktorsavhandling. Spionbloggen nöjer sig med ett par tre kuriositeter. Toppen av isberget.

Snacka om läskigt...
Det finns en liga i Tyskland vars medlemmar kallar sig städare. Besitter specialistkunskaper inom rättsmedicin och biokemi. Finns i Tyskland, har sin bas där, men är mestadels östeuropeer.

Om du har slagit ihjäl någon och vill bli av med kroppen och dådets alla spår kan de komma och göra det åt dig. Det smutsiga jobbet. Städa rent och ta hand om kroppen. Eller kropparna - om du har tagit av daga fler än en. Kemisk sanering av mordplatsen görs för att varken likhundar eller forensiker ska ha något att hämta där.

Nej, jag vet inte vad det kostar. Nej, jag har inget mobilnummer till städarna. De arbetar åt en sluten kundkrets, tar inga uppdrag från okända. Och så måste du kontakta dem så snabbt att de hinner komma och sanera inom 48 timmar efter dådet. Ett lik som legat i t ex hemmamiljö länge än 48 timmar är en plåga att ta hand om, fråga en biokemist om du vill veta varför.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, brott, eu, sverige, polis, östeuropa, vetenskap, doping, kriminalitet, nobelpriset, rån, dödshjälp, självmord, kemi

Mer om Hitlers dagböcker

2008-11-26T12:28:00.001+01:00

(fortsättning på inlägget Konspirationsteori om Adolf Hitler)

Jag avslutade förra inlägget med ett löfte: att berätta varför konspirationsteorin om Hitlers dagböcker har plötsligt blivit mer intressant på sista tiden. Som sagt, sannolikheten att den är sann är fortfarande försvinnande liten, men större än vad den var för ett år sedan.
Så vad hände?

Det har blivit känt att Västtysklands dåvarande regering tillsatte en hemlig arbetsgrupp dagen efter att tidskriften Stern offentliggjorde upptäckten av Hitlers dagböcker. Arbetsgruppen fick i uppdrag att utvärdera de politiska konsekvenserna av upptäckten och föreslå eventuella åtgärder - hur dessa konsekvenser skulle kunna hanteras på det optimala sättet.

Allt är hemligstämplat än idag: hur gruppen arbetade, vilka som var med, vad man diskuterade, och vad man kommit fram till. Och inget talar för att sekretessen kommer att lyftas inom överskådlig framtid. Ämnet är känsligt och lär inte bli mindre känsligt med tiden.

Det faktum att arbetsgruppen överhuvudtaget existerade är egentligen också hemligstämplat, men nu har åtminstone den biten läckt ut. En person som varit medlem i gruppen avled nyligen. Bland dokumenten han lämnat efter sig hittade hans anhöriga några anteckningar som kastar ljus över gruppens existens och hemliga arbete.
Den tyska säkerhetstjänsten tog hand om anteckningarna omedelbart, fast inte tillräckligt omedelbart som det nu visar sig. Visst innehåll har hunnit läcka ut.

Sammanfattningsvis kan man säga att den avlidne mannens privata anteckningar 1) bekräftar att den där superhemliga arbetsgruppen verkligen existerade, och 2) ger viss uppfattning om gruppens slutsatser och förslag till regeringen.

Slutsatserna är ointressanta. Självfallet konstaterade man att upptäckten av Hitlers dagböcker skulle skapa åtskilliga politiska problem och krissituationer. Självfallet nämnde man nynazisterna och andra radikala krafter. Självfallet insåg man även de utrikespolitiska farorna, att Östtyskland skulle plocka poäng på det hela. Och så vidare. Ganska förutsägbart och därför ointressant.

Det är arbetsgruppens slutliga förslag till den tyska regeringen, hur gruppen föreslog att Hitlers dagböcker skulle bemötas och hanteras, som är häpnadsväckande och som nu blåser liv i den gamla konspirationsteorin (den som menar att dagböckerna faktiskt var äkta).

Jag nämnde det där med krishantering i politiken redan i förra inlägget, att det finns vissa tumregler för hur man ska hantera obehagliga avslöjanden i media. Att det bästa man kan göra är att misskreditera avslöjaren och dennes bevismaterial. Det är så man ska göra enligt boken, om resurserna tillåter.
Tyskar är kända för att vara pedantiska. De agerar helst enligt boken, så som teorin föreskriver. Varför testa nytt och oprövat och ta risker när manualen erbjuder beprövade lösningar? Tyskar avskyr risker.
Därför har konspirationsteoretikerna hela tiden menat att misskreditering av Hitlers nyfunna dagböcker måste ha funnits på den dåvarande tyska regeringens agenda från dag ett. Det borde ha varit det första som regeringen tänkte på. Att inte tänka på misskreditering skulle ha varit slarvigt och otyskt. En omöjlighet.

Och nu får alltså konspirationsteoretikernas logik stöd av den döde mannens anteckningar. Dessa visar, enligt läckan, att misskreditering visst fanns bland de förslag som arbetsgruppen lade fram.

Förslagen var flera. Att köpa upp dagböckerna och begrava dem i något dammigt arkiv; tillträde endast för godkända forskare. Att förklara dem olagliga (nynazistiskt propagandamaterial!) och konfiskera. Att bagatellisera dem och förlöjliga innehållet. Och några förslag till.
Men det var just misskreditering som toppade listan. Det lämpligaste tillvägagångssättet var enligt förslaget att snabbtillverka uppenbara förfalskningar, ersätta de äkta dagböckerna med de falska, i hemlighet, och se till att "bluffen" "avslöjas" snarast möjligt. Så som det skedde i verkligheten, alltså.

Det cirkulerar en nyhet till som får konspirationsteoretikernas hjärtan att slå snabbare. En läcka.
Någon som tidigare arbetat inom den tyska polisen kommer nu ihåg att folk från säkerhetstjänsten kontaktade polisens centrala arkiv tre dagar efter Sterns avslöjande och ställde den märkliga frågan "Vem av landets kända Hitlerförfalskare är bäst?"
Svaret som faxades till säkerhetstjänsten bestod av personakten för... just det, Konrad Kujau. Och det var alltså långt innan man enligt den officiella teorin fattade misstankar mot Kujau.

En underhållande konspirationsteori, eller hur?

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, konspirationsteori, politik, tyskland, memoarer, förfalskning, hitler, adolf hitler, mörkläggning

Konspirationsteori om Adolf Hitler

2008-11-20T18:20:00.004+01:00

Det är mycket Hitler i år.
Två nya biografier, färska studier kring hans karisma och retorik, och så har den brittiska underrättelsetjänsten MI6 offentliggjort några tidigare hemligstämplade dokument som visar att britterna letade efter Hitlers spår i Spanien och Argentina långt efter krigets slut.
Mycket Hitler alltså. Man kan nästan tala om en Hitlertrend.

Spionen bidrar till Hitlertrenden med en konspirationsteori.
Den är inte ny utan har existerat ett tag, i framför allt Tyskland. Dyker upp med jämna mellanrum, precis som en sann konspirationsteori ska göra. Den är ganska harmlös (till skillnad från vissa andra tyska konspirationsteorier, t ex Förintelseförnekelse) samtidigt som den är välskapt och harmonisk. En genuin fantasikittlare och av spionens absoluta favoriter.

Minns ni den där affären med Hitlers fejkade dagböcker?

Snabbfakta:
Tyskland, våren 1983. Journalisten Gerd Heidemann hittade dagböckerna hos en samlare av nazimemorabilia och övertalade den ansedda tidskriften Stern att köpa dem för 10 miljoner mark. Stern offentliggjorde upptäckten med stor pompa. En internationell expertkommission bekräftade att dagböckerna var äkta. En världssensation tycktes vara ett faktum, men... Två veckor senare avslöjades bluffen. Vid närmare granskning visade det sig att dagböckernas papper och bläck var tillverkade långt efter Hitlers död. En viss Konrad Kujau, känd som flitig förfalskare av Hitlers målningar och handskrifter, greps för brottet, erkände och dömdes så småningom till fyra och ett halvt års fängelse. Heidemann åkte in också. Sterns chefredaktör fick sparken. En pinsam historia.

Pinsam och avslutad, kan man tycka. Det finns liksom inget att konspirationsteoretisera om. Eller?

Konspirationsteorin:
Dagböckerna var äkta. Att "avslöja" dem som falska var en hemlig operation genomförd av Västtysklands säkerhetstjänst på uppdrag av den tyska regeringen. Regeringen - och framför allt den mäktiga judiska lobbyn i regeringskretsarna - var rädd att dagböckerna skulle ge en mildare, humanare bild av diktatorn vilket i sin tur skulle gynna nynazisterna och ha oförutsägbara inrikespolitiska konsekvenser.

Så här gick det till, enligt konspirationsteorins anhängare:
Säkerhetstjänstens agenter bytte i hemlighet ut de äkta dagböckerna mot förfalskningar strax efter att de internationella experterna fick se och studera dagböckerna för första gången. Dessa falska dagböcker var snabbtillverkade på säkerhetstjänstens dokumentavdelning, en superhemlig enhet där man annars "fixar" pass och andra handlingar till stöd för sina agenters påhittade identiteter. Förfalskningarna såg bra ut men skulle inte tåla närmare granskning. Efter bytet bad man experterna att kolla en gång till, och "bluffen" avslöjades.

Alla som redan sett de äkta dagböckerna fick rejält betalt för att hålla tyst. Rättegången var ett spektakel. Varken Kujau eller Heidemann åkte in i fängelse; de njöt av livet utomlands medan de tyska fängelsemyndigheterna på säkerhetstjänstens begäran gav sken av att duon satt inne.

Konspirationsteorin får stöd av det faktum att det finns en del konstigheter i den officiella versionen av historien:

När experterna fick se dagböckerna för första gången kollade de inte materialets ålder? Det är ju det första man gör när man vill kontrollera ett historiskt dokuments äkthet! Experterna, med den kände brittiske historikern David Irving i spetsen, erkände dagböckernas äkthet - på vilka grunder? Menar man att de enbart utgick från att handstilen likande Hitlers? Låter ologiskt och otroligt. Men om vi antar att det var det äkta originalet de kollade då faller alla bitarna på plats.

Några av Hitlers medarbetare vittnade efter kriget om att han skrivit dagböcker. Dessutom var han ju den typen, personlighetsmässigt. Den typ av egocentrisk narcissistisk individ som inte kunde låta bli att skriva dagböcker - för att dokumentera sin storhet för kommande generationer. Det har efterkrigsforskare (psykoanalytiker m fl) kommit fram till efter att ha genomstuderat Hitlers onda personlighet.

Ytterligare ett resonemang där logiken stödjer konspirationsteorin:
Det finns en vetenskap som heter krishantering, om hur man hanterar krissituationer i politiken eller näringslivet. Om ett besvärande dokument dyker upp i media, ett avslöjande dokument som ställer till problem för ditt parti eller ditt företag, hur hanterar du krisen? Vad är det bästa sättet? Vad säger krishanteringsmanualen?
Det absolut bästa sättet (om du har tillräckligt med resurser för det) är att misskreditera dokumentet eller källan, helst både och. Förlöjliga, förringa, förkasta. Så står det i alla PR-manualer sedan Machiavellis tid.
Om vi antar att Hitlers dagböcker var äkta, hur tror du den tyska regeringen, som nog hade obegränsade resurser, skulle agera för att lösa krisen? Just det. Enligt boken. Misskreditera. Hela historien kan ses som ett skolexempel på lyckad politisk krishantering. Logikens pusselbitar faller alltså på plats här också, om vi antar att dagböckerna var äkta.

Vad är det som talar emot konspirationsteorin då?
Fakta, framför allt. De faktiska omständigheterna, det som omvärlden har accepterat som sanning. Också det att ingen av de inblandade har ifrågasatt den officiella versionen på 25 år, att ingen läckt. Människor brukar ju läcka ut hemligheter med tiden, oavsett hur mycket de fått betalt och hur effektivt de blivit skrämda till tystnad. Tiden avtäcker sanningen, sägs det. Och i detta fall har tiden inte avtäckt någon annan sanning än den officiella versionen.

Dessa mördande motargument till trots har konspirationsteorin om Hitlers dagböcker inga planer på att försvinna. Tvärtom, den är särskilt aktuell i år. Dess anhängare vädrar morgonluft som aldrig förr.

Varför? Har det hänt något?
Läs fortsättningen här.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, konspirationsteori, politik, tyskland, memoarer, förfalskning, hitler, adolf hitler, mörkläggning

De försvunna pojkarna

2008-11-17T14:04:00.004+01:00

Det utlovade inlägget med en spännande konspirationsteori får vänta ett par dagar. Nu har jag ombetts att kommentera fallet med de två försvunna pojkarna.
Frank, 11, och André, 9, bor med sin pappa George, 41, i Melbourne, Australien. I september reste pojkarna till Sverige för att umgås med sin svenska mamma, och sedan dess har bägge varit försvunna. Mamman också försvunnen. George har nu kommit till Sverige för att leta efter sönerna. Den svenska polisen letar också, saken är polisanmäld.

Artiklarna i Expressen (14/11 här och 15/11 här) antyder att mamman har rövat bort pojkarna och gått under jorden med dem för att förhindra deras resa tillbaka till pappan i Australien. Och att hon får hjälp av ett hemligt "nätverk". Nätverket sägs hjälpa mammor som saknar laglig rätt till vårdnad om sina barn försvinna med barnen, gömma sig och få ett nytt liv, utan papporna.

I mitt inlägg Att röja skyddad identitet menade jag att det alltid går att hitta en människa, oavsett hur bra hon gömmer sig. Samtidigt skrev jag att människans vilja att gömma sig och inte bli hittad bör respekteras, att den som söker bör kanske tänka om och försöka gå vidare med sitt eget liv i stället. Häromdagen fick jag alltså en fråga, vad jag tycker om det här fallet med de australiensiska pojkarna mot bakgrunden av det jag skrivit i inlägget och om jag har någon kommentar.

Jag vet inget mer än vad som står i Expressen, har inte gjort någon djupare research, så min kommentar bygger på innehållet i dessa två artiklar.

Till att börja med, det där nätverket... Det finns anledning att tvivla på att det existerar (fråga mig inte varför, resonemanget är rätt invecklat, och dels är det intuition också), men okej, låt oss anta att det existerar. Då är jag förvånad och upprörd över Expressens brist på avståndstagande och fördömande. Artiklarna luktar nästan beundran för nätverket; en slags aktionsgrupp som i sann Robin Hood-anda åtgärdar vårdnadsorättvisorna i samhället. Ungefär så.
Nätverk och nätverk, saker bör kallas för vad de är. Det här är inget nätverk. Det här är en liga som sysslar med barnarov. Brottet är dessutom grovt då det handlar om en varaktig organiserad kriminell verksamhet där offren är minderåriga. Upprörande att artikelförfattaren Lennart Kriisa är så snäll i sina ordalag. Obegripligt också att polisen inte tar denna typ av organiserad brottslighet på allvar, inte avsätter mer resurser till att få stopp på ligans framfart.
Jag kan nästan inte låta bli att undra: Om upplägget var det omvända, om det handlade om ett nätverk som hjälpte pappor att röva bort barn från mammor, hur skulle skriverierna se ut då?

Och nu till själva fallet.
Det som omedelbart sticker i ögonen är pojkarnas ålder. Nio och elva. Poliser, flyktingsmugglare, underrättelsefolk och andra som arbetar professionellt med vittnesskydd, skyddade identiteter och att gömma människor vet att det är den jobbigaste åldern, ungefär mellan 8 och 14. Särskilt pojkar. I de åldrarna är de redan tillräckligt gamla för att ha eget liv, egna intressen, egna idéer och inte låta sig totalstyras av föräldrarna, för att inte nämna de första rebelliska attityderna och trotsbeteendet, att de ofta säger ifrån och gör tvärtom bara för att hävda sig gentemot omvärlden (läs: föräldrarna). Samtidigt är de fortfarande för unga för att fatta det här med övergripande säkerhet och hur man ska bete sig när man gömmer sig. De kan förstå tanken med säkerhet, men att vara säkerhetsmedvetna dygnet runt, att leva säkerhetsmedvetet, det är de för unga för. Mentalt för jobbigt för dem att låta säkerheten styra vardagen, att vara ordningsfulla, beräkneliga och alerta i allt de gör. Särskilt med tanke på att det hela faktiskt gäller mammans säkerhet, inte deras egen. Det är ju mamman som är på flykt; själva har de ju ingen anledning att gömma sig.

Det står i artiklarna att Frank och André själva valde att bo med pappan när vårdnadstvisten avgjordes i domstol för fem år sedan. Har de ändrat sig sedan dess? Om vi antar det logiska - att de inte ändrat sig, att de fortfarande föredrar att bo med pappan i Australien - då är det lätt att inse vilken helsikes uppgift mamman har åtagit sig. Att hålla en 11-åring gömd mot hans vilja! En omöjlig uppgift. Killen har en pappa som han älskar och som han vet älskar honom. Han förstår pappans oro, förstår att pappan nu måste må jättedåligt av att inte veta hur sönerna har det. Han har vänner och kompisar hemma i Melbourne som han säkert inte vill förlora kontakt med. Och så intressen och hobbyer som han precis skaffat sig i livet och som han knappast är beredd att ge upp.
Och så ett barn till, en 9-åring som ser upp till storebrorsan i alla avseenden, vilket bara förstärker deras gemensamma styrka som självständiga individer.
Hur tänker mamman hantera detta?

Enda sättet är nog den österrikiska modellen: att spärra in pojkarna i en källare. Antingen det eller...
Om vi inte hör från pojkarna (just pojkarna, inte mamman) inom några veckor är det enligt min mening rimligt att anta att de sitter inspärrade i någon källare mot sin vilja.
Eller är redan döda.

Lever de går det visst att hitta dem.
Precis som jag menade i inlägget Att röja skyddad identitet ska man börja med pappan, den person som står pojkarna närmast och borde känna dem bäst. Allt nu hänger på hur bra George känner sina söner. Vad de gillar och ogillar, vad de inte kan vara utan och vad de inte kan vara med, hur de gör och beter sig i olika sammanhang, och så vidare. Det pappan vet och kan komma ihåg är nyckeln. Hans kunskap och kännedom är förutsättningen för att pojkarna kan hittas.

Och engagemang. Som bara pappan har. Polisen saknar engagemang. Som nätverkets (ligans!) självpåstådda företrädare hånfullt påpekade i Expressens artikel nöjer sig de ansvariga polisutredarna med att kolla mammas bostad och mormors sommarstuga, och därefter anser de att jobbet är gjort. Inget engagemang. Aldrig mer än vad spaningsmanualen föreskriver.

Det bästa pappan kan göra är att anlita en privatdeckare, välja en större byrå som kan arbeta internationellt, och låta snokarna sniffa sig till mammans gömställe. Proffssnokarna vet hur man gör.
Ja det kostar skjortan, men... Att försöka hitta (rädda!) sina barn - är inte det värt alla pengarna på jorden?
Förresten, om det finns nätverk som hjälper mammor ta barn ifrån pappor så måste det finnas nätverk som hjälper pappor hitta sina bortrövade barn. Finansiellt, om inte på andra sätt.

Det kan vara enklare än man tror, faktiskt.
Dagens 11-åringar, surfar de? Är Internet en del av en normal 11-årings normala vardag, någon som vet? (Jag har ingen pojke som är 11, så jag vet inte.)
Om svaret är ja, då måste det finnas nätsidor som Frank gillar. Kan vara något spel han gärna spelar online, eller ett forum han besöker, en community han hänger på, någon musikgrupp han avgudar och vars hemsida han dras till varje gång han slår på datorn... Har han redan vant sig vid datorer och Internet kan han knappast vara utan dessa, eller hur?
Då gäller det att försöka hitta pojkens senaste spår på dessa ställen på nätet och kolla loggen, hans IP-adress. Kan vara jobbigt att hitta (tidskrävande!) och knepigt att kolla (olagligt!) men det är därför man anlitar proffsdetektiver, de har sina metoder att ordna det här med tid och tillstånd.
Även om pojken surfar via en proxy server (kan mycket väl vara en av ligans säkerhetsåtgärder) är läget inte hopplöst. Proxy servrar finns för att avidentifiera användaren, att surfarens identitet inte skulle gå att fastställa utom rimlig tvivel i domstol. Att fuska med användarens geografiska läge är proxy servrar däremot något sämre på; speciellt om vi kör uteslutningsmetoden.

Det finns med andra ord mycket att göra - för pappan George. Och för oss andra, mycket att fundera över. Intressant fall.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kvinnor, brott, skyddad identitet, barn, pappa, mamma, vårdnad, familj, brott, ungdomar

Fenomenet konspirationsteori

2008-11-14T10:16:00.002+01:00

Spionbloggen har ett makalöst inlägg på gång - om en spännande konspirationsteori. Godis för alla läsare som fascineras av historiens mysterier, politiska intriger och fräcka mörkläggningar. Kommer snart.

Idag, som en slags uppvärmning, ett par kanske oväntade funderingar kring själva fenomenet konspirationsteori.

Det är inte något som vi direkt tänker på men fenomenet spelar en viktig roll i politiken. När makthavare är rädda för någon åsikt och vill motarbeta den kan de kalla den för konspirationsteori. Stämpeln förlöjligar och nedvärderar åsikten, och resultatet blir att färre människor tar den på allvar. Och de som trots allt tar den på allvar kanske skäms för att erkänna det.

Politisk manipulation syns bäst när någon konspirationsteori visar sig stämma med verkligheten (det händer sällan men det händer), helt eller delvis. Watergateaffären avfärdades i början som en konspirationsteori. För ett svenskt exempel, ta Geijeraffären. Misstankarna om att justitieministern Lennart Geijer besökt prostituerade har i decennier avfärdats som en konspirationsteori av sossetoppar och andra. Idag tvivlar få på att Geijer var med i bordellhärvan.

För en gångs skull kan jag berömma Wikipedia. Just vad gäller diverse politiska och massmediala aspekter är artikeln Konspirationsteori rik på välformulerade tankar och spännande exempel. Rekommenderas.

Intressant observation som jag själv gjort genom åren och som det inte finns ett ord om i Wikipedias artikel: Konspirationsteorier är väldigt tröga på att försvinna.
Att de gärna poppar upp så snart det inträffar något mystiskt är en sak. Folk söker efter förklaringar, fantasin skenar iväg, och massmedier lyfter fram och hajpar de mest spektakulära förklaringarna, ty det spektakulära säljer bäst. Ganska naturligt att konspirationsteorier poppar upp så lätt som de gör.
Däremot är det minst sagt märkligt att de inte försvinner lika lätt. Det verkar finnas en stark ovilja att lösa de underliggande mysterierna till den grad då utrymmet för konspirationsteoretisering försvinner och någon relaterad konspirationsteori måste avskrivas helt och för gott.

Det beror kanske på den kommersiella faktorn. Konspirationsteorier sysselsätter mycket folk och skapar möjligheter för många. Det ligger i otaliga människors och organisationers intresse att hålla de befintliga konspirationsteorierna levande. Somliga tjänar pengar på att hålla föredrag och skriva böcker, andra lever gott på löner, donationer och bidrag som deras organisationer får för att lösa ett givet mysterium, tredje utnyttjar möjligheten att plocka politiska poäng, fjärde älskar rampljuset eller bara chansen att få vara med om något spännande och märkvärdigt. Kennedymordet, Palmemordet, Estoniakatastrofen, Roswell, Area 51, Förintelseförnekelse, ubåtskränkningarna... Varje mysterium ger upphov till ett flertal konspirationsteorier, och varje konspirationsteori är en kossa som väldigt många mjölkar på pengar, publicitet, politiska poäng, och annat gott.

Varje löst mysterium och varje avskriven konspirationsteori betyder förlust och bakslag för många, ibland tusentals individer. Och vem gillar förlust och bakslag? I värsta fall kan sådana konspirationsteoriberoende individer och organisationer till och med motarbeta sanningen och sätta käppar i hjulet för dem som söker efter sanningen, för att bevara sina mysterier och för att kunna fortsätta mjölka sina kossor.

Jag har hört en teori - en konspirationsteori - om att hovrätten faktiskt ville fastställa tingsrättens fällande dom mot Christer Pettersson, alltså fälla honom för mordet på Olof Palme, men tvingades fria honom efter massiva påtryckningar från de krafter i samhället och framför allt polisen och medierna som insåg att de skulle tjäna enormt mycket mer på att ha Palmemordet olöst och mysteriet kvar. Rättvisa och nationell prestige i den ena vågskålen, stålar, publicitet och politik i den andra - inte svårt att lista ut vilket som väger tyngre i kapitalismens praktiska vardag.

Sedan dess har man tjänat miljoner bara på artiklar, tv-program och böcker om Palmemordet. Leif GW Persson fortsätter att konspirationsteoretisera så sent som 2007, bara ett exempel. Mjölkning i all evighet.

Jämför gärna med mordet på Anna Lindh. Brottet är löst, mördaren är bakom lås och bom, motivet är klarlagt. Inga mysterier, inga konspirationsteorier.
Men tänk om Mijajlo Mijajlovic hade friats i hovrätten? Tänk om frågorna vem och varför hade förblivit obesvarade? Vi skulle säkert ha en uppsjö av konspirationsteorier nu. Artiklar, böcker, tv-framträdanden, debatt, politiska anklagelser, utredningar, gissningar...
Pengar, publicitet, politiska poäng, rampljuset...

Dagens insikt:
Den huvudsakliga anledningen till att konspirationsteorier finns är inte att vi, strävandes efter sanning, brainstormar fram konspiratoriska förklaringar. Konspirationsteorier uppkommer och finns kvar därför att vi, strävandes efter att ta vara på livets möjligheter, gärna utnyttjar andra människors nyfikenhet på det mystiska och det spektakulära.

Det viktigaste. Konspirationsteorier är underhållning, före allt annat. Oavsett vad man tycker om konspirationsteorier som ett samhällsfenomen är de ett positivt inslag i vardagen - roar, väcker känslor, och ger något att fundera över. Ett intellektuellt nöje, och ett alldeles ofarligt sådant. Kommer du bara ihåg att skilja på hypotes och verklighet är konspirationsteorier ren njutning, precis som bästsäljande deckare och politiska thrillers. Och chansen att något i en given konspirationshistoria kan vara sant - det ska ses som en extra krydda, en bonus för dig som konsumerar historien. En ofarlig krydda som finns där för att göra smaken rikare.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, konspirationsteori, palmemordet, kennedymordet, estoniakatastrofen, media, estonia, area 51, propaganda, anna lindh

Dörrar snurrar

2008-11-11T11:36:00.002+01:00

Stiftelsen Hotellhem hyr ut bostäder till personer med särskilda sociala behov och är Stockholms i särklass skummaste organisation, alla kategorier, alla branscher. Raka vägen till Guldspaden för den grävande journalist som en vacker dag börjar rota i stiftelsens affärer, framför allt de hemliga relationerna mellan ledningen i Hotellhem och högre tjänstemän inom Stockholms kommun.

Vi var på en pub på söder i Stockholm, jag och en gammal bekant som jag inte hade träffat på länge. Drack öl, tittade på fotboll på storskärm, småpratade. Om de gamla goda tiderna, vad som hände i våran liv nu, och allt sådant. Det vanliga.

Han berättade bland annat att han för tillfället hyrde en lägenhet hos Stiftelsen Hotellhem. En mysig liten etta, centralt läge, rimlig hyra. Han var nöjd. Balkong, bredband, vitvaror... Och så hade hyresvärden precis bytt ut ytterdörrarna i hela trapphuset...

"Bara dörrarna?" undrade jag. "Inget stambyte? Inga reparationer i övrigt?"
"Nää, bara dörrarna," svarade kompisen.
"Uppgradering till nyare och säkrare?"
Han ryckte på axlarna. "Njaa, inte vad jag ser."

"Låt mig gissa," sa jag. "Det var inget fel på de gamla dörrarna, och det är inget särskilt nytt med de nya. Samma material, samma typ av lås, samma grad av säkerhet... Man ser liksom ingen skillnad."
Kompisen nickade instämmande. "Ja det kan man säga. Före som efter, ingen skillnad, inte vad jag ser i alla fall." Och tittade på mig förvånat. "Hurså?"

Jag sa ingenting, bara skakade på huvudet och log.

Tricket med dörrbyte härstammar från 30-talets USA. På den tiden var det ett sätt att tvätta pengar, svarta inkomster från illegala bordeller, whiskysmuggling, beskyddarverksamhet och annan organiserad brottslighet. Tekniken var då varierande och relativt komplicerad, vilket främst berodde på att myndigheterna kände till tricket, förföljde utövarna, och arbetade aktivt för att sätta dit dem.

I dagens lugna svenska samhälle byter bostadsbolag dörrar för att trolla bort vinst och undgå beskattning. Ekobrottsmyndigheten tycks vara ovetande om tricket. Bovarna härjar fritt och fräckt. Tekniken är numera så pass förenklad att man häpnar.

Så här busenkelt går det till:
Ett bostadsbolag har vinst som ägarna inte vill beskatta. De anlitar en byggfirma som byter ut ett antal ytterdörrar, precis så många som behövs för att fakturan (inköpta nya dörrar + utfört arbete) ska lyda på ungefär samma belopp som vinsten. Bostadsbolaget betalar fakturan, kvittar kostnaden mot vinsten, och räddar därmed så gott som hela vinsten från beskattning.

Om bara någon ställde nyckelfrågan... Vart tar de gamla dörrarna vägen?

Det finns ingen som ställer frågan. Kontroll av bostadsbolags löpande redovisning är ytlig. Skattemyndigheten kontrollerar ingående endast när man misstänker något, och man har ingen anledning att misstänka något när man ser fakturan på dörrbyte - den ser seriös ut, alla belopp ser rimliga ut, inget som sticker i ögat, inga överpriser eller något sådant. Bostadsbolag byter ut gamla slitna dörrar, so what? Gäsp, godkänt, nästa!

Byggfirman är förstås ingen etablerad aktör i branschen utan bostadsbolagets egen skapelse. Tillhör någons svåger eller polare eller dennes mamma, via bulvaner. Den genomför dörrbytet, gör kanske också ett par skenuppdrag någon annanstans, och försvinner innan det är dags att betala skatt. Konkurs, sammanslagning, koncernbidrag, amortering av utlandslån, vad som helst. Skatteskyldiga företag försvinner hela tiden; hur de gör är ett separat ämne.

Fakturan är utformad så att det inte framgår särskilt tydligt vilken av parterna tar hand om de gamla dörrarna efter bytet. Bostadsbolagets version, om någon petig fakturamask på Skattemyndigheten ändå frågar, är att de gamla dörrarna omhändertagits av byggfirman, vilket ingått i uppdraget och priset. Byggfirman, om någon funktionär mot all förmodan ändå hittas och tillfrågas, är alltid beredd att hävda att man plockat ner de gamla dörrarna och lämnat dem staplade i trapphuset, och vart de därefter tagit vägen är bostadsbolagets sak. Parterna pekar alltså på varandra. Dödläge.

Så vart tar de vägen egentligen, de gamla dörrarna?
Och de nya - var kommer de ifrån?

Bägge frågorna har samma svar, och detta består av ett enda ord:
kretslopp!

Bostadsbolaget i exemplet ovan är Bostadsbolag 1. Med i bilden finns ett bostadsbolag till, Bostadsbolag 2, som också har en vinst att trolla bort och som därför byter ut ytterdörrar. Ettan och tvåan. (Det kan också vara två olika bostadshus inom samma bostadsbolag - Hus 1 och Hus 2. Ettan och tvåan. Funkar lika bra.)
Ettans gamla dörrar blir tvåans nya. Tvåans gamla dörrar blir ettans nya. Dörrarna byter plats med varann. Kretslopp.

Varför just dörrar? Därför att det är lättast att manipulera med just dörrens ekonomiska livslängd, avskrivningstid och andrahandsvärde i räkenskaperna. Baggis för en kreativ bokförare. Bedrägeriet förutsätter en viss uppbyggd skillnad mellan de bokförda värdena och dörrens faktiska kvaliteter. Värdena i bokföringen antyder att dörren är gammal och sliten, dags att byta ut den och slänga på sophög. I själva verket är dörren helt okej, kan användas i många år till eller säljas vidare till ett bra pris. Dörren i fastighetsbranschen är som pallen i transportbranschen, det gäller att dölja det rätta värdet, samma fuskfilosofi.

Jag berättade ingenting för kompisen. Han var ju nöjd med lägenheten, varför oroa människan i onödan? Dessutom kunde det ju vara så att hans hyresvärd bytt dörrarna av naturliga, legitima skäl. Inte alls uteslutet.

Men mina misstankar har jag kvar.
Det är nämligen så att jag råkade komma i kontakt med Stiftelsen Hotellhem redan ett par år före det där samtalet med kompisen.

En ung handikappad man var på väg att flytta in i en lägenhet hos Hotellhem, äntligen, efter 18 månader i stiftelsens egen kö. Så snart hyreskontraktet var påskrivet frågade han stiftelsens förvaltare om han kunde göra besiktning av lägenheten, för säkerhets skull och i enlighet med gällande lag. Kontraktet revs omedelbart, mannen fick ingen lägenhet och sparkades från Hotellhems bostadskö. Utan förklaring.

Mannens flickvän kontaktade mig. Hon pluggade till journalist och tänkte att det skulle bli en välkommen utmaning, hennes allra första i yrket, att skriva en artikel om Hotellhems tveksamma metoder och hur det kom sig att stiftelsens lägenheter inte tålde besiktning. Hon hade ännu ingen erfarenhet av seriöst journalistiskt grävande och undrade om jag kunde föreslå ett bra taktiskt upplägg. Jag gav henne några tips och agerade coach när hon tog de första stegen. Jag minns hur hon bara skrapade på ytan, på Hotellhems fasad så att säga, och konstigheter plötsligt började uppenbara sig en efter en.
Sedan fortsatte tjejen att gräva på egen hand. Och försvann.

Jag vet inte hur det hela slutade för henne och hennes pojkvän. Men några insikter om Stiftelsen Hotellhem - och några avslöjande dokument - har jag kvar än idag. Därav misstankarna.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, brott, fastigheter, bostad, stockholm, fusk

Bra att veta om Anna Politkovskaja

2008-11-07T10:04:00.007+01:00

Jag skrev om det intressanta fenomenet regimkritiker i Ryssland i inläggen Mordet på Litvinenko och Alla dessa regimkritiker. Idag avrundar jag temat med några rader om personen som verkligen personifierar begreppet rysk regimkritiker - journalisten Anna Politkovskaja.

Som vi vet mördades hon i Moskva i oktober 2006.

Mordutredningen är idag avslutad. Ett antal misstänkta sitter anhållna. Rättegång inleds i dagarna. Alla de misstänkta har anknytning till organiserad brottslighet i Kaukasus, ligor vars kriminella verksamhet lidit skada av Politkovskajas journalistutredningar. Man vet vem som mördade henne, vem som beställt mordet och varför, samt hur brottet gick till. (Detta framgår förresten av intervjun med chefsutredaren som finns arkiverad i Novaja Gazeta, tidningen Politkovskaja arbetat för.)

Läser man etablerade svenska medier får man uppfattningen att Putins regering hade med mordet att göra. Det finns emellertid inget som tyder på det, och aldrig funnits.

Anna Politkovskaja var visserligen en oppositionell journalist, kritiserade Putin och regeringens politik, men det hon framför allt utredde och skrev om var kriminalitet, ligor, korruption, illegal handel och dylikt. Kaukasus var hennes specialitet; hon hade rapporterat från området sedan mitten av 90-talet och samlat på sig mycket kunskap och erfarenhet. Som grävande journalist hade hon skaffat sig många fiender bland kriminella grupperingar, kaukasiska ultranationalister, korrumperade tjänstemän, rötägg i polisleden och Gud vet vem mer. Inte bara i Kaukasus utan också i Moskva och i diverse emigrantkretsar i London och USA. Listan på hennes fiender kan göras hur lång som helst. Hennes journalistiska verksamhet störde många. Politkovskaja var obekväm, ett ord som våra medier älskar att använda i sammanhanget. Frågan är dock vilka hon var obekväm för.

Om vi jämför hur obekväm Politkovskaja var för Putin och makten och hur obekväm hon var för t ex kriminella grupperingar i Kaukasus kan vi lätt konstatera att vi jämför myggbett med kanonskott.

För Putin, regeringen, FSB och andra där uppe i maktens korridorer var Politkovskajas artiklar och böcker som myggbett, visserligen irriterande och obehagliga men totalt ofarliga. Hon var en av många andra journalister som kritiserade, inget speciellt med henne. Tidningen hon skrev för var liten och obetydlig, en av många medier som höll på med politisk kritik. (Jo, det har länge funnits gott om oberoende oppositionella massmedier i Ryssland, i alla fall sedan Putins tillträde som president. Den som tvivlar på det kan exempelvis läsa den här artikeln av en amerikansk expert, f d utrikeskonsult åt Bush den äldre, en som knappast kan beskyllas för att vara pro-Putin, artikeln är lång men kolla den del som heter The media.)

Politkovskaja var en duktig journalist. Hon hanterade språk och stil väl, skrev intressant och gripande. Som skribent var hon bättre än de flesta, hade fått flera journalistiska utmärkelser genom åren. Men i politiken utgjorde hennes skriverier och journalistiska utredningar ingen fara för Putin och makten. De brydde sig knappast om henne.

Annat var det med diverse kriminella grupperingar. För dessa var Politkovskaja verkligen "pain in the ass". Hennes artiklar avslöjade kriminella verksamheter, med namn, datum, adresser, belopp och hela rubbet. Varje artikel var ett kanonskott som träffade mitt i och förstörde totalt. Hon var som sagt mycket kompetent på Kaukasus. Bland mycket annat rotade hon rejält i relationerna mellan organiserad brottslighet och korrumperade lokala makthavare, det farligaste man kan rota i som grävande journalist, särskilt i Kaukasus.

Någon gång fick skurkarna nog och Anna Politkovskaja röjdes ur vägen. Allt tyder på det; inget tyder på något annat.

Varför envisas våra medier om att smyganklaga Putin? Att medierna vinklar som de gör - på vems uppdrag gör de det? Något att fundera över för dig som ogillar att bli vilseledd och manipulerad, som inte vill tro blint på allt som står i tidningarna, som vill veta bättre och förstå övergripande sammanhang.

När det handlar om ryska regimkritiker är det övergripande sammanhanget följande:

Regimkritiker, dissidenter och människorättsaktivister var populära på Sovjetunionens tid då missnöjet med makten hade förankring bland folket. Nu på 2000-talet är läget annorlunda. Folket lever allt bättre, levnadsstandarden ökar år efter år. Samtliga viktiga ekonomiska och sociala trender är uppåtgående. Följaktligen är man nöjd med Putin, hans reformer och hans politik. Därför röstade 70% på Putins protegé Medvedev i det senaste presidentvalet.

För dagens regimkritiker och andra oppositionella innebär detta tuffa tider. De har allt svårare att hävda sig. Folket har vänt dem ryggen. Numera är det i stort sett bara vissa västerländska politiker och massmedier som fortfarande möter dem med applåder - dessa har ju sina politiska skäl att stödja oppositionen i Ryssland.

Och för att ge sken av att de fortfarande är viktiga och värda att stödja och finansiera måste alla dessa regimkritiker vårda sin image som regimkritiker, skapa "sensationer" och synas på löpsedlarna.

Det som öppnade ögonen för många, inklusive undertecknad, var den där episoden när Anna Politkovskaja blev "förgiftad" på flyget i september 2004. Hon mådde illa efter att ha druckit en kopp te ombord. När nyheten nådde västerländska massmedier kunde vi läsa att hon hade varit livshotande förgiftad, ett mordförsök.

Det finns inga fakta som tyder på att Politkovskaja blev förgiftad. Det var hon själv som påstod detta i efterhand, bara hon själv. Inga bevis.

Den där historien om påstådd förgiftning är ett skolexempel på hur en känd regimkritiker vårdar sin image som regimkritiker. Det gäller att utnyttja varenda tillfälle för att blanda in politik och skapa rubriker som skriker ut kontroversiella politiska budskap. (Populärt skämt bland ryska folket: Vad gör en regimkritiker när hon går på gatan och snubblar på en sten? Hon sammankallar en internationell presskonferens och berättar att stenen varit placerad där av Putin, att syftet varit att skrämma henne till tystnad, och att hon fruktar att nästa sten kommer flygande mot hennes huvud.)

Samma sak med flygresor. Vanlig yrsel till följd av svängningar i lufttrycket eller ont i magen efter en dålig räksmörgås till frukost kommer aldrig på tal när en regimkritiker råkar må illa på flyget. Förgiftning låter mycket sexigare. Det är vad västerländska medier vill höra. Och självklart ligger den ryska statsmakten, Putin och FSB bakom förgiftningsförsöket, vem annars? Det är vad västerländska medier vill höra. Publicering garanterad. Stora rubriker på löpsedlarna. Personens regimkritikerstatus bekräftas och förstärks. Syftet uppnått. Detta trots att det underliggande påståendet oftast inte tål den minsta granskning. Teet på ryska flyglinjer bryggs i tekanna och serveras därefter av flygvärdinnor som med tekannan i hand går från passagerare till passagerare och häller teet i varje passagerares mugg direkt framför ögonen på denne. En gemensam tekanna! Det går inte att förgifta en passagerare utan att förgifta flera samtidigt. Dussintals drack samma te på den där flygresan. Ingen klagade.

Jag som varit verksam inom underrättelsevärlden kan tillägga att ingen seriös agent som fått uppdraget att eliminera en viss person skulle köra förgiftning på reguljärt flyg. Oseriöst på gränsen till korkat. Tänk taktik, så förstår du varför.

Det återstår att hoppas att rättegången mot Anna Politkovskajas mördare besvarar de frågor som finns kvar och lämnar ännu mindre utrymme för framtida spekulationer beträffande maktens inblandning i hennes mord.

P.S. Inlägget är inte menat att vara kritisk mot Anna Politkovskaja, de skarpa ordalagen och de till synes brutala argumenten till trots. Inlägget är menat att vara kritiskt mot de svenska politiker och medier som är cyniska nog att försöka utnyttja mordet på Anna Politkovskaja, en tragisk händelse i alla avseenden, i sina vidriga politiska spel och skenande russofobisk propaganda.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, regimkritiker, ryssland, politik, media, fsb, litvinenko, putin, politkovskaja, mord, journalister, kaukasus, medvedev

Bröderna Lernesjö

2008-11-03T10:18:00.002+01:00

En rolig och ganska oskyldig liten historia om Skånes ökända affärsbröder. Ja historien är sann, och ja det finns ett litet inslag av spionage i handlingen.

Idag letar de olja i Texas, sägs det, men i slutet av 90-talet genomförde bröderna Ulf och Thord Lernesjö ett tappert försök att etablera sig som kapitalförvaltare. De startade Lernesjö Kapitalförvaltning med bas i Malmö och satte upp två fonder, Hawk och Eagle (smaka på namnen!).

De bägge fåglarna flög rakt upp direkt från starten. Efter bara en månads existens presenterade fonderna en fenomenal avkastning, något tvåsiffrigt om jag minns rätt, och klart bättre än börsens generalindex. Med denna lockande statistik i handen började bröderna storragga kunder Skåne och Sverige runt, förmögna privatsparare och institutionella placerare.

Jag var konsult på den tiden. Bedrev underrättelseverksamhet på uppdrag, hjälpte mina kunder med kunskap, att veta saker. En kund, välbärgad skånsk affärsman, bad mig då att kolla upp Lernesjö Kapitalförvaltning. Han var väldigt imponerad av fondernas avkastning och ville gärna veta vad som låg bakom framgången, brödernas börskunnighet eller något annat (se exempel på något annat i Spionbloggens inlägg Finanskris och fondfiffel).

Precis då höll Lernesjö Kapitalförvaltning på att annonsera efter duktiga värdepappersanalytiker i pressen, så jag låtsades vara en duktig värdepappersanalytiker och svarade på annonsen - sände in en meritförteckning så oemotståndlig att företaget genast kallade mig till intervju. Den klassiska "nyfiken arbetssökande ställer oskyldiga frågor"-spionmetoden.

Företagets huvudkontor låg i Limhamn. Jag minns tyvärr inte om Ulf eller Thord var med bland de sammanlagt fyra olika personer som jag fick träffa under min två timmars långa intervju där. Jag samtalade med en chefsanalytiker och en portföljförvaltare. De andra två skyndade förbi den öppna dörren då och då. Framgångsrika fonder, febril aktivitet på kontoret...

Jag låtsades vara en grön finansvalp på väg in i branschen, utan några särskilda talanger men med massa ambitioner. En sådan typ som de aldrig skulle anställa men som alla i finansbranschen älskar att skryta inför. Min plan var just det - att få dem att skryta.

De skröt. Jag fick höra att de höll på med derivathandel, "satsade på hävstång" och "spelade volatilitet". Samtidigt verkade deras derivatkunskaper vara ganska begränsade. Grabbarna var rätt stolta över att de visste skillnaden mellan option och termin, men tog man ämnet en nivå högre - hur man "hedgar" en optionsstrategi eller vad skillnaden är mellan futures och forwards - det var de inte hemma på.

Jag minns frasen "Något vi är riktigt bra på är teknisk analys."
En av mina medarbetare sysslade med teknisk analys på den tiden, så jag var åtminstone lite insatt i tekniken, kunde i alla fall ställa de rätta frågorna. Chefsanalytikern visste inte vad en oscillator var. Sedan visade det sig att ingen av de fyra närvarande arbetat med teknisk analys längre tid än ett par år.

Slutsatsen i min slutrapport till kunden var otvetydig: Visserligen inga direkta indikationer på fusk i fondernas redovisade avkastning, men jag tyckte Lernesjös "experter" gav ett ganska oseriöst intryck. Verksamheten präglades av önsketänkande, självgodhet och lycksökeri, och personalens (läs: bröderna Lernesjös) primära drivkraft var äventyrslust snarare än något mer solitt och bestående.

Därefter gick det som det gick.
Hawk och Eagle flög fram till februari 2000 då Finansinspektionen tröttnade på bristerna i Lernesjös verksamhet och återkallade företagets fondtillstånd. Äventyrslust och lycksökeri må vara spännande egenskaper i sig men som entreprenörens främsta drivkraft håller de inte i längden, och definitivt inte i fondbranschen.

Jag har ingen aning hur det går för Ulf och Thord i oljebranschen idag. Jag ser bara att oljepriset faller och inser att många kommer att fly branschen inom det närmaste, sälja sina intressen och investera i andra branscher. Kanske kommer också bröderna Lernesjö att satsa på något nytt projekt, kanske något alldeles nytt och oprövat. Vi får se.
I så fall hoppas jag att de lärt sig något av sina misstag och motgångar i fondbranschen.

P.S. Rätt ska vara rätt. Jag håller absolut inte med Sydsvenskan som i en artikel förra året antydde att bröderna Lernesjö var skojare. Inte heller tycker jag om Affärsvärldens sätt att ironisera om brödernas satsning på olja. Var och en gör affärer på sitt sätt. Var och en gör misstag. Och att lära sig av sina misstag är faktiskt nyttigare än att lära sig av andras.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, ekonomi, aktier, fonder, sparande, fusk, olja, finanskris, skåne, anställningsintervju

Världsmästare i pokerfusk

2008-10-30T10:18:00.004+01:00

Den här historien är välkänd i pokerkretsar. Den har egentligen inget att göra med spionage men är så underhållande att jag tycker den är värd att berättas på Spionbloggen.

Historien förekommer i olika versioner. Vissa detaljer varierar. Det beror på att endast en person i världen vet hela sanningen och han tiger som muren. Det vi andra vet har kommit från olika andrahandskällor, därför varierar detaljerna. Här berättar jag den av versionerna som av kvalificerade bedömare anses vara den mest sannolika.

Killen som historien handlar om bodde i Moskva och var pokerproffs. Han blev proffs redan på sovjettiden då spel om pengar var förbjudet, poker sågs som kapitalismens redskap för att fördärva själar och att överhuvudtaget vara proffs på kortspel betraktades som dagdriveri och bestraffades med fängelse. Killen tillbringade faktiskt några år i finkan för sitt spelande, detta alltså på sovjettiden, men han var envis och fortsatte spela kort, framför allt poker - var med i hemliga pokerklubbar, deltog i illegala turneringar och allt det där.

När Sovjetunionen kollapsade, Ryssland införde marknadsekonomin och allt plötsligt blev tillåtet var han redan en mycket erfaren spelare, tillhörde Moskvas pokerelit och kunde försörja sig på spelet. En viss mängd pokertalang hade grabben säkert, dock mest berodde framgången på att han fuskade.

Till skillnad från andra fuskare var den här killen en visionär som tänkte stort. Efter att ha blivit fena på allt det vanliga med märkta kort, dolda speglar och hemliga medhjälpare insåg han att hans konstnärliga ego längtade efter något utöver det vanliga, något som ingen gjort förut, något fenomenalt.

Han hade en tvårummare i norra Moskva där han spelade och dit han bjöd pokereliten till privatspel och slutna turneringar. Bodde gjorde han någon annanstans medan tvåan användes enbart till spel. Det var i denna lägenhet, mitt i pokerrummet, som killen placerade ett specialtillverkat bord.

Det såg ut som ett klassiskt salongsbord för kortspel - ett massivt stycke mahogny, grön sammet, nedsänkt lampa över bordet, stämningsbelysning, den rätta VIP-känslan...
I själva verket var det inget bord även om det såg ut som ett. Det var en dator. Ett monster på över 500 Gb (här ska man komma ihåg att detta var i mitten av 90-talet). Om killen själv var bra på datorer eller om någon hjälpte honom vet vi inte. Snarare det sistnämnda. Datorn var utrustad med avancerade program och databaser, kunde analysera diverse spelsituationer och vägleda ägaren till optimalt spel.

Ägaren styrde datorn via ett komplicerat system av sensorer gömda under sammeten och under bordet. Han kunde t ex pressa foten mot ett visst ställe på bordsbenet eller klappa lätt med fingret på ett visst ställe på bordsskivan. På så sätt fick datorn "input". Ingen hade någonsin misstänkt något. Information från datorn, "output", fick han via hemliga indikatorer gömda på olika ställen i spelrummet och på toaletten.

Det berättas att datorn också hade förmågan att "avläsa" kort som låg face down på bordet, och det var just det som gjorde datorn unik och fuskaren berömd. Svårt att förstå hur detta skulle gå till rent tekniskt, om vår utveckling verkligen hunnit så långt, men vem vet...

Fuskandet pågick i flera år. Ingen vet hur många kortspelare som fallit offer för superdatorn och hur mycket pengar den påhittige mannen fuskat till sig. De flesta stora pokerspelare på den tiden, i Moskva i alla fall, var medelålders och äldre intellektuella, obekanta med datorer. De förknippade helt enkelt inte pokerfusk med högteknologi.

Fusket avslöjades av en slump.
En annan spelare var på besök, en stor affärsman. Som de flesta respektabla affärsmän i 90-talets Ryssland var denne ytterst säkerhetsmedveten: skottsäker väst, beväpnade livvakter... och en portabel s k "bug detector", en manick som kunde upptäcka aktiv avlyssningsutrustning i närheten. Manicken råkade vara på och indikerade att det pågick omfattande elektronisk aktivitet mitt i rummet.

Fuskaren fick stryk. Mycket stryk.
När han lämnade sjukhuset några månader senare anställde affärsmannen honom direkt. Som säkerhetschef, sägs det.
Och där slutar historien.

Personligen tror jag inte att killen blev just säkerhetschef. Hans kompetenser låg ju åt andra håll, så att säga. Logiskt att anta att affärsmannen fick använda killens talanger till något annat. Vem vet, någon gång får vi kanske höra om att denna spektakulära historia hade en lika spektakulär fortsättning.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, poker, moskva, ryssland, brott, fusk, pokerproffs, spel, dator, datorer, historier

Polonium och cesium på drift

2008-10-27T13:32:00.005+01:00

Lite till om radioaktiva ämnen på drift.

Det fanns ett populärt sätt att bli av med affärsfiender i 90-talets laglösa Ryssland. Det var en tid då många betalningar gjordes kontant, såväl bland hederliga affärsmän som i den undre världen. Man litade inte på bankväsendet. Ett normalt betalningsmedel vid större affärer var svarta attachéväskor med hundradollarssedlar i tajta buntar. (En fullpackad attachéväska av standardmått innehöll vanligtvis 5 lager av 10 buntar á 100 sedlar var, alltså totalt en halvmiljon US dollar, ca 4 miljoner kronor på den tiden. Att hålla så mycket stålar i handen, kanske i varje hand, är en mental påfrestning, särskilt om det är för första gången i livet. Svårt att tänka på annat än att handen håller en förmögenhet. Svårt att göra korrekt riskbedömning. Ett perfekt tillfälle för fienden att slå till.)
Köparen som ville bli av med säljaren bearbetade sedlarna med en radioaktiv isotop strax innan attachéväskan skulle överlämnas. Isotopen utgjorde ingen fara för den som höll i väskan men skadade den som tog i sedlarna. Säljaren fick väskan, öppnade den, räknade pengarna... och dog en långsam plågsam död inom sex månader.

Sverige är visserligen skonat från sådana affärsmetoder, men radioaktiva ämnen på drift förekommer även i vårt land, och då talar jag inte om molnen från Tjernobyl.

En gång på 90-talet fick vårt underrättelseföretag ett uppdrag - att övervaka en transport. En lastbil körde transit genom hela Sverige från finska gränsen i norr till Danmark i söder. Gömd i lasten fanns en behållare med cesium-137, en ganska ansenlig mängd i form av saltlösning.

Vi ville inte ha uppdraget. Vi sa till kunden att vi ogillade tanken med cesium på svensk mark. Vi varnade till och med att vi, ett svenskt företag med integritet och samhällsansvar, hade rätt att rentav motarbeta transporten, d v s anmäla saken till myndigheterna om lasten kom in i Sverige. Kunden förklarade dock att alternativen var värre. Cesium ägdes av an annan part och transporterades av en tredje part. Om vi avböjde skulle uppdraget gå till någon mindre skrupulös konkurrent. Transporten skulle passera Sverige ändå, dock utan att någon med samhällsansvar fick chansen att övervaka den. Eller ett riktigt skräckscenario: cesium skulle köras till väst genom Vitryssland och Polen där risken att den skulle hamna i orätta händer var tusen gånger större.

Vi sa slutligen ja och såg till att inget hände lastbilen under dess långa färd genom Sverige - det var det officiella uppdraget. Inofficiellt såg vi dessutom till att föraren inte avvek från den avtalade rutten och inte gjorde oplanerade uppehåll, att behållaren stannade kvar i lastbilen hela tiden, och att cesium lämnade Sveriges territorium.

Från mina kontakter vet jag att lastbilen inte stannade i Danmark heller utan körde vidare. Jag fick dock aldrig veta vart. Vissa saker i vår bransch är bättre att inte veta.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, polonium, cesium, ryssland, politik, radioaktivitet, pengar, tjernobyl, dollar, förgiftning, mord

John McCain - krigshjälte eller förrädare?

2008-10-24T10:02:00.001+02:00

Om några dagar är det presidentval i USA. Enligt de flesta mätningar och prognoser vinner demokraten Barack Obama över republikanen John McCain med 54 mot 46 procent. Därefter kommer ingen utanför Arizona att veta vem John McCain är, precis som ingen nu vet vem John Kerry eller Michael Dukakis varit. Vinnaren tar allt, förloraren försvinner. Sådant är livet i politiken.

Detta händer dock inte förrän om några dagar. Idag vet vi mycket väl vem John Sidney McCain III är - republikanernas presidentkandidat och hjälte från Vietnamkriget.
Apropå det här med hjälte... Det cirkulerar olika åsikter om det, inte minst på nätet. Vissa menar att McCain inte alls var hjälte. Att han var förrädare.

John McCain var stridspilot inom den amerikanska flottan. Sköts ner när han bombade några nordvietnamesiska byar 1968, togs till fånga och placerades på krigsfängelset Hoa Lo, mer känt som Hanoi Hilton. Frigavs 1973. Delade meningar råder om vad John McCain gjorde under dessa fem och ett halvt år på Hanoi Hilton och andra vietnamesiska fängelser och interneringsläger.

John McCain själv säger (och skriver i sina memoarer Faith of My Fathers) att han blev torterad. Hans far var på den tiden fyrstjärnig amiral och befälhavaren för samtliga US styrkor i Stilla Havet, därför var John ingen vanlig krigsfånge. Han var ett riktigt kap; vietnameser ville hela tiden använda honom i propagandakriget. När han vägrade samarbeta blev han torterad.

Kritikerna har en annan version.
De hävdar att John McCain började samarbeta med nordvietnameser omedelbart efter tillfångatagandet. Redan efter två veckor gav han sin första intervju till vietnamesiska medier (ett dokumenterat faktum). Han befann sig då på ett sjukhus i Hanoi, ett särskilt elitställe där höga vietnamesiska militärer fick bästa möjliga vård av bl a sovjetiska och kubanska läkare. När McCain intervjuades var han på gott humör, njöt av nybryggt kaffe och god cigarr, och snackade flitigt om den amerikanska arméns angelägenheter, m a o avslöjade militära hemligheter - de amerikanska styrkornas positioner, taktiska planer, militära mål m m.
Det blev många intervjuer under McCains fem och ett halvt år i fångenskap, fler avslöjanden och mer samarbete med vietnameserna. Förräderi, menar kritikerna.

McCain förnekar inte att han gett intervjuer och "snackat", men säger att han bara låtsades spela med och avslöja hemligheter. I själva verket gav han fienden inget av värde, enbart falska positioner, inaktuella planer och felaktiga mål.

Kritikerna citerar då vittnesmål från andra amerikanska fångar på Hanoi Hilton och de övriga ställen. Dessa minns att McCain aldrig torterades - tvärtom, han fick all möjlig särbehandling och hade det riktigt skönt och trevligt i fångenskap. Vidare påpekar kritikerna att strax efter McCains tillfångatagande började de nordvietnamesiska styrkorna helt plötsligt skörda betydande militära framgångar. Beräkningar visar att det nordvietnamesiska luftvärnets effektivitet plötsligt ökade 60%, d v s vietnameserna började skjuta ner 60% fler amerikanska flygplan än tidigare. Ökningen blev så dramatisk att amerikanerna till och med tvingades upphöra med bombningsrajder i Nordvietnam.

Enligt kritikerna var McCains samarbete med fienden ingen hemlighet i Washington. Den militära underrättelsetjänsten rapporterade om det, med bevis och allt. När McCain frigavs och kom tillbaka till USA var det dock flera faktorer som gjorde att han inte ställdes inför rätta, att bevisen försvann, att han blev hjälte istället för förrädare, och att han tilläts att inleda en politisk karriär.
För det första var han ju son till en fyrstjärnig amiral med massa kontakter i Washington. För det andra var det på den tiden politiskt viktigare att framställa alla Vietnamveteraner som en homogen grupp amerikanska hjältar, utan undantag. En och annan förrädare bland hjältarna brydde man sig inte om. För det tredje upptäcktes McCain snabbt av vissa politiska krafter som insåg att han skulle bli en perfekt politiker - militär bakgrund, krigshjälte, klen begåvning, lätt att manipulera. Dessa politiska krafter satsade stort på McCain och såg naturligtvis till att hans förflutna inte skulle stå i vägen.

Allt detta, vad kritikerna hävdar och vad John McCain svarar, finns på nätet. Hittas enkelt om du googlar på McCain tillsammans med något relevant ord, t ex traitor. Länkarna är många och ämnet genomtuggat, man tror knappast att det kan finnas något att tillägga...

Det ryska spåret
Man har hittat en av de ryska arméläkarna som tjänstgjorde i Hanoi under Vietnamkriget. (Hemligheten tillhör egentligen de ryska underrättelsekretsarna och har ännu inte kommit ut på nätet. Om John McCain dessutom förlorar presidentvalet kommer den sannolikt aldrig ut.)

När det blev mer eller mindre uppenbart att just John McCain skulle bli republikanernas presidentkandidat var det någon på den ryska säkerhetstjänsten FSB, någon driftig officer på jakt efter sidoinkomster, som kollade namnet på nätet, upptäckte alla dessa oklarheter kring senatorns hjälteinsats under Vietnamkriget och tänkte att det kanske skulle gå att tjäna en slant.

Han rotade i några sovjetiska arkiv, hemliga sådana, och hittade en rysk läkare som tjänstgjorde i Hanoi under Vietnamkriget. En vanlig arméläkare som tillsammans med många andra sovjetiska militära specialister skickades till Nordvietnam för att hjälpa de vietnamesiska kamraterna i deras kamp mot amerikanska ockupanter. Han hittade namnen på flera sovjetiska läkare som tjänstgjorde i Vietnam under kriget men alla utom en var redan döda. Bara en visade sig vara vid livet. Pensionär, boende i en Moskvaförort.

Gamlingen var nästan 80, men ganska pigg och vid god hälsa. Och hans minne var det inget fel på. Han mindes Vietnam, sitt arbete på olika militära sjukhus, hur han behandlade skadade vietnamesiska officerare och undervisade vietnamesiska fältläkare. Ja faktiskt, det förekom en och annan amerikansk krigsfånge på de där sjukhusen, ingen aning varför vietnameserna brydde sig om fiendens hälsa...

Det fanns en amerikansk fånge som vietnameserna kallade "flygaren John". Stor uppståndelse kring hans person, ja, han måste ha varit viktig. Den pensionerade sovjetiske läkaren fick se några bilder, kände igen unge McCain och kunde därefter berätta en mängd intressanta saker. Vilka vill FSB-officeren inte avslöja, men det var uppgifter som enligt honom 1) bevisade att den gamle läkaren inte yrade eller hittade på utan visste vad han snackade om, och 2) kastade ljus över stora delar av John McCains mörka krigsförflutna.

En guldgruva till pensionärsgubbe, insåg FSB-officeren och tog diskret kontakt med två amerikanska organisationer: Vietnamveteraner emot McCain och en som arbetade med Barack Obamas valrörelse. Indikerade att han var beredd att förmedla kontakt med en som var i besittning av värdefulla uppgifter rörande John McCains krigsfångenskap. Mot en liten provision förstås. Hittelön.

Historien slutade abrupt och något oväntat. Våldsam budgivning som FSB-officeren räknade med uteblev. Varken veteranerna eller Obamas valmakare var intresserade av att komma i kontakt med den ryske pensionären. Att smutskasta motståndaren ingår inte som del i Obamas valprogram, det är kanske anledningen till varför hans valmakare inte vill befatta sig med uppgifter om McCains irrelevanta förflutna. Veteranerna är svårare att förstå. Ryssen menar att priset var humant och att han t o m lämnade ett litet smakprov på vilka uppgifter det var frågan om. Men... Amerikanska krigsveteraner litar kanske inte på ryska underrättelsekillar, bara det.

Om det hände något mer vet jag inte. Historien får kanske en fortsättning efter valet, om John McCain vinner och blir president. Den pensionerade sovjetiske läkaren är som sagt vid god hälsa, han finns där i Moskva redo att berätta saker för den som vill höra.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, politik, usa, john mccain, barack obama, mccain, obama, usa-valet, presidentvalet, finanskrisen, vietnam, ryssland

Alla dessa regimkritiker

2008-10-20T12:26:00.003+02:00

I inlägget Mordet på Litvinenko skrev jag om fenomenet regimkritiker i dagens Ryssland, hur vissa individer bluffar för att skaffa sig förmåner och fördelar, även efter sin död, och hur våra svenska medier låter sig luras av bluffen.
Jag nämnde då några exempel på kända ryska "regimkritiker". Idag går jag närmare in på vad de är för regimkritiker egentligen.

Oligarken Michail Chodorkovskij, en gång Rysslands rikaste man, greps misstänkt för grova vålds- och ekonomiska brott 2003. Dessa bevisades så småningom i domstol, och nu avtjänar han straffet. Ingen politik så långt ögat räcker. Dock hade Chodorkovskij på sin tid varit framsynt nog att hårdkritisera presidenten Putin, och nu skriker västerländska medier - har skrikit sig hesa i nästan fem år nu - att oligarken är en politisk fånge. Västerländska människorättsorganisationer och även regeringar kräver gång på gång att Ryssland släpper brottslingen fri.
Om Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic hade varit politiskt aktiv och öppet kritiserat svenska regeringen, skulle vi nu betrakta honom som politisk fånge?

Galina Starovojtova, en mycket känd oppositionspolitiker, mördades utanför sitt hem i S:t Petersburg i november 1998. Politiskt mord, gallskrek västerländska medier. Men när mördarna så småningom greps och dömdes till långa fängelsestraff, skrev dessa medier om att inte det minsta tecken på politiska motiv framkommit under rättegången? Skrev någon av dessa "experter på Ryssland" om att Starovojtova hade två Visa Gold-kort på sig när hon mördades? Kära läsare, brukar ni gå omkring med två Visa Gold-kort på fickan? Två?!
(Hon transporterade en mycket stor summa pengar ur sitt partis kassa. Rånare fick tips om det och rånade henne i tron att hon hade pengarna i kontanter. När de såg att hon hade bankkort...)

Författaren och yrkesprovokatören Vladimir Sorokins senaste bok hajpades hårt av svenska medier. Han skriver futuristisk punk - grova obsceniteter i överflöd och nästan inget konstnärligt värde. Under glasnost första år var ryska läsare jättenyfikna på allt förbjudet bara för att det varit förbjudet i sjuttio år, därför köpte man Sorokins Blått fett och läste om analsex mellan Stalin och Chrusjtjov. Och när Sorokin lagenligt åtalades för dessa obsceniteter var det några medier, framför allt i väst, som utnyttjade situationen för att anklaga ryska staten för repressalier mot frispråkiga konstnärer. Så blev Sorokin regimkritikerförklarad. Han håller stilen än idag - provocerar i skrift och kritiserar "regimen" i tal. Det hjälper att sälja böcker. Och trots att upplagorna minskar hela tiden (folk tröttnar på billiga provokationer samtidigt som suget efter det förbjudna blir allt svagare) ses Sorokin i väst nästan som den moderna ryska litteraturens främste gestalt.
Tänk om hela världen fick för sig att Lars "rondellhund" Vilks var Sveriges störste inom modern konst. Smickrande?

Schackspelaren Garri Kasparov... Medier i väst publicerar gärna hans kritiska artiklar om Putin, han intervjuas på BBC och CNN, och när polisen i Moskva eller S:t Petersburg anhåller honom för demonstration utan tillstånd kablas nyheten världen över. Är Kasparov regimkritiker? Rent formellt är svaret ja. Han agerar talesman och frontfigur för några betydelselösa oppositionella partier och organisationer. Alltid klokt med en kändis i toppen. Har Kasparov åstadkommit något konkret under sin karriär som regimkritiker? Svaret är nej. Han är bara kändis. Hans uppdrag har varit att öppna dörrar, locka finansiering och skapa publicitet åt grupper som ingen annars skulle uppmärksamma, än mindre finansiera. Han kritiserar makten och ser till att han grips av polis så ofta som möjligt, och att fler medier bevittnar det. Varför gör han det? Varför leker Kasparov regimkritiker? Vem vet, kanske behöver han publicitet för att sälja fler böcker (han skriver mycket schacklitteratur) eller som de flesta kändisar bara hatar att vara en föredetting.
Om J-O Waldner plötsligt blev sverigedemokrat och började hårdkritisera den svenska regeringens politik skulle vi kalla honom regimkritiker?

Och så Alexander Litvinenko, ex-spionen.
Många KGB-funktionärer som blev utan jobb efter Sovjetunionens kollaps hamnade inom näringslivet. Antingen är de säkerhetskonsulter eller sysslar med egna affärer, oftast skumma sådana. Många anställda inom den nuvarande underrättelsetjänsten FSB kör också med egna affärer. Extraknäck vid sidan om ordinarie arbete. För pengarnas skull, förstås. En vanlig hederlig spionlön är det ju svårt att leva på i dagens Ryssland.

Jag träffade några under min tid inom Business Intelligence. Före detta KGB-officerare som blivit affärsmän och egna företagare. De försöker tänka och agera som affärsfolk, men få lyckas. Spioner är och förblir spioner; deras kompetenser, färdigheter och livsfilosofier ligger åt det hållet. Varje gång de möter problem kan de inte låta bli att försöka lösa dessa som spioner gjorde under det kalla krigets spionglada dagar - genom olagliga operationer, mutor, utpressning, hot och våld. Blodiga uppgörelser är en vanlig företeelse, särskilt bland de som hamnat utomlands där de känner extra press på sig till följd av professionell, kulturell och social missanpassning. Politik finns som regel inte med i bilden, de grabbarna har ju ingen politisk vikt. Däremot finns det en och annan smart ex-spion som skaffat sig ett rykte om att vara regimkritiker, vilket gör att skandalkåta massmedier i väst får en ursäkt att se storskalig politisk konspiration i varje incident där en sådan ex-spion är inblandad.

Fallet Litvinenko är typiskt. Våra medier presenterar honom som regimkritiker men håller tyst om att han började kritisera KGB och regeringen efter att KGB:s avdelning för internkontroll utredde honom för en rad grova brott, inklusive utpressning och människorov. Det var då Litvinenko samlade till en presskonferens och anklagade sin arbetsgivare för morduppdrag och politiska intriger. Han fick sparken, emigrerade till väst, och blev affärsman i London där han fick tillhöra den utvandrade ryske oligarken Boris Berezovskijs krets. Affärerna gick sådär, däremot skördade Litvinenko framgångar som regimkritiker. Han förstod direkt vad medier i väst ville höra och började servera spektakulära anklagelser: att presidenten Putin var pedofil, att danska Jyllands-Posten publicerade Muhammedteckningarna på den ryska säkerhetstjänsten FSB:s uppdrag, att al-Qaidas högsta ledare utbildades i Ryssland, och - gång på gång - att FSB och Putin fortsatte att hota honom till livet och kunde kidnappa eller mörda honom vilken minut som helst. Medierna svalde allt och betalade bra, och ingen brydde sig om att fråga efter konkreta bevis.

Mordet på Litvinenko var en uppgörelse mellan skumma ryska affärsmän, det finns ingen anledning att tvivla på det. Jag vet inte vilka affärer det handlade om. Det lilla jag råkar veta är att det var oligarken Boris Berezovskijs killar som drabbade samman med ett annat affärsgäng. Det ena gängets säkerhetsstyrka drabbade samman med det andra gängets säkerhetsstyrka. Bägge styrkorna bestod naturligtvis av utvandrade före detta KGB-funktionärer. Oligarker och andra ryska affärsmän anställer gärna folk från KGB, FSB och GRU, ty dessa är bäst på att hantera farliga situationer och besitter den slags unika säkerhetskompetens som ryska affärsmän inte kan klara sig utan när de gör skumma affärer sig emellan.

Några i gängen råkade ha individuella kopplingar till FSB i Moskva: personliga kontakter (kvar från tjänstgöringstiden) och exponering mot ett och annat underrättelseprojekt där man ofta anställer f d officerare som fristående konsulter. Hade dessa kopplingar något att göra med de vederbörandes extraknäck för oligarkerna i London? Inte ett dugg. Det fattar vi som vet hur underrättelsebranschen fungerar och hur ryssarna beter sig, men massmedier i väst fattar det tydligen inte.

Snarare är det så att våra medier låtsas att de inte fattar det, detta för att ha en ursäkt för att skapa sensationer och skandaler där sensationer och skandaler inte finns. Skandalkåthet i kombination med rysskräcken. Mycket rätt som det skrevs i en kommentar till mitt förra inlägg: rysskräcken är numera en del av den svenska nationella identiteten. Man kan inte låta bli att undra, är inte vi svenskar smartare än så?

Något senare inlägg kommer att handla om Rysslands kanske mest kända regimkritiker, Anna Politkovskaja (hon är förresten aktuell nu - rättegången mot hennes misstänkta mördare inleds i dagarna). Till skillnad från herrarna ovan hade hon faktiskt gjort nytta och gett något till ryska samhället innan hon mördades i oktober 2006, men hur var hon som regimkritiker? Jag avslöjar sanningen som aldrig funnits att läsa i svenska medier.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, regimkritiker, ryssland, politik, media, fsb, litvinenko, putin, lars vilks, mord

Mordet på Litvinenko

2008-10-15T11:38:00.001+02:00

Jag får ofta frågor om mordet på Litvinenko, ja ni minns den där ryske före detta KGB-agent som förgiftades med radioaktivt polonium i London i november 2006, ett spektakulärt fall som det skrivits mycket om. Folk undrar om jag i egenskap av underrättelseexpert har några kommentarer eller vet något utöver det som stått i medierna.

Jag måste göra alla besvikna: jag känner ingen av de inblandade och har ingen "inside" info om fallet (och är glad för det, faktiskt). Men en intressant kommentar - det har jag.

Ryska folket har under 90 år av kommunistisk diktatur utvecklat en stark misstro mot makten. Följaktligen beundrar man maktens motståndare, särskilt dem som makten varit taskig mot. Detta utnyttjas numera av ryska affärsmän, politiker, journalister, f d spioner och andra.

Så här funkar det: Du kritiserar makten, opponerar dig i handling eller ord, och gör det offentligt och högljutt. Du ser till att få rykte om dig att vara "regimkritiker" (ett konstigt ord som västerländska medier flitigt använder trots att ingen kan förklara varför dagens Ryssland är en regim och vad en regim är överhuvudtaget). Därefter får du överträda lagen och begå brott hur mycket du vill. Blir du gripen så är det bara att skrika så högt som möjligt att du blivit gripen av politiska skäl, för att du kritiserat makten och uttryckt oppositionella åsikter. Då får du omedelbart stöd från både ryska folket och västerländska politiker och medier, och det blir jobbigare för rättssystemet att lagföra dig för dina brott.

Även om du inte begår brott finns det mycket att tjäna på att vara regimkritiker i Ryssland. Går du in i politiken får du fler röster - många ryssar röstar på kända regimkritiker bara för att de är regimkritiker. Söker du finansiering får du ett varmare bemötande av västerländska bidragsgivare och hjälporganisationer - väst älskar att exportera demokrati och ger gärna pengar till den som ses kämpa för demokratiska värderingar i en regim. Och så naturligtvis mycket uppmärksamhet i västerländska medier - dina artiklar kommer alltid att publiceras, dina böcker hittar alltid villiga utgivare, du blir bjuden på föredrag, du blir hedrad med medaljer och priser. Och om du dör eller mördas blir det ramaskri och ståhej som dina anhöriga och vänner kan slå mynt av.
Det är en mycket lukrativ strategi att profilera sig som regimkritiker i Ryssland.

Ex-spionen Alexander Litvinenko, oligarken Mikhail Chodorkovskij, parlamentarikern Galina Starovojtova, journalisten Anna Politkovskaja, författaren Vladimir Sorokin, schackspelaren Garri Kasparov - alla de har använt sig av denna strategi och lyckats skaffa sig en image som regimkritiker. Nu tillskrivs deras namn, handlingar och öden mycket större politisk betydelse än vad dessa förtjänar, och det är framför allt västerländska, inte minst svenska, medier som står för hajpandet.

Man kan naturligtvis diskutera varför just svenska medier gör det, om de verkligen är så lättlurade eller om de skriver på politiskt uppdrag. Men en sak är klar - det är läsaren som förlorar. Läsaren har ingen möjlighet att få reda på hur det egentligen ligger till med alla dessa "regimkritiker", om hur mycket regimkritiker de i själva verket är och i vilken utsträckning deras regimkritik påverkar händelserna kring dem.

Lyckligt lottade är vi som behärskar ryska. Vi kan läsa ryska tidningar och besöka ryskspråkiga nätforum. Där kan vi läsa och höra olika åsikter och uppgifter från källor som till skillnad från svenska medier finns nära de aktuella händelserna och personerna, källor som dessutom förstår sammanhanget mycket bättre. I ett av de närmaste inläggen kommer jag att berätta några råfakta om de ovannämnda "regimkritikerna", detta för att visa vilket trams etablerade svenska medier serverar sina läsare. Idag nöjer jag mig med att åter en gång konstatera att språk är makt och att information helst ska utvinnas ur de primära källorna. De gamla goda sanningarna.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, moskva, ryssland, politik, media, fsb, litvinenko, polonium, förgiftning, mord

Privata spionföretag i Sverige

2008-10-12T11:46:00.002+02:00

Termerna underrättelseföretag och spionföretag förekommer allt oftare i media och på bloggar. Vad är det för företag och vad sysslar de med?

Ett underrättelseföretag är ett företag, oftast privatägt, som bedriver underrättelseverksamhet. Affärsidén går ut på att tillgodose kundens behov av kunskap. Genom underrättelseverksamhet skaffar underrättelseföretaget information (oftast sådan som är svår att skaffa, av en eller annan anledning), bearbetar den, förädlar den till kunskap, och säljer denna till kunden.

Jämför gärna med en statlig underrättelsetjänst, t ex Säpo:
Säpo, på uppdrag av svenska staten, söker och samlar in information, öppen som hemlig, om sådant som händer i andra stater. Byt stat mot företag i meningen ovan, så får du en bra definition av vad ett privat underrättelseföretag gör. Ett underrättelseföretag (på uppdrag av kund som kan vara ett företag eller en privatperson) söker och samlar in information, öppen som hemlig, om sådant som är av intresse för kunden. Denne vill kanske veta mer om andra företag, myndigheter, marknadstrender eller privatpersoner.
Det kan också noteras att till skillnad från statliga underrättelsetjänster vars verksamhet kretsar runt politiska problem arbetar privata underrättelseföretag mest med det företagsekonomiska inom näringslivet. Konkurrensrelaterade problem och annat.

Man arbetar enligt den s k Business Intellgence-cykeln (BI-cykeln) som normalt består av fyra steg: att tillsammans med kunden bestämma vad kunden vill ha och vilken kunskap kunden behöver, att hitta och samla in information, att genom analys förädla de insamlade data till värdefull kunskap, och slutligen att leverera produkten till kunden. Underrättelseföretagets slutprodukt är således kunskap; ett underrättelseföretag är ett kunskapsföretag, en sorts affärskonsult.

Varför menar man att underrättelseföretag är spionföretag? Därför att det andra av BI-cykelns fyra steg - att söka och skaffa information - har många likheter med spionage, framför allt vad gäller metoder för insamling av svårtillgänglig information. Man tjuvtittar, avlyssnar, infiltrerar, och använder mullvadar (som också kallas insiders).

Bryter privata underrättelseföretag mot lagen? Inte nödvändigtvis. Att tjuvtitta, tjuvlyssna, wallraffa, ljuga om sin behörighet och betala insiders är inte olagligt i sig. Dessa och liknande tveksamma men lagliga aktiviteter kan bli olagliga under vissa omständigheter. Kolla lagarna - det heter olaga avlyssning, olaga underrättelseverksamhet o s v. Det är omständigheterna som avgör.

Privata underrättelseföretag brukar vara rätt försiktiga och ser ständigt till att inte hamna i omständigheter och situationer då aktiviteterna kan falla under lagens definitioner av vad som är straffbart. Faktum är att underrättelseverksamhet på en ganska proffsig nivå kan bedrivas helt lagligt. Det gäller att vara observant, påhittig, fräck och noggrann. Teorin säger att det alltid finns en laglig väg till det du vill veta.

Okej, vad teorin säger är en sak men i praktiken händer det visst att underrättelseföretag bryter mot gällande lag. Det händer när företagets experter inte hittar en laglig väg - att en sådan alltid finns betyder inte att alla är tillräckligt proffsiga för att kunna hitta den. Det händer också när man vill spara tid eller pengar eller både och. Ibland är det billigare och snabbare att ta en genväg. Det handlar ytterst om prioriteringar och värderingar. Vissa underrättelseföretag gör allt för att kunden ska bli nöjd, andra är principiellt emot lagöverträdelser. Precis som i andra branscher.

Vilka jobbar på underrättelseföretag?
Inte oväntat är det mest folk med bakgrund inom polisen, säkerhetspolisen och säkerhetsbranschen. Man bör ju ha juridisk kompetens och kunskaper i spaning. Andra kan vara före detta journalister som kan gräva eller marknadsanalytiker som kan analysera. En och annan bibliotekarie har jag hört talas om också, de är numera duktiga på att söka rätt i databaser och på nätet.

Så var hittar man ett underrättelseföretag när man tycker sig behöva ett?
Ja, i och för sig är det inte helt fel att börja under Detektivbyråer i Gula Sidorna. En del är vanliga lokala privatsnokar och enmansföretag inom säkerhet, de löser den mindre kundens vardagliga problem. Underrättelseverksamhet på basnivå. Folkspionage.
De större företagen på listan skulle däremot mycket väl kunna falla under begreppet underrättelseföretag. De har ofta enheter för avancerad underrättelseverksamhet och proffs som kan hantera svåra uppdrag, eller så kan de alltid rekommendera någon i branschen.

Är du som företag ute efter något mer avancerat och med inriktning på storfinans, politik, lobby, internationell konkurrens och dylikt bör du kanske söka bland större affärsutvecklingskonsulter med särskilda avdelningar för marknads- och konkurrensanalys. Börjar du exempelvis med att fråga affärsutvecklarna på "The Big Four" är chansen stor att du till sist hittar rätt. Men det gäller att fråga snällt och bestämt och aldrig använda orden som spionage och underrättelseverksamhet då revisionsfirmorna ogillar att förknippas med sådant trots att de kan gå väldigt långt när de på uppdrag av sina kunder "bevakar" konkurrens och "analyserar" marknaden.

Och så finns det naturligtvis underrättelseföretag och spioner som inte går att hitta på annat sätt än genom personliga kontakter i den bransch där du önskar ta reda på något. Riktiga proffs, de bästa, som arbetar åt en sluten kundkrets och är osynliga i övrigt.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, hemligheter, företag, spionage, underrättelseverksamhet, omvärldsanalys

Livstid för spottloska?

2008-10-08T13:52:00.001+02:00

Den nya DNA-tekniken är onekligen till stor hjälp i dagens brottsutredningar. DNA-spår kan avslöja brottslingens identitet och binda brottslingen till brottsplatsen. Precis som med fingeravtryck är det tillförlitligheten som imponerar. När den misstänktes DNA har hittats på brottsplatsen är det i praktiken omöjligt för stackaren att hävda att han eller hon inte varit där - alla vet ju att en persons DNA är unik och chansen för förväxling är typ en på hundra miljarder. Domaren vet det; nämndemännen vet det; och brottslingen vet att de vet. Matematiken är polisens och åklagarens bästa vän och brottslingens värsta fiende.

Samtidigt öppnar DNA-tekniken för nya spännande sätt att skaffa sig ett alibi eller åtminstone skapa rimligt tvivel i domstol vilket i och för sig räcker för frikännande. Jag menar naturligtvis det här med att "plantera" en främmande persons DNA på brottsplatsen.

Anders Eklund har erkänt mordet på Engla och fått livstid. Det vet vi vid det här laget. Fallet är avslutat.
Men låt oss fantisera lite. Låt oss för ett ögonblick anta att utredningen fortfarande pågår och att Anders Eklund inte erkänner mordet på Engla. Låt oss anta att hans version av det inträffade lyder så här: han körde ikapp flickan när hon cyklade hem, stoppade henne, tvingade in henne i sin bil, körde iväg med henne, stannade på en enslig skogsväg, försökte våldta henne, misslyckades, och till slut bara stack därifrån och lämnade Engla ensam. Hon låg då kvar vid vägkanten, medtagen, kanske medvetslös, men levande. Hon var vid livet när han körde därifrån. (Han medger alltså olagligt frihetsberövande, ringa misshandel och våldtäktsförsök, men absolut inget mord.) Låt oss anta att Anders Eklund menar att det måste varit någon annan som dykt upp efter honom och mördat Engla.
Det låter naturligtvis totalt osannolikt. Ingen domstol skulle köpa den historien.

Men anta nu att polisens tekniker upptäcker spår av en tredje persons DNA på Englas kropp. Hårstrån som fastnat i jackans blixtlås, hudrester under naglarna, sperma på innanlåret, spottloska i närheten av kroppen... DNA som inte matchar Eklunds.
Plötsligt är Eklunds osannolika version inte alls osannolik. Plötsligt är den fullt realistisk. För hur kan man annars förklara en tredje persons DNA på Englas kropp? Hudresterna, sperman? Om jag var nämndeman skulle jag inte fälla Anders Eklund för mord om inte åklagaren presenterade en hållbar förklaring till upptäckten.
Rimligt tvivel.

Åklagaren kan förresten inte vifta bort upptäckten genom att bara rycka på axlarna och säga att Eklund själv kunnat "plantera" en annan mans DNA på brottsplatsen. För det första är åklagaren skyldig att styrka och bevisa det han påstår. Om han påstår att någonting planterats på brottsplatsen måste han lägga fram bevis på det. Utan bevis är rätten skyldig att betrakta främmande DNA på brottsplatsen som äkta, alltså ett bevis på att en tredje person varit där. En omständighet som inte går att vifta bort. För det andra ligger det faktiskt närmare till hands att tro att en persons DNA på brottsplatsen betyder att personen varit på brottsplatsen snarare än att någon avsiktligt planterat dennes DNA där för att vilseleda utredningen. Att "plantera" DNA förefaller långsökt och i sig otroligt, det har vi i Sverige ingen fantasi för och inga rättsliga fall av - än så länge.

Men faktum är: det är både möjligt och enkelt att fuska med DNA på det sättet. Vi lämnar DNA-spår efter oss överallt: saliv, svett, hår. Det är bara att plocka upp och skrapa bort och använda i brottsligt syfte.
Det knepiga här är att välja rätt DNA att plantera. Att inte välja fel. Det hjälper inte Anders Eklund om den tredje personen i exemplet ovan visar sig vara en 79-årig tant, en 8-årig pojke eller en rullstolsbunden person. Eller en man som är lätt att identifiera och hitta och som visar sig ha ett vattentätt alibi för tidpunkten för Englas död.
Men om de upptäckta DNA-spåren tillhör en medelålders man, fysiskt kapabel att mörda, och som dessutom är omöjlig att identifiera och hitta då ligger åklagaren risigt till. En okänd tredje person på brottsplatsen betyder rimligt tvivel. Anders Eklund kan inte dömas för mord. I vårt hypotetiska exempel ovan, alltså.

Det finns en omständighet till som är viktig att notera i sammanhanget. DNA-plantering kan endast förekomma vid överlagda, noggrant planerade mord. Sådana inträffar relativt sällan i Sverige, tack och lov. De flesta svenska mord - också mordet på Engla, vågar jag tro - är oplanerade. Man mördar på impuls. Brottslingen vill våldta, skada, dominera, misshandla och annat hemskt, men är oftast inte inställd på att just ta livet av sitt offer. Svenska mord sker mest på impuls, på inre röster, av oavsiktligt övervåld, eller av tillfällig sinnesförvirring, och när mordet har fullbordats är det för sent att börja tänka på att plantera någon annans DNA på brottsplatsen. Denna omständighet gör jobbet lite lättare för svenska åklagare. Risken att mördare planterar oskyldiga människors DNA på sina offer kan i praktiken ses som nästan obefintlig i Sverige.

Men den risken finns. Alla ni som gillar att spotta på trottoaren eller onanera på offentliga toaletter gör bäst i att ta hänsyn till den.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, brott, politik, sverige, polis, anders eklund, engla, dna, englamordet, rättvisa, rimligt tvivel, domstol, pedofiler

Mysteriet med Brita - lösningen

2008-10-06T10:10:00.003+02:00

(detta inlägg är fortsättning på inlägget Mysteriet med Brita)

What's in a name? Jag tänker på författaren Isaac Asimovs berättelse från 1956. Den hette så - What's in a name? En vacker fråga som liksom inbjuder till en skön promenad bland filosofiska fantasier om olika namns romantiska egenskaper och nyanser...

En del läsare tyckte Britas utspel var ett skämt. Nej, det var det inte.
Av de som tog mysteriet på allvar gissade några på kvarskrivning, en metod polisen använder för att skydda en förföljd person. Men tyvärr, den gissningen är fel. Som jag skrev i inlägget, det är inte alls fråga om skyddad identitet eller något åt det hållet.
Bara en sådan sak: Skulle jag blogga om Brita och äventyra hennes säkerhet om hon var en person med skyddade personuppgifter?

Nej, mysteriet med tjejen som både finns och inte finns har, som sagt, en finurligare lösning.
Spionbloggens sort av lösning.
Känsliga läsare uppmanas att sluta läsa här.

Brita är inte människa. Brita är en identitet, en komplett uppsättning personliga uppgifter som kan användas av en eller annan fysisk person (inte vem som helst, förstås, utan enbart en kvinna i passande åldern). Identiteten är "obebodd" idag. Ingen fysisk person använder den för tillfället. Det är därför Brita inte finns. En identitet utan kropp.

Bakgrunden är följande:
Östtyska säkerhetstjänsten Stasi "skapade" Britas identitet under 80-talet och skickade den så småningom till Sverige; syftet måste ha varit att förbereda för kommande plantering av en ny agent i Stockholm. Kalla krigets lek för storpojkar.
Men strax därefter föll muren, Stasi gick undan, plantering av nya agenter i grannländerna upphörde medan de gamla sadlade om till andra yrken eller bara försvann. Den person som använde Britas identitet sist försvann också. Man kan bara gissa varför ingen "kasserade" identiteten då, t ex genom att låta Brita utvandra. Min gissning är att den Stasiagent som då ansvarade för Brita behöll henne i hemlighet för att eventuellt använda identiteten privat i framtiden. En extra identitet kan man ha nytta av på många sätt.
Oklart om identiteten använts under de senaste tio åren och i så fall hur. Idag verkar den i alla fall vara "tom". Ingen kropp.

Vet Säpo om detta? Kanske. De har ju tillgång till Stasis arkiv. Brita är förresten inte den enda vilande identiteten i Sverige. Det finns fler. Vad gör Säpo åt saken? Ingenting. Säpo har inte bråttom. De kanske väntar och hoppas på att någon gammal Stasiagent dyker upp och börjar utge sig för att vara Brita, och då kan man ta boven på bar gärning, kanske avslöja något skumt nätverk på köpet. Säpofolket har glest med action efter kalla krigets slut, så det gäller att åtminstone inte förstöra det lilla man har kvar.

P.S. Kommentarerna var många men inga publicerades till dessa två inlägg om Britas mysterium. Det beror på att det gick något överstyr med gissningarna. Inläggen är redan på gränsen till det otillåtna, det fanns inget utrymme för mer kontrovers.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, stockholm, stasi, intressant, tyskland, underrättelsetjänst, säpo, identitet, mysterier, agent

Mysteriet med Brita

2008-09-29T12:50:00.005+02:00

Idag ger jag ordet till en spännande tjej. Hon heter Brita H och bär på ett läskigt mysterium...

Hej! Jag heter Brita och bor i Stockholm.
Läskigt och läskigt, jag är bara lite annorlunda.
Jag existerar inte.

Nä, jag menar inte nåt filosofiskt, typ att jag mår så dåligt idag att det känns tomt eller att nån ignorerar mig som om jag inte fanns eller bla bla bla, utan jag menar just det - jag existerar inte som fysisk person. Bokstavligen. Jag finns inte.

Jag har ett namn, ett efternamn och även ett gulligt mellannamn, Maria. Brita Maria alltså. Jag har ett svenskt personnummer, tio siffror, och är folkbokförd på Östermalm i en trevlig borätt på Kallskärsgatan 5, med magnifik utsikt över Tessinparken. Mitt efternamn står både på lägenhetsdörren och vid porten...
Och ändå finns jag inte.

Det bor annat folk i lägenheten. Om du ringer på och frågar efter mig får du höra att jag är ute eller på resa eller nåt sånt. Nej, de vet inte när jag kommer tillbaka. Visst, de tar gärna ett meddelande men kan inte garantera att jag återkommer.
Jag återkommer aldrig. Jag existerar ju inte.

Det finns spår av mig i olika offentliga register: Försäkringskassan, Skattemyndigheten, Bilregistret... Jag har körkort och ägde en mysig liten bil en gång i tiden. CSN kan berätta att jag pluggat och erhållit studiemedel. Personalavdelningen på ett visst storföretag i resebranschen minns att jag jobbat på deras kontor i Malmö... Som sagt, gott om spår lite här och där. Knepigare är det med foto. Det finns folk som sett mig och som tror sig minnas hur jag ser ut. En lång söt brunett med tysk brytning, inget särskilt. Men du hittar inget foto av mig nånstans, inget som garanterat föreställer mig i alla fall.
Jag finns ju inte.

Nej mina kära läsare, Brita är inte knäpp. Hon är sundare än de flesta av oss. Mysteriet med hennes existens har en annan, finurligare lösning (och innan du ens tänker på det - nej, det är inte fråga om skyddad identitet).

Aktiva läsare kan göra egna efterforskningar och försöka knäcka Britas mysterium. Finns hon? Vem är hon? Hennes berättelse innehåller gott om ledtrådar, så för dig som vill leka Ture Sventon är det fritt fram.

Lata och/eller otåliga läsare får klicka här: LÖSNINGEN

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, stockholm, mysterier, intressant

Spionskolan: Att känna igen lögn

2008-09-27T14:21:00.005+02:00

Cui bono? (Vem gynnas?) är ett gammalt latinskt uttryck och numera en beprövad regel i brottsutredningar. Den skyldige ska letas bland de som gynnas av brottet.

En liknande princip finns inom informationshantering; den används flitigt av journalister, oss underrättelsefolk och andra yrkesgrupper som hanterar stora mängder information och ofta behöver bedöma sanningshalten i en uppgift. Frågan vi ställer är inte Cui bono? utan Skulle källan ha anledning att ljuga?

Det gäller att försöka hitta eventuella motiv. Ju fler och starkare motiv desto större är risken att källan ljuger och att uppgiften inte är korrekt till 100%.
Ett exempel: Du frågar någon okänd förbipasserande på gatan vad klockan är. Personen tittar på sitt armbandsur och svarar t ex "Hon är fem i åtta". Skulle personen ha anledning att ljuga? Knappast. Du kan alltså lita på att klockan verkligen är fem i åtta.
Kuriöst undantag: Under sovjettiden i Estland eller Lettland, om du frågade någon på en gata i Tallinn eller Riga, t ex "Ursäkta mig, åt vilket håll ligger tågstationen?", och om du frågade på ryska (statsspråket som alla förstod och talade) medan den tillfrågade råkade vara etnisk est respektive lett, då hände det ibland, ganska ofta faktiskt, att den tillfrågade pekade åt fel håll, helt avsiktligt. Ester och letter gillade att jävlas med ryssar som de ansåg vara ockupanter. Men det är som sagt ett undantag.

Om uppgiften är sekundär (andrahands-) eller tertiär eller ännu värre gäller det att gå till roten, så långt det går, hitta den ursprungliga källan (något som de flesta av oss faktiskt är vana att försöka göra, ofta intuitivt) och fokusera på dess trovärdighet - ställa den här nyckelfrågan Skulle källan ha anledning att ljuga?

En annan bra fråga i sammanhanget är Om uppgiften är falsk, vad skulle källan vinna på att få andra att tro att den är sann?

Frågorna är naturligtvis inte lätta att besvara. Det gäller att studera källan, förstå dess relation till uppgiften och uppgiftens ämne, och väga in alla relevanta aspekter och omständigheter. Kan vara svårt och tidskrävande. Men att formulera frågan rätt - just att sätta fokus på eventuella motiv - är en bra start.

Det är motiv som sätter igång en lögn. Att ljuga är jobbigt, förknippas med problem, därför ser de allra flesta av oss ljugande som ett undantag, en exceptionell handling. Vi behöver inget motiv för att säga sanning, men för att ljuga behöver vi ett motiv. Utan motiv ljuger vi inte utan håller oss till det normala, det enkla - att säga sanning.
Det gäller alla slags källor, både enstaka personer och grupper (redaktioner, företagsstyrelser o d). Ingen lögn utan motiv. Leta efter motiv!
Finner du inget är uppgiften sann, med stor säkerhet.

Enkelt exempel:
Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg försöker dementera ryktet om att kunderna är på väg att lämna banken, detta med anledning av bankens likviditetsproblem i sviterna av finanskrisen (SvD, 2008-09-25):
"Bara i förrgår öppnades 1.600 nya konton netto i banken. Och i september i år har fler nya konton öppnats jämfört med september förra året."
Kan vi lita på att uppgiften är sann?
(Låt oss för en stund blunda för uttalandets tveksamma kvalitet i övrigt och för att vi traditionellt kanske har svårt att tro att en person i Stålbergs ställning skulle våga ljuga så här rakt och fräckt.)
Kan vi lita på uppgiften?
Fråga: Har Stålberg motiv att ljuga? Svar: Ja, flera. Jag ska inte specificera vilka, de är uppenbara. Fråga: Har Stålberg mycket att vinna på att få SvD:s läsare och hela svenska folket att tro på uppgiften? Svar: Ja, jättemycket. Uppenbart vad. Slutsats: Uppgiften är inte att lita på.
Alltså, den kan vara sann, men jag skulle aldrig seriöst referera till den eller föra den vidare som ett faktum.

Skulle källan ha anledning att ljuga? Vilka motiv och hur starka är de i sammanhanget?
Om uppgiften är falsk, vad skulle källan vinna på att få dig att tro att den är sann?

Vem som helst kan tillämpa principen. Dock finns det en hake. Mycket hänger på din egen förmåga att göra rätt bedömning. Även om du vet allt som det går att veta om källan och omständigheterna kan du bedöma fel om du inte är välsignad med logisk förmåga och absolut objektivitet.

Och en hake till, något som till skillnad från tankarna ovan inte är uppenbart:
Uppgiften kan vara sann trots att källan skulle kunna ha anledning att ljuga.
Och hur känner man igen en sådan situation? Nej, enkelt är det inte, men det finns knep. Mer om dessa någon annan gång.

P.S. "Påbyggnad" för dig som gillar psykologi och vetenskap: länken till patentansökan för infraröd lögndetektor.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, politik, media, lögner, spionskolan, lögndetektor, swedbank, psykologi, ryssland

Att sno från Spionbloggen?

2008-09-26T08:33:00.008+02:00

Det händer allt oftare att samma material dyker upp i medier och på andra bloggar ungefär samtidigt som det dyker upp i Spionbloggens inlägg. Man har noterat märkliga sammanträffanden i flera fall. Aftonbladet, Flashback, Dagens Industri är några platser aktuella i sammanhanget. En läsare undrar om detta bekymrar spionen och menar att det kan vara en bra idé att datera Spionbloggens inlägg, så att man skulle kunna se vem som snor från vem.

Det bekymrar spionen inte alls. Spionbloggen tävlar inte med andra medier och bloggar om vem som kommer med vilken uppgift, tanke eller infallsvinkel först. Spionbloggen är unik på sitt eget sätt, har ingen ambition att "köra om" någon annan, och skulle ta det lugnt om det inträffade det osannolika att någon annan "körde om" Spionbloggen.
Således, fritt fram att sno från Spionbloggen. Tack för att du anger Spionbloggen som källa, men om du inte gör det så är det en sak mellan dig och ditt samvete.

Inläggen dateras inte. Spionbloggen är en äventyrsblogg och har ingen ambition att vara en blogg om det dagsaktuella. Men vill du absolut veta publiceringsdagen för ett eller annat inlägg så är det bara att titta på kommentarerna. De är daterade, och den tidigaste kommentaren brukar dyka upp samma dag som inlägget publiceras eller dagen efter.

Finanskris och fondfusk

2008-09-24T18:59:00.005+02:00

Spännande fondfusk kommer jag snart till, men först några ord om den pågående finanskrisen.

Många som vet om min mångåriga exponering mot finansvärlden ber mig att kommentera krisen men det är inte mycket jag kan säga. Precis som förr är det några finanssnillens omåttliga girighet som är orsaken. Man låtsas skapa värden där värden inte finns. Det blir bara bubblor som förr eller senare exploderar. IT-bubblan 2000, Long Term Capital Management 1998, den svenska fastighets- och bankkrisen 1990-94, och så här kan man gå tillbaka i tiden hela vägen till den berömda tulpanmanin i Holland på 1630-talet. Alltid samma orsak. Alltid samma utgång. Och det finns ingen anledning att tro att den nuvarande krisen är den sista.

Den här krisen är rent finansiell, utan politik, men om vi trots allt sökte den politiska aspekten skulle vi kanske kunna konstatera att krisen visar att den fria avreglerade kapitalmarknaden, kapitalismens grundpelare, inte fungerar. Avreglering och frihet leder till kaos. För att undvika global katastrof har staten tyvärr inget annat val än att blanda sig in, och då menar jag inblandning i en mycket större utsträckning än vad kapitalismens traditionella teori antyder. AIG praktiskt taget nationaliseras, bankernas dåliga lån tas över av den amerikanska staten, Goldman Sachs och Morgan Stanley får från och med nu leva med hårdreglering, hårdkontroll och ingen kreativitet framför börsskärmarna. Luktar rena rama socialism på lång väg. Och det kommer mera. Hörs det hur Karl Marx gapskrattar i sin gravkammare?

Att bubblor överhuvudtaget uppstår är kanske enstaka finanssnillens fel. Bristande intern kontroll på finansinstitutioner - Fannie, Freddie, Lehman. Att bubblorna sprider sig externt och multinationellt och hela finanssystem och ekonomier rasar samman när bubblorna till sist spricker - där är dock felet kapitalismens och den fria kapitalmarknadens. Bristande kontroll och otillräcklig inblandning från statens och myndigheternas håll. För mycket frihet i kapitalismens namn.
Kan det vara så att vi kanske inte är redo för den riktiga kapitalismen?

Och nu till den luriga branschen fondförvaltning. Kan vara intressant i sammanhanget. Särskilt nu när allt fler börsexperter på DI och E24 tycker att krisen är över och det är dags för småsparare att återigen satsa sparpengarna, det lilla de har kvar, på aktier och fonder.

Fondförvaltning är som sagt en lurig bransch (vilket beror på att världens flesta snillen jobbar där). Det fifflas med pengar, statistik, redovisning och marknadsföring. Nedan är mitt favoritexempel: fusk i samband med lansering av en ny aktiefond.

När en bank eller ett annat finansinstitut startar en ny fond, t ex aktiefond, vill man naturligtvis uppnå stora volymer så snabbt som möjligt. Större volym betyder mer pengar att leka med och fetare förvaltningsarvode. Och bättre image.
Det gäller alltså att locka fler sparare och investerare direkt från starten. Sparare och investerare nappar ju som bekant på avkastningsmöjligheter, så vad förvaltaren behöver är en s k rivstart - en imponerande avkastning, snabb och uppenbar, som direkt visar att förvaltaren är duktig och som gör sparare och investerare otåliga. Det där tåget måste vi hoppa på nu, annars missar vi det.

Hur trollar man fram en rivstart?
Fondförvaltarna är påhittiga, det hör till yrket. Det har genom åren uppfunnits fler rivstartsmetoder än det funnits förvaltare. Jag berättar idag om min personliga favorit.

Förvaltaren låter helt enkelt den nystartade fonden existera och arbeta innan fonden anmäls till Finansinspektionen. Det ger förvaltaren en lagenlig möjlighet att senare, i samband med lansering och marknadsföring till bred allmänhet, beräkna fondens aktuella avkastning inklusive perioden före fondens officiella start.

Vad vinner han på det?
I och med att fonden placeras under Finansinspektionen är ju förvaltaren tvungen att börja arbeta inom ramarna för finansmarknadens stränga regelverk och under inspektionens täta bevakning. Men innan dess är fonden, i lagens mening, en mer eller mindre privat värdepappersportfölj, tillgångar som förvaltas i privat regi, och förvaltaren har inga regler att följa och kan i praktiken göra vad som helst. Det är under denna "privata" period som en kreativ förvaltare hinner åstadkomma en tvåsiffrig avkastning.
Hur?

Förvaltaren kan t ex köra med två eller tre olika portföljer. Tricket heter negativ korrelation. Portföljerna är negativt korrelerade gentemot varandra vilket betyder att portföljernas innehåll traditionellt utvecklas åt olika, helst t o m motsatta, håll. När den ena portföljen tappar i värde är sannolikheten stor att den andra portföljen ökar. Samtidigt är varje portfölj mycket aggressiv, d v s innehåller värdepapper som är mycket volatila: går de upp så går de upp rejält; faller de så faller de rejält också. Inom varje portfölj är värdepappren dessutom positivt korrelerade: går de upp så går de upp hela bunten, faller de så faller de också allesamman.

Effekten blir att någon av portföljerna uppvisar en ganska hög värdestegring, detta oavsett om marknaden går upp eller ner. De andra portföljerna faller naturligtvis med lika många procent, minst, men det faktum att förvaltaren totalt sett ligger på minus bekymrar honom inte - det har ju aldrig varit meningen att ligga på plus totalt, och portföljerna är dessutom ganska små, räknat i kronor.
Förvaltaren upplöser alla förlustportföljer medan den vinnande portföljen läggs till grund för den nyskapade fonden, marknadsföringsmässigt. Förvaltaren behöver inte ens rapportera portföljens existens till Finansinspektionen, varken det eller att fonden på ett eller annat sätt bygger på den där portföljen. Det handlar helt och hållet om framtida marknadsföring.

Fonden marknadsförs till bred allmänhet kanske en eller två månader efter den officiella starten. Annonserna skryter om en bra tvåsiffrig avkastning "sedan starten". Allmänheten tror naturligtvis att "sedan starten" betyder en eller två månader och drar slutsatsen att förvaltaren är jätteduktig och att fonden är något att satsa på. I själva verket är det en avkastning sedan kanske 8-10 månader tillbaka och som dessutom är konstgjord till stor del.

Spontant kan man tro att den här sortens fusk är lätt att komma åt. Det är bara att tvinga förvaltaren att redovisa vilka affärer som fondens avkastning bygger på och att kräva klar tidsangivelse i marknadsföringen. Men tyvärr... Här beskriver jag ju fuskmekanismen mycket allmänt, utan att gå in på detaljerna, medan i verkligheten förfogar förvaltaren över en stor mängd knep och finesser. Mycket inom juridik, marknadsföring och hur kapitalmarknaden och värdepappershandeln fungerar står på förvaltarens sida. Är han duktig och noggrann och gör inga tabbar kommer han undan med det mesta.
På tal om friheten på kapitalmarknaden, alltså.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, ekonomi, aktier, fonder, sparande, fusk, usa, finanskris, kapitalism, socialism, lehman brothers

Fusk med hjälppengar

2008-09-20T18:55:00.002+02:00

Snart börjar insamlingssäsongen. Stora välgörenhetsgalor i TV, små insamlingsbössor i tunnelbanan... Hundratals svenska hjälporganisationer står beredda att komma åt dina pengar.

Det fifflas och myglas mer i välgörenhetsbranschen än i övriga samhället. Gapet mellan det man gör med inkomna bidrag och donationer och det man säger att man gör med dem är gigantiskt. Det beror på att hjälporganisationerna är de enda i samhället som inte vågar erkänna att de, precis som alla andra, agerar utifrån marknadsekonomiska regler och kapitalistiska värderingar. Det kan de naturligtvis inte erkänna för det rimmar dåligt med deras tyngsta försäljningsargument - att de saknar vinstorientering.

Jag vill nu berätta om två sätt att fiffla med insamlade bidrag. Varför just dessa två? Ingen särskilt anledning.

Bössproffs

Ja, vi alla ser dem då och då - tanter eller skolungdomar med klingande insamlingsbössor i tunnelbanan och köpcentra. Olika hjälporganisationer, olika bössor, olika ändamål... Men det finns en gemensam nämnare: de som håller i bössorna är marknadens aktörer; varje bössinsamling är ett välplanerat projekt där målet är ekonomiskt - att samla in maximalt med pengar.

Har ni kära läsare någonsin funderat över vilka faktorer som påverkar hur mycket man lyckas samla in i de bössorna? Bra läge? Rätt tidpunkt? Gott ändamål? Nja, allt spelar roll till en viss liten grad... Men den i särklass viktigaste succéfaktorn är insamlarens skicklighet. När en skicklig insamlare står med bössa mitt i folkströmmen ser hon potentiella givare på långt avstånd. Hon positionerar sig med fördel, vet hur man ska möta den gåendes blick, hur man ska få personen att plötsligt känna behovet att donera. Och när personen stannar vet hon hur man ska bete sig för att få maximalt med mynt och sedlar. Jag säger hon eftersom en skicklig bössinsamlare alltid är kvinna, en moderlig förtroendeingivande tant.

Skicklighet gör enorm skillnad. Där en vanlig funktionär med bössa samlar in 100 kronor lyckas en skicklig insamlare under samma tid fylla sin bössa med 500-800 spänn. Man känner igen en "skicklig" bössa på ett gulare innehåll: tior och femtiolappar istället för en- och femkronor. Det är därför som de skickliga tanterna kallas för gultanter eller gulbössor i branschen. Alla insamlingsoperatörer vill ha dem. Det faktum att gultanterna tar betalt för att stå med bössa avskräcker inte. Taxan ligger mellan en fjärdedel och hälften av bössan. En gultant producerar flera fulla bössor under dagen; på kvällen när kassören tömmer bössorna får tanten sina pengar direkt i handen. Kontant och skattefritt. Resten bokförs som den insamlade summan. Pengarna som tanten fått bokförs alltså inte; de pengarna har liksom aldrig existerat. Man borde egentligen ta upp dem som insamlingskostnader, det vore korrekt både moraliskt och bokföringsmässigt, men då skulle insamlingsorganisationen aldrig lyckas leva upp till det där skrytet om att minst 75% av insamlade medel går till slutändamålet. För att inte tala om en mängd obehagliga konsekvenser för hela bössbranschen.

Därför fuskar insamlarna - ett till synes litet fusk som i själva verket omsätter miljoner varje år. Ett fusk i en verksamhet som per definition ska vara renast av alla.
Bra att veta nästa gång du stoppar pengar i någons bössa.

Konsultträsket

Jag vill illustrera den här typen av fusk med hjälp av ett hypotetiskt fall. Vi antar att någon större svensk hjälporganisation har precis samlat in åtskilliga miljoner kronor till ett utlandsprojekt - att bygga ett barnsjukhus i Angola. Alla insamlings- och administrationskostnader är redovisade och enligt redovisningen uppgår till låt oss säga 15% (det är framför allt insamlarnas och administratörernas löner och diverse lönepåslag samt hjälporganisationens och det aktuella projektets övriga fasta kostnader). Resten går till ändamålet som det heter.

Den som inte vet bättre tror kanske att "går till ändamålet" betyder "når slutanvändaren", att pengarna oavkortat går till byggfirman nere i Angola som anlitas för att bygga barnsjukhuset, leverantören av sjukhusutrustningen, verksamhetens startkapital, och dylikt.
Fel.
På väg till alla dessa slutanvändare passerar miljonerna en mängd konsulter, rådgivare, medlare, projektassistenter, kuratorer, arrangörer m m. De heter olika, har olika funktioner och olika grader av ansvar... För enkelhetens skull använder jag ordet konsulter som ett slags samlingsnamn för hela bunten.

Dessa står längs pengarnas väg och rycker åt sig vad de orkar. Några är helt legitima - en svensk organisation behöver visserligen en och annan lokal konsulttjänst om man vill vara effektiv i ett så främmande land som Angola. Andra levererar kanske något nyttigt men tar betalt betydligt mer än vad deras tjänster egentligen är värda. Tredje säljer onödiga tjänster som projektet definitivt kan klara sig utan, bara ett sätt för någon att tillskansa sig lite lätta stålar.

Nu kommer vi till det knepiga. Själva fuskmekanismen.
Normalt redovisas alla konsultutgifter snyggt och prydligt - det finns ju gott om myndigheter och journalister på den svenska sidan som vill se vart miljonerna har gått, helst varenda öre, detta särskilt efter den uppmärksammade Alcalá-affären för några år sedan.

Och visst, allt verkar vara i sin ordning. I vårt exempel med barnsjukhuset i Angola kan det t ex finnas redovisade utbetalningar till följande konsulter:
- en konsultfirma på plats i huvudstaden Luanda som agerat bankrådgivare, d v s hjälpt till att ordna ett lämpligt konto i ADB, Angola Development Bank, med förmånlig ränta, lägsta transaktionsavgifter, lägsta växlingsavgifter, särskilt tillstånd för internationella transaktioner o s v;
- en juristfirma i London som genomfört nödvändig kreditvärdighetskontroll av det valda byggföretaget;
- en konsult inom byggbranschen i Angola som hjälpt till att välja rätt byggföretag; fått sitt arvode genom konsultfirman i London som stått för uppdraget;
- en konsultfirma i Schweiz som kontrollerat de tekniska detaljerna i byggprojektet;
- en sjukhusarkitekt i Stockholm som ritat sjukhuset;
- en medlare i Luanda som hjälpt till att skaffa bygglov;
- en sjukhuskonsult registrerad i Gibraltar som gett ett expertuttalande avseende vilken leverantör man bör välja för sjukhusutrustning...

Hänger ni med?
Så här kan jag fortsätta sida efter sida, men jag stannar här och kommer till poängen: Hjälporganisationen kan redovisa hur många olika konsulter som helst, och dessa går alltid att motivera, och deras arvode går alltid att motivera.
Rena rama konsultdjungeln.
Jag föredrar ordet konsultträsket.

Så hur fuskar man?
Huvudsakligen tre sätt:

1) Den ansvarige på hjälporganisationen låter konsulten överdebitera, därefter delar konsulten och hjälparbetaren på grädden. (Londonjuristen i exemplet ovan är en lämplig kandidat.) Lätt att upptäcka vid noggrann jämförelse med liknande konsulter, liknande tjänster och liknande arvoden, men vem bryr sig om att göra det i London eller nere i Afrika?

2) Så kallade skenmutor. En utbetalning till någon lokal tjänsteman (t ex den där medlaren i vårt exempel) redovisas som arvode för konsulttjänst. Det är dock underförstått för alla som ser redovisningen (svenska kontrollmyndigheter eller journalister) att det handlar om en muta. På hjälporganisationen rycker man på axlarna och säger Ja fan, de är korrupta där nere, men vi gjorde det för barnens skull... Vilken journalist eller kontrollant skulle, under omständigheterna, klandra hjälparbetarna? De hade ju inget val, de var tvungna att ge muta för barnens skull, svenska hjältar som de är. I själva verket fanns det ingen muta. Den lokala tjänstemannen vet ingenting. "Mutan" gick via en lokal bulvan till hjälparbetarna själva. Går att upptäcka men omöjligt att lagföra. Det perfekta brottet.

3) En hjälparbetare, oftast någon högt uppe i sin organisation, bildar ett eget konsultbolag med kompisar och anhöriga i styrelsen. Sedan är det bara att sälja tjänster till den egna organisationens pågående hjälp- och biståndsprojekt, de onödiga tjänsterna jag nämnt ovan. Kan komma åt stora belopp den vägen (sjukhusarkitekten i Stockholm, den Gibraltarregistrerade sjukhuskonsulten). Fräckt och grovt. Kan avslöjas mycket enkelt, det är bara att börja rota i konsultträsket, kolla upp konsult efter konsult, bakgrunden och historiken. Grävande journalister, var är ni någonstans?

Hur som helst, kära läsare, tro inte att det så kallade 90-kontot är en garanti för att insamlade medel används rätt!

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, brott, politik, sverige, välgörenhet, bistånd, fusk, insamling, hjälparbete

Den försvunna partiskatten

2008-09-16T11:43:00.005+02:00

Kroll Inc. är världens största finansdetektivbyrå, grundad 1972 av basebollspelaren och politikern Jules Kroll. Idag är företaget väletablerat - har sin bas i New York, hela världen som arbetsfält, världens största företag som kunder, och verksamhet spridd över en mängd olika områden inom framför allt korporativ säkerhet.

Mest känt är Kroll för sina finansiella spaningar. Företaget åtar sig att spåra upp större förmögenheter bortrövade och undangömda av diktatorer och finansskurkar. Dessa till synes omöjliga uppdrag klarar Kroll med stor framgång. Det var Kroll som på sin tid hittade Saddam Husseins och Imelda Marcos undangömda miljarder, bara två i en lång rad av liknande segrar.
Hur kommer det sig att Kroll är så bra på det? Ingen, varken på företaget eller i seriösa medier, har någonsin sagt det öppet eller bekräftat ryktena, men det sägs att företaget använder sig av en kontroversiell metod när man jagar försvunna miljarder: man mutar till sig hemlig information från anställda på banker i s k bankparadis. De där små anonyma bankerna lever på att låta diverse skurkar slussa genom och tvätta svarta pengar, därför avslöjar de aldrig något för utredare som söker information den traditionella lagliga vägen. Men Kroll sägs vara bra på att hitta underbetalda banktjänstemän och genom "samarbete" med dessa ta reda på pengarnas väg.
Sant eller inte, till följd av denna sin verksamhet är Kroll ständigt inblandat i skandaler. Men verksamheten blomstrar. Kunderna är nöjda. Kroll levererar alltid.
Ja, nästan alltid.

Spionbloggen berättar idag om Krolls mest berömda misslyckande och avslöjar den egentliga anledningen varför.

Efter Sovjetunionens fall förlorade det sovjetiska kommunistpartiet makten. Andra krafter kom till toppen. För första gången på decennier blev kommunisterna ansvariga inför någon. För första gången på decennier började man granska kommunistpartiets affärer, inte enbart politiska utan också ekonomiska.

Det var känt att partiet hade samlat på sig enorma förmögenheter genom åren: tonvis med guld, otaliga fastigheter i väst, otaliga feta valutakonton i västerländska banker. Miljarder gömda utomlands, registrerade på bluffbolag och anonyma stiftelser till vilka kommunistpartiet hade till synes ingen som helst anknytning. Förmögenheterna som endast ett fåtal högst uppsatta pampar inom partiet hade information om och tillgång till. Motsvarande minst 50 miljarder dollar, enligt en källa. Minst.

Det ryska parlamentet anlitade Kroll Inc. för att hitta dessa förmögenheter och hjälpa återföra dem till Rysslands statskassa. Det var sommaren 1992, ett år efter den där misslyckade kuppen i Ryssland då kommunisterna gjorde ett sista desperata försök att återta makten. Formellt gällde uppdraget ett belopp på mellan 6 och 8 miljarder dollar som kommunisterna hade fört ut ur landet under de kaotiska kuppdagarna. Informellt handlade det om tolvsiffriga (!) belopp.

Jules Kroll var naturligtvis mycket stolt över att få ett uppdrag som detta. Han gick t o m ut med pressmeddelanden (exceptionellt i branschen!) och gav intervjuer till New York Times och andra ansedda tidningar. Han var säker på att hans snokar skulle hitta miljarderna. "It will probably be the most interesting thing we have ever done," förklarade han.
Och snart började ca 700 detektiver och frilansare snoka och sniffa planeten runt - detta för ett arvode på 2 tusen dollar per skalle om dagen, plus extrautgifter.

Vad hände därefter har det varit tyst om. Inga pressmeddelanden, inga intervjuer, inga miljarder. Man vet bara att Kroll misslyckades med uppdraget.
Den officiella versionen är att detektiverna inte hittade någonting. De ryska uppdragsgivarna fick nöja sig med lite slask - en lista över några hemliga konton i Schweiz och på Bahamas som tillhörde ryska medborgare och som de ryska skattemyndigheterna inte kände till. Ett par futtiga miljarder. Det sovjetiska kommunistpartiets undangömda skatter hittades inte.

Så lyder den officiella versionen, men Spionbloggen kan idag avslöja sanningen.

Att komma åt hemlig bankinformation genom att betala bra för den är faktiskt en väldigt effektiv metod. Banker kan ha hur mycket sekretess och säkerhet de vill, men de kan inget göra åt den mänskliga faktorn. Det finns alltid någon banktjänsteman som gillar pengar lite för mycket. Kroll Inc. hittade visst partiskatten, merparten av den. De fick veta var guldtackorna ligger, vilka stiftelser förvaltar vilka fastigheter, och vilka valutakonton som var intressanta i sammanhanget. Det var när spanarna och utredarna höll på att samla in bevismaterial som det dock hände något de inte hade kunnat förutse.

Samma mänskliga faktor som hjälpt dem att hitta partiskatten blev plötsligt ett hinder omöjligt att överkomma. Jules Kroll själv och några andra i företagets ledning kontaktades av en viss part som föreslog att utredningen skulle läggas ner och att Kroll skulle ge de ryska uppdragsgivarna inget mer än slask och småpotatis. Innan Kroll och hans direktörer ens hann le åt fräckheten förklarade parten vad som skulle hända om Kroll inte lydde.

I ryska kriminella kretsar heter det trippellikvidation eller "att flå tre hudlager". Det ultimata slaget man kan tilldela sin fiende. Man inte bara dödar fienden själv utan förintar hela hans släkt i tre senaste generationer, alla med minsta relation till fienden, till och med hans husdjur.

Minns ni filmen De misstänkta (The Usual Suspects) med Kevin Spacey som gangsterkungen Keyser Söze (Spacey fick förresten en Oscar för rollen)? Hans monolog där han talade om Keyser Söze i tredje person och berättade historien om hur en konkurrerande ungersk smugglarliga våldtog Keysers fru och dödade ett av hans barn, och hur Keysers därefter hämnades för det. Keyser Söze dödade alla i ligan, dussintals, deras familjer, deras affärskompanjoner, deras vänner, och även folk som var skyldiga dem pengar. Alla.
Christopher McQuarrie som skrev manuset till filmen hittade inte på det där "döda alla"-konceptet. Han lånade det från verkligheten i den ryska undre världen.

Trippellikvidation tillämpas ytterst sällan. Det är verkligen det ultimata av det ultimata, inte bara p g a åtgärdens extrema natur utan också för att det tar enorma resurser att verkställa, resurser som väldigt få kriminella grupperingar har och kan avsätta. "Trippeln" har snarare en profylaktisk verkan. När du har hört talas om hemskheten och vet att den som hotar dig har såväl resurser som mental beredskap tänker du efter extra noga innan du väljer att jävlas med vederbörande.

Det var just hotet om trippellikvidation som Jules Kroll och hans toppdirektörer fick. Man kan anta att pamparna i det ryska kommunistpartiet samarbetade med ryska maffiakretsar i detta ärende, och att det var maffians utsända som framförde hotet.

Det finns två versioner av hur Kroll reagerade på det. Den ena är att han insåg allvaret och lydde direkt. Den andra är att han lydde först efter det att parten ifråga använde sig av en liten styrkedemonstration - dödade Krolls hund och hundens släkt i tre generationer, att Jules Kroll lydde först efter det att han morgonen efter samtalet fann ett dussintal döda hundar på sin gräsmatta, samtliga med halsen avskuren.

Hur som helst, den officiella versionen lyder fortfarande så här: Kroll Inc. har inte kunnat hitta det sovjetiska kommunistpartiets undangömda miljarder. Dessa är fortfarande försvunna.

Nyckelord: spionbloggen, politik, spioner, äventyr, historia, skatter, ryssland, maffia

Lögner, förbannade lögner, och...?

2008-09-11T16:53:00.008+02:00

När jag hörde den här roliga historien trodde jag först att den var påhittad. Ändå tills jag fick träffa de inblandade och se dokumentunderlaget.

Uppsala universitet, Företagsekonomiska institutionen, våren 2006. Pelle och Madde pluggar statistik och ska göra ett projektarbete. Uppdraget är att genomföra en opinionsundersökning som illustrerar hur de tillfrågades svar påverkas av ovidkommande faktorer. Ingen nyhet för oss alla, men det är lärorikt för studenter att "upptäcka" verkligheten på egen hand.

Ingen vet vad som plötsligt flyger i Pelle och Madde, varför de väljer ett kontroversiellt ämne. De går ut och frågar folk på gatan i Uppsala och Stockholm.
Pelle ställer Fråga 1: "Tycker du att två personer av samma kön som älskar varandra ska få ingå äktenskap?"
Madde ställer Fråga 2: "Tycker du att två personer av samma kön som säger sig älska varandra ska få ingå äktenskap?"

Varje ny dag byter Pelle och Madde frågorna med varandra, detta för att eliminera eventuell statistisk bias p g a undersökarens kön. De tar också hänsyn till de tillfrågades kön och ålder och allt annat som fattiga studenter har råd att ta hänsyn till. Och så fortsätter de dag efter dag tills de har exakt 1000 svar - 500 på Fråga 1 och 500 på Fråga 2. (De siktar först på 1000 svar per fråga som i en riktig statistiskt säker undersökning men inser snart att tiden inte räcker till. Det är vår, de är unga, studentlivet leker... Så de nöjer sig med 500 per fråga.)

Resultatet ser ut så här:
Pelles 250 svar på Fråga 1: Ja - 128 (51,2%), Nej - 122 (48,8%)
Maddes 250 svar på Fråga 1: Ja - 146 (58,4%), Nej - 104 (41,6%)
Pelles 250 svar på Fråga 2: Ja - 93 (37,2%), Nej - 157 (62,8%)
Maddes 250 svar på Fråga 2: Ja - 78 (31,2%), Nej - 172 (68,8%)

Sammanlagt och avrundat:
Fråga 1 (Tycker du att två personer av samma kön som älskar varandra ska få ingå äktenskap?)
Ja - 55%, Nej - 45%
Fråga 2 (Tycker du att två personer av samma kön som säger sig älska varandra ska få ingå äktenskap?)
Ja - 34%, Nej - 66%

Stolta Pelle och Madde visar arbetet för sin professor. Denne höjer naturligtvis på ögonbrynen. Pelle och Madde skyndar då att förklara hur de resonerat.

Älskar och säger sig älska är objektivt sett samma sak. Vetenskap vet inte vad kärlek är och har inga metoder som kan verifiera kärlek. När vi antar att två personer älskar varandra gör vi det för att personerna ifråga själva säger så, inte för att vi har någon objektiv vetenskaplig grund för antagandet. Vi litar på vad de två personerna säger. Frågorna 1 och 2 har därför samma innebörd, objektivt sett.
Skillnaden på 55% och 34% beror på att folk lägger in en subjektiv, negativ värdering i formuleringen säger sig älska. Ordvalet ger upphov till antagandet att personerna ifråga ljuger, vill att alla ska tro att det är kärlek medan det i själva verket är något annat. Detta antagande påverkar mångas svar utan att det egentligen borde vara så.
En ovidkommande faktor. Punkt slut.

Professorns omedelbara reaktion har vi idag bara Maddes vittnesmål om. Professorn själv säger sig inte minnas mer än att han underkände projektarbetet (som han fann undermåligt på flera punkter). Pelle vill idag inte prata om händelsen alls. Madde tar det hela med en klackspark och berättar gärna hur historien slutade.

"Jaha..." sa professorn fundersamt. "Så ni menar alltså att samkönade par kan ljuga om sin kärlek, är det så ni menar?"
"Ja, varför inte?" sa Pelle. "Folk kan ljuga om allt möjligt, också om kärlek." Och Madde nickade instämmande. Kärlek och lögn går hand i hand, det vet alla flickor.
"Jaha... Och varför skulle de göra det?" undrade professorn.
Madde anade provokation och sa inget. Men Pelle... Han fortsatte rakt in i fällan.
"De kan till exempel missta åtrå för kärlek, omedvetet, det kan ju hända vem som helst," svarade han.
Killen borde ha stannat där. Det gjorde han inte.
"Eller så kan de faktiskt ljuga medvetet," sa Pelle. "De vill kanske rättfärdiga åtrå i kärlekens namn."
"Jasså..." sa professorn och tittade stint på Pelle. "Rättfärdiga åtrå i kärlekens namn... låter hemskt... Kan någon verkligen vara kapabel till en sådan cynism?"
Vid det laget höll Madde redan på att nypa Pelle i låret under bordet men killen fattade ingenting. Han sträckte på sig och sa det han aldrig borde ha sagt. Det förbjudna.
"Pedofiler som antastar småpojkar säger ofta att de drivs av kärlek men vi tror ju inte på dem. Vi vet att det är åtrå de drivs av, sjuklig åtrå. Vem skulle våga påstå att det är kärlek? Samma sak med homosexuella och lesbiska par. Det kan vara så att de vet att de dras till varann av ren åtrå men de ljuger gärna och hävdar att det är kärlek för att väcka omgivningens sympati och få samhället att behandla dem bättre. Varför är det omöjligt?"

Den förbjudna pedofiljämförelsen.
Det tabubelagda argumentet.

"Jasså..." muttrade professorn förvånat.
Vad han muttrade mer vet Madde inte ty det var i detta ögonblick som hon bokstavligen drog ut Pelle ur rummet. "Är du helt dum i huvet?" sa hon till Pelle i korridoren och gick snabbt därifrån, och där tog historien slut.
De två fick göra om projektarbetet.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, sverige, kärlek, kul, pedofili, homo, opinionsundersökning, homosexualitet, homoäktenskap

Mediefrihet i Sverige?

2008-09-08T13:56:00.004+02:00

Jag skriver ibland att vi saknar mediefrihet i Sverige och att våra svenska massmedier är styrda och påverkade av olika egoistiska krafter i samhället. Idag förklarar jag vad jag menar.

Inlägget har tillkommit med anledning av kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths senaste utspel i frågan om presstödet. Först ville hon strypa det, nu säger hon att presstödet måste försvaras, vad hon kommer att säga i morgon är svårt att veta.

Okej, våra medier är inte statsstyrda och hårdcensurerade som i Nordkorea. Men har vi verkligen den grad av mediefrihet som vi tror oss ha och som politikerna och medierna själva så ofta skryter med att vi har?

Nej, våra massmedier är inte fria egentligen. Mediefriheten är ganska begränsad i Sverige, och det beror varken på presstödet eller utgivningsbevis. Dessa instrument är utpräglat strategiska. Svårt för statsmakten och myndigheter att använda dem för att censurera tidningarnas skriverier dag för dag. Ännu svårare är det att i praktiken dra in presstödet respektive återkalla utgivningsbevis av politiska skäl. En sådan myndighetsutövning skulle orsaka ett ramaskri värre än FRA-stormen och bara slå tillbaka mot myndigheten.

Nej, det är annat jag tänker på när jag talar om begränsad mediefrihet i vårt land. Det finns tyngre faktorer än presstödet och utgivningsbevis.

En sådan tyngre faktor är förfarandet vid tillsättning av ansvariga utgivare och chefredaktörer. Det är inte många som vet om det men på de riktigt stora redaktionerna (vi talar ledande nationella massmedier - SvD, DN, Expressen, Aftonbladet) tillsätts chefredaktörerna efter obligatorisk kontroll hos Säpo. Fråga mig inte hur mekanismen fungerar i praktiken och vilket lagrum som gäller i sammanhanget men du blir inte chefredaktör för ett betydelsefullt massmedium i Sverige om inte Säpo godkänt dig. Och detta utöver alla eventuella partipolitiska turer i samband med varje sådan tillsättning!
Vilka kriterier Säpo använder i sin bedömning är det naturligtvis bara grabbarna på Säpo som vet, men en sak är lätt att begripa: Säpo vet var Säpo har var och en av de tunga chefredaktörerna och vad man kan förvänta sig av var och en; det lämnas inget utrymme för överraskningar.

Förresten, om vi jämför med utlandet, ett sådant förfarande är otänkbart i t ex USA eller Ryssland, länder där medier har en stabil tradition av principiell misstänksamhet mot makten. (Ett mycket intressant fenomen, jag planerar att skriva om det i något senare inlägg.)

Okej, Säpo är inte hela Sverige. Det faktum att Säpo har chefredaktörerna i sitt grepp är visserligen ett hinder för mediefriheten men det finns något värre. Ett betydligt svårare hinder. Nu kommer jag till den främsta anledningen till varför det går att hävda att den svenska mediefriheten är en myt. Bovarna i dramat heter offentlighetsprincipen och den svenska mentaliteten.

Resonemanget är följande:
Vi har ju ett mycket öppet samhälle - mängder av olika offentliga källor och register, fungerande infrastruktur för anskaffande av information, och lagar som garanterar öppenhet och tillgänglighet. Våra svenska journalister och reportrar har det jättelätt. De behöver inte gräva särskilt mycket. Jag menar verkligen G R Ä V A - jaga information, kämpa i stark motvind, ta risker, använda list och okonventionella metoder, wallraffa. En svensk reporters mest vågade wallraffande går ut på att han under telefonsamtal låtsas vara någon annan än han egentligen är, och då är det inte så att han presenterar sig med ett annat namn utan han bara låter bli att presentera sig. Det är vågat på gränsen till det omöjliga.

Mentaliteten spelar också in. Vi ogillar att sticka ut, göra något som andra inte gör, utmärka oss på ett kontroversiellt sätt. Jantelagen och lagom-mentaliteten.

Allt detta har skapat en rutin som idag dominerar svensk nyhetsjournalistik: information skaffas fram genom att man tar kontakt med en källa (myndighet, företag, politiskt parti, privatperson, ögonvittne, etc.) och ställer frågor. Journalisten får 80% av sitt material via källornas frivilliga samarbete. Resten hämtas från diverse offentliga register, allmänna handlingar, pressmeddelanden, hemsidor och andra öppna och halvöppna källor som det finns så gott om i Sverige. Svenska journalister och reportrar är vana vid denna rutin. De har ingen erfarenhet, och egentligen inget behov, av någon annan.

Följaktligen är svenska journalister och reportrar idag i mycket hög grad beroende av goda relationer med makthavare, myndigheter, företag, samhällets nyckelpersoner och alla andra källor som regelbundet förser dem med information. Det är ju dessa goda relationer som står för 80% av journalistens brödtext. Skadar journalisten dessa goda relationer finns det risk att han i fortsättningen måste klara sig utan källornas frivilliga samarbete. Kan journalisten det? Knappast. En så radikal omställning av rutin, att plötsligt tvingas arbeta i motvind och bete sig osvenskt i övrigt. Otänkbart. Det är lättare att bevara de goda relationerna, även på bekostnad av sitt journalistiska oberoende.

Vi kommer alla ihåg Zlatans bojkott av Aftonbladet. Att bojkotten skapade rubriker och blev så omskriven och omdebatterad tyder väl på att den var kännbar för Aftonbladet. Den som tvivlar på det kan jämföra Aftonbladets och t ex Expressens nyhetsrapportering om Zlatan under bojkottåren. Var hittar du mer nyheter och var hittar du mer struntprat?

Zlatan är inte det bästa exemplet. Det går i och för sig att producera mycket nyheter om Zlatan utan hans medverkan. Han syns, och det han gör syns. Ett betydligt bättre exempel är hovet.

All massmedial rapportering om hovet och de kungligas vardag - det gäller både seriösa nyheter och ytliga skvaller - börjar med att redaktionens ansvariga reportrar etablerar goda kontakter med hovets pressavdelning och alla som brukar ha förhandsinformation om hovets affärer och kungligheternas förehavanden, s k källor. Från pressavdelningen får redaktionen en kopia av kungens och sessornas program för de kommande månaderna; reportrarna följer programmet, rapporterar om vad kungen och sessorna gör, och källorna sockrar det torra officiella med detaljer, nyanser och skvaller. Det ger 80% av brödtext. Resten hämtas från sekundära källor - offentliga handlingar och material som redan publicerats i andra medier. Gräva behöver man inte. Man lever på goda relationer istället.
Som det står på Bonniers nya tidskrift Queens hemsida: "Tack vare redaktionens unika ingångar i de europeiska kungahusen kommer tidningen att ha de exklusiva reportagen..." Ingångar betyder etablerade kontakter med pressavdelningar och nyckelkällor.

Ta Queen eller Svensk Damtidning. Bläddra igenom artiklarna. Hur stor del av nyheterna förefaller ha tillkommit som resultat av samarbete med hovet? En ganska betydande del, om inte merparten. Om hovet helt plötsligt började bojkotta Svensk Damtidning, alltså ingen kontakt med pressavdelningen och ingen information från sessornas närstående, hur skulle innehållet i tidningen förändras? Eller med andra ord: Hur mycket av innehållet skulle finnas kvar?

Goda relationer är den svenske journalistens främsta tillgång. Med hovet som med politiker, företag, organisationer, idrottsklubbar, kändisar, alla vars gunst journalisten lever av. Det gör att både nyhets- och debattjournalistik tvingas ta hänsyn till risken att förlora källornas gunst (och därmed sitt levebröd) när man granskar, kritiserar och tar ställning i frågor. Detta resulterar i självcensur som drastiskt begränsar mediefriheten. Dagligen.

Jag låter bli att illustrera tanken med konkreta exempel, medvetet. Vill belysa problemet generellt utan fokusering på något enstaka fall. Men exemplen är många. Vinklad ensidig rapportering, uppenbara beställningsartiklar, slutsatser som inte förefaller logiska, bedömningar som inte känns rättvisa, opinionsbildande påståenden som förblir oemotsagda. Du hittar sådant varje gång du öppnar en svensk tidning.

Vi är vana att tro (läs: medier har lärt oss) att självcensur är något positivt, en slags metodisk självsanering. Det kan visst vara så, och ja en viss del av självcensur i svenska medier är godartad. Men det finns mycket elakartad självcensur också, det måste vi vara medvetna om när vi talar om mediefrihet.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kändisar, kungligt, skvaller, politik, media, censur, självcensur, propaganda, offentlighetsprincipen, debatt, journalistik, sverige

Falska pass och identiteter

2008-09-05T19:05:00.006+02:00

Det kontroversiella inlägget Värt att veta om flyktingsmugglare är fortfarande ett av Spionbloggens mest lästa. Kanske för att ämnet berör och att folk vill läsa något annorlunda för en gångs skull.

Dagens inlägg är annorlunda, om än inte lika kontroversiellt. Jag berättar - mycket allmänt och mycket förenklat - om två intressanta trender inom identitetsförfalskning. Ett stycke onödigt vetande kan man säga. Ett perfekt samtalsämne att överraska middagsgäster med.

Inom flyktingsmuggling använder man sig av falska id-papper antingen för att passera en eller flera gränser eller för att legalisera sin vistelse i det valda drömlandet. Låt oss kalla dessa falska id-papper resedokument respektive legaliseringsdokument. De här två trenderna jag tänker berätta om - den ena har med resedokument att göra, den andra med legalisering.

Resedokument: Tillbaka till medeltiden
Det blir allt svårare att ta sig över gränser med falska dokument, särskilt efter den 11 september 2001. Gränskontrollerna är allt fler och bättre, kontrollanterna noggrannare och allmänt duktigare, registren fler och bättre samkörda, för att inte tala om de där nya påhitten DNA och biometriska data.
Följaktligen blir det allt jobbigare att förfalska dokument som kan lura gränskontroll. Det resulterar i färre förfalskningsspecialister, högre priser och större risker.

Samtidigt är det så att gränser som sådana, alltså själva perimetern, bevakas ungefär på samma sätt som de bevakades för 50 år sedan. Nästan ingen teknisk utveckling där. Det mest avancerade som finns idag är övervakningskamera och rörelsedetektor - finesser som ytterst få gränssträckor kan skryta med. Annars gäller det gamla vanliga - taggtråd, sömniga gränsvakter med hund, patrullbåt med radar...
Gränserna mellan USA och Mexiko (vem skulle tro?), EU och Ukraina, Ryssland och Kina, Marocko och Spanien är bara några exempel.

Därav den nuvarande trenden: Allt fler flyktingar tar sig över gränser på obevakade ställen, s k fönster, utan några dokument alls. Det är enklare och billigare numera. Proffssmugglarna är alltid uppdaterade vad gäller ställen där man kan gå över obemärkt; flyktingen tar på mörka kläder och forcerar gränsen nattetid. Så som man gjort i årtusenden. Det finns ställen där t o m familjer med små barn kan ta sig över.
Den mänskliga faktorn spelar också in. Ibland är det effektivt att använda muta, och det är ju lättare att muta sig förbi en underbetald soldat i skogen än förbi passkontroll på en flygplats.

Trenden är tydlig. Och västländerna börjar redan reagera på den. Israel har byggt en mur längs gränsen mot Palestina. En hög mur är det mest effektiva gränsskyddet - rena rama medeltiden! USA planerar också en mur längs hela den mexikanska gränsen. Än så länge har de bara taggtråd där, på vissa ställen. Spanien som bokstavligen invaderas av illegala nordafrikanska flyktingar funderar på att placera ett slags undervattennät längs sin södra kust (ett nät draget strax under vattenytan sägs stoppa småbåtar nattetid).

Ja, och så länge det inte finns murar längs alla gränser och nät längs alla kuster vandrar och simmar flyktingar från land till land som de vill - utan att behöva slösa pengar på dyra falska pass.

Legalisering: Det funkar inte längre med döda bebisar
De som vet säger att det var författaren Frederick Forsyth som beskrev metoden först. The Day of the Jackal, hans berömda mästerverk från 1971. Om du vill skaffa dig en ny identitet går du till en kyrkogård, hittar ett barn som dött i spädbarnsåldern, kollar upp namnet, var barnet föddes och födelseregistrerades, och ansöker om kopia av födelseattest. (I USA, England och många andra eftertraktade länder är det olika myndighetsenheter som registrerar födelse och död, särskilt om barnet föds i en stat/kommun och dör i en annan, och det görs ingen registersamkörning.) Med födelseattesten som basdokument kan du därefter skaffa dig en mängd andra handingar: id-kort, körkort, bankkort, patientkort, medlemskort, försäkringar, allt som behövs för att börja leva med en annan identitet.

Den klassiska Forsythmetoden har fungerat smidigt i decennier, både i litteraturen och i verkligheten. Otaliga individer - flyktingar, spioner, terrorister, mördare, försäkringsbedragare, företagare på flykt från kreditorer, män på flykt från underhållsskyldighet och kvinnor på flykt från män - har fått nya identiteter den vägen genom åren.

Men nu är det stopp. Sedan en tid tillbaka är det i praktiken omöjligt att använda metoden för att skaffa sig en ny identitet i USA, England och andra eftertraktade länder.
Du undrar säkert varför?
Kanske för att länderna i fråga har börjat samköra listorna över födda och döda?
Nej.
Eller kanske för att man efter den 11 september börjat täppa till möjligheterna på något annat sätt, t ex genom att hålla koll på utfärdade födelseattester?
Nix.

Det låter smått otroligt men så här är det: Metoden funkar inte längre därför att alla lämpliga barnidentiteter är redan förbrukade eller upptagna.

Nej, det är inte flyktingsmugglare som bär skulden. Det är s k identitetskonsulter. Dessa poppade upp som svampar ur jorden i framför allt USA på 1990-talet, med den briljanta affärsidén att hjälpa folk byta identitet, försvinna och börja om i livet (det är tydligen helt lagligt att konsultera i ämnet och assistera med det praktiska, konstigt nog). De där konsulterna dammsög USA och andra lämpliga länder på döda barns identiteter. Födelseattester beställdes i mängder. Att förse diverse skurkar med ny identitet enligt Forsythmetoden blev en blomstrande industri.

Antalet skurkar vida överstiger antalet döda småbarn i USA, England och andra länder där folk gärna vill förankra sin nya identitet. Döda bebisar räcker inte till. Idag, om du hittar en lämplig bebis på en amerikansk eller engelsk kyrkogård är sannolikheten 99% att dennes identitet redan är tagen.
Visst går det att använda samma identitet på fler personer än en. Jag känner till fall där två och till och med tre personer delar på en och samma identitet (utan att veta om det). Men det är inte värt riskerna när det faktiskt finns bättre metoder.

Intressanta trender, intressant utveckling...
Man undrar vart världen är på väg.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, flyktingar, flyktingsmugglare, trender, falska_pass

Panoptikon Centralen

2008-09-01T10:54:00.007+02:00

Ordet panoptikon kommer från grekiskan och betyder samling av kuriositeter eller kuriosa individer i en vaxkabinett (källa: Encyklopedin Brockhaus).

Stockholms Centralstation är mycket mer än tåg och bussar som kommer och går och resenärer som rusar åt alla håll dragandes på sina resväskor. Spionen berättar idag om några av Centralens stammisar, märkliga individer som finns att beskåda på Centralen.

De är inte resenärer. De reser ingenstans. För dem är stationen inte en plats att passera utan en plats att vara.

Bedragaren 1
Den här gubben är nog den mest framgångsrike av alla bedragare som regelbundet "jobbar" på Centralen. Jag har sett honom i action. Han är perfekt. Född till att dupera. Runt 60, knubbig till kroppsbyggnad, klantig till kroppsrörelser, fattigt klädd. En sådan där typisk pensionär från landet som kommit till huvudstan och behöver hjälp. Han kommer fram till folk och säger att han tappat alla pengar och dokument. Hans röst darrar, hans blick är vilsen och orolig, det är omöjligt att inte tycka synd om stackaren. Han ber om lite slantar så att han kan köpa en biljett hem till Västerås (det kan vara Arboga eller Uppsala).
Oftast får han en 50-lapp, ibland en tjuga eller en hundring. Han tackar hjärtligt, önskar en trevlig dag och låtsas halta mot kassorna. Han når aldrig dit. Fem minuter senare är gubben redan framme vid nästa offer någonstans på stationen eller nere i tunnelbanan, och så från morgon till kväll varje dag sedan gud vet hur många år tillbaka. Tjänar runt 2 tusen kronor om dagen (skattefritt!). Måste vara mångmiljonär vid det här laget. Ingen vet vad han gör med pengarna.

Bedragaren 2
Nybörjare som fortfarande har mycket att lära sig. Italienare. Ung och vältränad. "Jobbar" sträckan mellan Centralens huvudentré och Radisson. Talar trasig engelska (trots att han kan svenska; han är ju född i Sverige). Berättar en lång tråkig historia om hur han blivit bestulen på sitt italienska pass och alla pengar. Nu måste han vänta på ett nytt pass från den italienska ambassaden, det tar evighet, och under tiden måste han ju äta något, och han har ju inga pengar, och bla bla bla... och slutligen ber han om en slant.
Folk nappar sällan på hans historia men, som sagt, killen har ju mycket kvar att lära sig.

Puckelryggen
Går omkring, oftast vid lunchtid, och plockar tomburkar och flaskor (som sedan pantas mot kontanter i någon matbutik). Ung klen kille med utpräglad puckel. Han haltar också. Och så är han psykiskt störd på något sätt. Det berättas att han en gång råkade i bråk med en annan sådan pantplockare i centralhallen. De två dök upp vid samma soptunna samtidigt, från var sitt håll, och såg en flaska där inne samtidigt. Bägge grep flaskan samtidigt och... ja, ni fattar, det blev en fajt om den flaskan. Den andra pantplockaren vann.
Det berättas att puckelryggen då röt ut sin förtvivlan, och ljudet var så djuriskt att halva centralhallen stannade till och tittade förskräckt och några barn började gråta. Ett vilt omänskligt ryt.
Annars haltar han bara omkring och plockar pant och stör ingen.

Excentrisk miljonär
Han ser ut att vara 30+ trots att han är betydligt äldre. En lång mager kille som också går omkring och plockar burkar och flaskor. Centralens mest gåtfulle stammis och ett utmärkt objekt att studera för dig som fascineras av mystiska personligheter.
Killen är prydlig och välklädd - dyra skor, märkesplagg - och kan ofta ses bära på en datorväska (med en bärbar i). Smart, det ser man på ögonen. Flytande i engelska tyska spanska, man har hört honom prata med turister. Allmänbildad. Vårdat yttre. Inte ett tecken på missbruk.
Ryktet går att någon på Stadsmissionen blev nyfiken på killen och frågade sociala myndigheter om honom, varför en till synes normal kille som han håller på med tomburkar och om man kunde hjälpa honom till ett värdigare liv på något sätt. De sociala myndigheterna svarade att de tyvärr inget kunde göra. Killen varken behöver hjälp eller har rätt till den. Han har nämligen värdepapper och fastigheter till ett värde av minst två miljoner. Varje månad inkasserar han mer i olika räntor och avkastningar än vad de flesta av oss får i lön. Varför går han omkring och plockar burkar och flaskor? Ja, vem vet. Inte för pengarnas skull i alla fall.
Ett mysterium.

Romerna vid huvudentrén
De står där ofta i små grupper, just vid huvudentrén, män i svart och kvinnor i karaktäristiska kjolar. Många tror att de säljer något, typ knark eller smuggelgods, men det gör de inte. Platsen är som en mötesplats för dem. De reser mycket (de är ju resande) och Centralen råkar vara den punkt där alla resvägar möts, bara så.
Varför romerna reser så mycket, vad de reser i, är däremot ett mysterium. Någon som vet?

"Pedofilen"
Den här mannen får ursäkta mig. Han är säkert världens finaste människa och ett föredöme i alla avseenden, men han ser ut som en pedofil. Kommer ni ihåg filmen Djävulens advokat med Al Pacino och Keanu Reeves? De allra första scenerna i rättssalen där Keanu Reeves agerar försvarare åt en man anklagad för att ha antastat en tonårsflicka? Mannen från Centralen ser ut precis som den där äckliga pedofilen i filmen - kortväxt, flintskallig, med elaka ögon och frånstötande anletsdrag i övrigt.
Det är dock inte hans utseende som gör att jag nämner honom här. Det är hans konstiga beteende. Han brukar stå alldeles stilla någonstans i centralhallen, alltid med en plastpåse i handen och alltid klädd i ljusbrunt från topp till tå, och titta åt ett och samma håll oavbrutet i några minuter. Sedan går han plötsligt med raska steg till en annan plats, tvärstannar, och står stilla och glor åt ett annat håll lika oavbrutet och intensivt.
Och ibland går han ett varv runt bögringen. (Du vet väl varför det heter bögringen?) Ett helvarv, utan någon synbar anledning.
En ganska kuslig typ, alltså. Kuslig och fascinerande.

Gubben som bor där 1
Det är flera missbrukare och utslagna som regelbundet övernattar på Centralen. De sover under perronger, bakom förvaringsboxar, inuti förvaringsboxar, i olika utrymmen under taket, gömmer sig på byggarbetsplatser och i stillastående vagnar. Väktare och polis hittar varje sådant krypin förr eller senare och jagar iväg alla dessa människor.
Vad som gör den här gubben unik är att han har "bott" på Centralen i många år, sannolikt över tio, och hittills har ingen lyckats avslöja hans krypin. Han tillbringar varje natt någonstans på Centralen, man är säker på det, men ingen vet var.
Gammal gubbe med väderbitet ansikte och yvig frisyr. Under dagen sitter han på en bänk i centralhallen och bara dreglar.

Gubben som bor där 2
Denne hänger vid bussterminalen, en liten skrynklig gubbe, ganska sliten och fördärvad av missbruk. Allt han äger i livet bär han med sig - ett halvdussin proppfulla plastpåsar och papperskassar.
Han sitter på en bänk och läser tidning. Då och då tar han av glasögonen, griper tag i alla sina kassar och påsar och gör en snabbrunda - tömmer terminalens alla soptunnor på burkar och flaskor. Han är faktiskt väldig rolig att se på, särskilt när han upptäcker konkurrens, en annan burkplockare som närmar sig. Då sätter gubben fart och gör sitt yttersta för att hinna till varje soptunna före konkurrenten, detta med kassar och påsar i bägge händerna. Han springer flämtande från tunna till tunna, ramlar ner och hoppar upp igen, hans kassar och påsar gör ett himla oväsen, sopor flyger omkring... Ja, det är kanske fel att roa sig på de utslagnas bekostnad, jag vet, men lustig är han. Tyska turister tycker så i alla fall.

"Judinnan"
Henne vet jag egentligen ingenting om förutom det att hon finns, en gammal uttorkad kvinna i konstiga vita kläder som vandrar sakta omkring på Centralstationen eller nere på T-Centralen, med förvirring och mycket lidande i blicken. Hon bär på ett stort plakat med något handskrivet judiskt budskap. Spontant kan man tro att hon gör PR för någon religiös sekt, men jag har hört att det snarare ligger någon slags personlig tragedi bakom, säkert något jag definitivt inte vill veta. Gummans förekomst på Centralen är deprimerande nog i sig.

Och så finns det naturligtvis en stor mängd andra icke-resenärer, sådana som mer eller mindre är stammisar på Centralen: fick- och väsktjuvar från Östeuropa och Latinamerika, tiggare från Rumänien, Jehovas vittnen med sina broschyrer, musiker från Ryssland och Baltikum, försäljare av de hemlösas tidning Situation Stockholm, knarklangare, spritlangare, tjuvgodslangare, Leila K som ingen känner igen numera, "internet junkies" på jakt efter möjligheter att logga in gratis på Sidewalk Express-datorer, burksamlare, svarttaxivärdar...

Välkommen till Panoptikon Centralen!

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, stockholm, kändisar, intressant, romer, hemlösa

Radiotjänst pejlar och psykar

2008-08-27T17:54:00.004+02:00

Då och då får man se en annonsliknande notis i någon tidning eller på TV om att Radiotjänst trappar upp jakten på oanmälda TV-innehav.
"Denna vecka pejlar vi särskilt noga i följande områden..."
Och så en lista på de orter och stadsdelar som drabbas.

Radiotjänsts egna undersökningar visar att anmälningsfrekvensen ökar i de aktuella områdena direkt efter varningen. Låt oss anta att dessa undersökningar är sanna och att det verkligen finns en och annan människa som reagerar på varningarna på det sättet, d v s går och betalar sin TV-avgift. Vad är det då för slags människa? Jag är ute efter personlighetsprofilen.

Till att börja med, det måste vara en rädd person. Lättskrämd. Som dessutom låter sina handlingar påverkas och kanske t o m initieras av sin rädsla. En person som lätt kan manipuleras och styras.

Personen är inte särskilt smart. Saknar förmågan att tänka självständigt, analysera och dra logiska slutsatser. Detta i kombination med låg allmänbildning.
(Snabbfakta för dig som undrar: Pejla kan man bara vågor som en apparat sänder ut; man kan inte pejla sig till en apparat som tar emot vågor. Man kan visserligen registrera elektromagnetisk strålning från en TV-apparat men... Det är mottagandet av TV-program som du ska betala avgift för och som pejlarna måste bevisa, och det bevisas på inget sätt genom att man konstaterar elektromagnetisk strålning från din bostad. Ja, koppling finns, men den är tillräckligt svag för att t ex inte hålla i domstol. Det är bl a därför som ingen har dömts i Sverige - någonsin - i mål där enda beviset är positiva utslag från pejling.)

Slutligen, den här människan är snål. Det är oftast anledningen till varför man inte betalar sin TV-avgift. Snål på småkronor. Den sorts typ som bråkar med kassörskor om åt vilket håll ören ska avrundas. Den småaktigt snåla typen.

Vi sammanfattar personlighetsprofilen:
En småsnål lättskrämd fegis, ointelligent och obildad.
Med en TV.

Jag kan inte låta bli att tänka på den klassiska västernfilmen The Good, The Bad, The Ugly med den oförglömliga trion Clint Eastwood, Lee Van Cleef och Eli Wallach i huvudrollerna.
Ditt förhållande till TV-avgiften avgör vilken människotyp du är. Du som alltid har betalat avgiften, enkelt och oproblematiskt, är The Good. Du som aldrig betalat är The Bad. Och du som panikpendlar mellan det ena och det andra, fångad mellan snålhet och rädsla... du som betalar först efter det att Radiotjänst har psykat dig kallsvettig och lydig... ja, du är The Ugly.

The Ugly är den värsta sortens medborgare. En falsk opålitlig typ utan ryggrad, utan principer, som byter sida så snart någon betalar mer eller skrämmer hårdare. En född förrädare i ordets avskyvärdaste bemärkelse. Born to betray.

Underrättelsebranschen älskar sådana människor. De kan värvas snabbt och enkelt, köpas för nästan ingenting, och är fullkomligt förutsägbara. Du vet var du har dem, i alla lägen, för du vet hur de tänker och vad de går igång på.

Själv är jag nog The Bad.
Fick besök av sådana där pejlare en gång på 90-talet. Hade då en lägenhet i Trelleborg. Den låg på bottenplan och användes både som bostad och kontor. Naturligtvis fanns en fungerande TV-apparat där. Naturligtvis utan att någon TV-avgift någonsin betalats. Det handlade inte om pengar. Det handlade om princip. Jag ansåg då att TV-avgift var det löjligaste som fanns i vårt samhälle. Att låta bli att betala var ett sätt att protestera. Civil olydnad.

Det ringde på dörren. Jag öppnade. Två medelålders herrar, finklädda, påtagligt trötta och med svarta portföljer. Kontrollanter från Radiotjänst, förklarade de. Finns det någon TV i lägenheten?
"Det här är ett kontor och här finns bara datorer," svarade jag med ett leende. Därmed var saken avklarad. Herrarna ursäktade sig och försvann. Jag såg dem aldrig mer.
The Bad.

Hellre The Bad än The Ugly.
Heja Radiotjänst!

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, radiotjänst, sverige, tv-avgift, politik

Spionroman eller deckare?

2008-08-22T14:25:00.005+02:00

Läser du böcker?
Gärna en bra deckare, eller hur?

I början av juni var jag på blixtbesök i Wales där årets bokfestival i den lilla byn Hay-on-Wye ägde rum, den populära Hayfestivalen. Nej, jag var där i egenskap av skribent och litteraturälskare, inget annat. Minglade, lyssnade på föreläsningar, träffade bokbranschens nyckelpersoner, bekantade mig med de aktuella trenderna.

Vill idag berätta om en intressant diskussion jag hade då med en annan bokälskare, en medelålders dam från London. Nelly Richards som hon hette var med i någon av Englands otaliga deckarklubbar och besökte festivalen på jakt efter något nytt, on a hunt for fresh book som hon uttryckte det.

Vi jämförde spionroman med deckare.
Jag sa att spionroman borde ses som ett nästa steg för den som blivit mätt på deckare. Jämfört med deckare ger spionroman mer till läsarens smaklökar och kan uppfylla ett bredare spektrum av förväntningar. Spionroman är nästa nivå dit läsaren evolutionerar efter deckare.

Nelly tyckte det var ett pretentiöst påstående. Varför skulle spionroman vara bättre än deckare?

Därför, förklarade jag, att i spänningsgenren vilken både spionroman och deckare tillhör är det viktigt att läsaren möter en huvudperson som är smart och proffsig. Vem vill läsa om dumma detektiver och obegåvade spioner? (Ja, det vill någon kanske, men då talar vi om en annan genre - fakta eller humor.)
I spänningsgenren är det så att en bok är desto mer spännande ju smartare och proffsigare huvudpersonen är. Huvudpersonens professionella och personliga egenskaper är ett av de viktigaste kvalitetskriterierna i denna genre, kanske den näst viktigaste efter intrigen (the plot).

En spion slår en detektiv vad gäller professionella egenskaper och personlig originalitet hävdade jag. En spion kan allt en privatdeckare eller en poliskommissarie kan - och mycket mer. En spions personlighet är rikare på färger, erfarenheter, kontroverser och egenheter. Lägg till ett mycket större geografiskt arbetsfält, högre mål, farligare motstånd, större risker, mångsidigare belöningar... Det är mer spännande och mer givande att läsa en bok om en spion och vad denne håller på med än en bok om en detektiv och dennes mordutredning.

Nelly reagerade med ett leende. Jämförde jag kanske en bra spionroman med en dålig deckare?
Jag försäkrade henne att jag menade generellt. En bra spionroman vs en bra deckare. Generellt och rättvist. Ville hon kanske att jag skulle våga mig på en ännu djupare analys?
Det ville hon.

Okej, sa jag, vi börjar med professionella kunskaper och färdigheter. En genomsnittlig spion slår en genomsnittlig detektiv vad gäller kunskaper i språk och kampsporter, praktisk förståelse av aktuell politik och diplomati, färdigheter i pyroteknik och dokumentförfalskning, för att inte tala om talang som skådespelare och kvinnotjusare (eller manslukerska beroende på spionens kön och preferenser). En detektiv å sin sida kan säkert mer om sina lokala förhållanden, framför allt människorna i trakten, vem som smygligger med vem och aktuella gängsammanslutningar. Det kan också vara så att en polisanställd detektiv skjuter bättre än en vanlig spion. Dagens spioner använder sällan skjutvapen - spionjobbet handlar om annat nu för tiden.

Alltså, en detektiv har klart mindre att komma med. Visst är det i slutändan en bedömningsfråga men jag tycker att en spion kan mer, och sådant han kan är mer intressant att läsa om!

Och så personligheterna... Här segrar spionen överlägset.
En deckarförfattare kan naturligtvis förse huvudpersonen i sin deckare med spännande egendomligheter och erfarenheter, göra honom eller henne till alkis eller toppexpert på datorer eller violinspelande enstöring som ser syner under fullmånen. Men sådana egenskaper är en människas egenskaper, de har ingenting att göra med att personen är just detektiv. De kan lika väl tillhöra huvudpersonen i en spionroman.
I vår jämförelse är det endast relevant att ta med sådana personliga egenskaper som en spion sannolikt har just för att han är spion och som en detektiv sannolikt har just för att han är detektiv. Och då vinner spionen överlägset. Hans personlighet präglas av erfarenheter från olika miljöer och kulturer, vanan att arbeta med livet som insats och den ständiga exponeringen mot det allra senaste inom teknik, psykologi och politik. Och en detektiv då? Vad har han/hon att komma med? Vilka spännande egenskaper kan en detektivs personlighet locka läsaren med, samtidigt som de är otänkbara för en spion?

Nelly kunde inte komma på några. Hon bara skrattade och tyckte jag var rolig som jämförde äpplen med päron.
Jag blandade ihop good guys och bad guys, sa hon. Detektiver är good guys som jagar bovar som är bad guys. Spioner är själva bad guys som jagas av goda agenter. Jämföra ska man antingen detektiver med goda agenter eller spioner med mördare och andra bovar.

Good guys, bad guys... Vi jämför huvudpersonerna, sa jag, huvudkaraktärerna i spionroman vs deckare, men vill hon dela dessa i good guys och bad guys är hon ute på hal is, very shaky ground. För det är här som jag spelar ut trumfkortet.

Just det här med good guys och bad guys är kanske den största fördelen med spionroman, förklarade jag. Spioner kan vara bad guys eller good guys beroende på vilket land de tjänar och vems sida de är på. Gott om goda spioner i bokvärlden (James Bond toppar listan). Huvudpersonen i en roman behöver således inte nödvändigtvis vara någon säkerhetsagent eller patriotisk medborgare som jagar spioner; huvudpersonen kan själv vara spion - en "god spion". Som spionerar för den goda sakens skull.

Skurkar däremot är alltid skurkar. Mördare är alltid mördare. Att låta en mördare vara huvudpersonen i en bok är att glorifiera mord och mordiska anlag, och det gör man inte inom seriös litteratur, med rätta. Huvudpersonen ska vara god, en medborgare och människa att beundra och ta efter. Inte mördare, våldtäktsman eller bankrånare. Gränsen går vid en sympatisk gentlemannatjuv - skurkaktigare får huvudpersonen inte vara i en skönlitterär bok. Antingen så eller bör författaren se till att brottslingen straffas på slutet, eller dör, eller i värsta fall omvandlas till en god människa. Annars riskerar boken att klassas som brottsglorifierande och därmed samhällsfientlig, med en ofördelaktig stämpel för författaren, försiktiga recensioner och färre sålda exemplar som resultat.

Detta samhällsmoraliska krav biter inte på författare av spionromaner. Gör din spion "god" genom att låta honom/henne jobba för "rätt" stat - svårare är det inte att bli av med tråkiga moralbegränsningar.
Poängen:
Spionromanförfattare åtnjuter större frihet vid skapande av karaktärer och intrig. Större svängrum för fantasin. Det resulterar i intressantare böcker.
Game, set, match.

Nelly skakade på huvudet.
Större svängrum för fantasin och färgstarkare huvudkaraktärer i all ära, men det finns något som heter närhet till läsaren, påpekade hon. En bra historia bör utspelas i en miljö som läsaren kan relatera till. Det idylliska hemmet och det vardagliga mordet i klassiska engelska deckare. Boken engagerar och berör när läsaren möter bekanta miljöer med igenkännbara människotyper. Giriga arvingar, svartsjuka fruar, stressade poliser - det vardagliga, det bekanta, läsaren känner sig hemma... Och spioner? Vem kan relatera till deras värld? En spionroman läses som en saga. Människor och problem från andra sidan verkligheten kan inte engagera, kan inte beröra på ett förtroget vis. Man kan nästan säga att spionroman tillhör fantasigenren...

Det var då damen plötsligt kom ihåg att hon skulle på något författarmöte. Vi tackade varandra för pratstunden och hon skyndade iväg. Hennes fräcka uttalande förblev oemotsagt. Jag fick aldrig visa Nelly från London hur fel hon hade.

Kanske bättre för henne. Ty vissa saker mår de flesta vanliga människor inte bra av att veta. Att spionvärlden är närmare oss än vi tror. Att det vimlar av hemliga aktiviteter i dagens samhälle, engelskt som svenskt. Att det finns betydligt fler spioner runt omkring idag än under kalla krigets dagar. Att dagens spionage är farligare än någonsin och påverkar samhället starkare än någonsin... En vanlig människa, svensson som richards, sover kanske bättre när hon inte vet.

Men att spionroman är spänningsgenrens konung - det skulle varje inbiten bokälskare må bra av att veta. Spionen tycker så i alla fall.

Nyckelord: spionbloggen, bokmässan, spioner, äventyr, deckare, sverige, böcker, litteratur

Spionskolan: Att ta reda på riktiga namn

2008-08-15T12:47:00.010+02:00

I natt är det fullmåne.
Och det betyder att det är dags för SPIONSKOLAN.
Vi googlar fram namnet och bilden på tyskan som misstänks för Arbogamassakern - inte för namnets och bildens skull utan jag vill bara uppmärksamma intresserade läsare på några generella knep och nyttiga resonemang.

Minns ni inlägget Världsartister och Stureplansprofiler?
Medierna maskar bilder, fingerar namn och kallar folk för profiler och åringar i sina artiklar, men det finns alltid metoder att ta reda på vad folk heter och ibland även hur folk ser ut. Faller med Arbogatyskan är ett bra exempel på det.

Alla som vill vet redan vad kvinnan heter, så Spionbloggen påstår sig inte komma med något grandiost avslöjande här. Dessutom tycker jag att det är ganska ointressant för oss vanliga åskådare vad hon heter. Handen på hjärtat, vad spelar det för roll om tyskans efternamn är Schmidt eller Ribbenbaum? Så länge det inte är Sommerlath...

Och ingen utmaning är det heller, inte ens för dig som kanske saknar spionexpertis. Det skrivs så mycket om Arbogafallet idag att det vore en statistisk omöjlighet om tyskans riktiga namn inte dök upp på olika ställen på nätet.

Så det här inlägget handlar inte om namnet på tyskan. Vi bara låter fallet tjäna som exempel på hur du kan resonera när du vill ta reda på en människas riktiga namn. Observera: kan resonera, inte ska resonera. Resonera kan man olika, och nedan är bara ett av sätten att ta sig till målet.

Jag berättar hur jag gjorde när jag en regnig kväll satte mig framför datorn och började undra vad tyskan hette. Blev trött på tyskan här och tyskan där; det kändes ovidkommande och diskriminerande att få hennes nationalitet i ansiktet hela tiden, som om hennes tyskhet spelade roll.

Jag tog den enklaste vägen - Google.
Det är faktiskt många som dagligen googlar på "tyskan heter" eller "namnet på tyskan" eller något liknande. Och kommer ingenstans. Problemet är att det skrivs så mycket om Arbogafallet på svenska, i media och på bloggar, att de relativt få sidor som innehåller tyskans riktiga namn inte kommer upp bland de första sökresultaten, och vem orkar bläddra fram?

Med detta i åtanke valde jag att kolla sidor på tyska i stället, bara för att se om tyska medier var lika försiktiga med att använda riktiga namn på folk de skriver om. Jag googlade på "zwei kinder"+arboga på jakt efter någon tysk artikel om fallet. Resonerade så här: Den geografiska platsen måste ju anges i artikeln, Arboga eller Sverige eller både och, och att söka på Arboga är träffsäkrare än på Schweden. Och det här med två barn - det måste absolut finnas med. Vilken skribent skulle missa chansen att omnämna det makabraste?

Fick 712 träffar. Redan den femte från toppen hade rubriken Morde von Arboga: Christine S. weist Vorwürfe zurück. En artikel från någon e-tidning i Hannover.

Heter hon kanske Christine i förnamn? Nu är det viktigt att eliminera osäkerheten, minimera risken att uppgiften är inkorrekt. Det görs enklast genom att öka antalet olika källor.
Jag googlade på "zwei kinder"+arboga+christine och fick fler tyska artiklar om Christine S - från bild.de, 123recht.net, spiegel.de, faz.net m fl. Seriösa artiklar, pålitliga källor. Ja, hon heter nog Christine.

Efternamnet? Det fanns inte att hitta (bland de första tio resultaten i alla fall), och det berodde förmodligen på att tyska medier uppenbarligen hade samma inställning till personlig integritet som de svenska och inte ville avslöja Christines fullständiga namn innan hon fälldes i domstol. Bra inställning.

Min nästa tanke var: Om tyska och svenska medier är så pass försiktiga, kan det finnas något om Arbogafallet i medier i något tredje land där man kanske struntar i tyskans integritet? (Varför man skulle strunta är enkelt att förstå: Om tyskans fullständiga namn avslöjas av en tidning i Sverige eller Tyskland där hon har boende och umgängeskrets kan hon, om hon senare frias i domstol, hävda att avslöjandet skadat och fördärvat hennes liv och räkna med fett skadestånd. Om hennes identitet däremot röjs i något annat land kan hon ha det svårare att hävda skada och fördärv eftersom hennes boende och umgängeskrets saknar kontaktytor med detta främmande land.)

Jag försökte med engelska och sökte på "two children"+arboga+christine.
Det nionde sökresultatet: German national Christine Schuerrer, 32, (R) suspected of murdering two children...
Schürrer?
Samma rutin igen - att eliminera osäkerheten genom att få fram fler olika källor. Googlade på "christine schürrer" och kollade de första 20 sökresultaten. Konstaterade att källorna var många och ganska pålitliga och att det inte fanns någon anledning att tvivla på att Arbogatyskans riktiga namn var just Christine Schürrer.

Bilden då?
Ja, det där nionde sökresultatet jag noterade ovan var länken till en kort artikel med tillhörande bild från Getty Images. Bilden visade tyskan när hon fördes till rättssal.
Länken och bilden finns fortfarande under samma sökning. Googla och titta! Christine Schürrer är till höger på bilden, det är vad (R) i rubriken betyder, the one to the right. Bara det att du kanske måste betala Getty Images för att se bilden, men vem har sagt att allt gott i livet ska vara gratis?

P.S. Tyskans namn var som sagt ingen utmaning. Jobbigare är det med t ex den 47-årige svensk från mellersta Sverige som sedan förra veckan sitter i Utah, USA, anhållen för att ha försökt ha sex med en polis som han trodde var en 13-årig flicka. Vad han heter är svårare att ta reda på. Det gäller att fiska utanför nätet...

Nyckelord: spionbloggen, arbogatyskan, arbogarättegången, äventyr, kändisar, tyskan, skvaller, spionskolan, arboga, arbogamorden, sabina eriksson, papa dee

Spionen om kriget i Sydossetien

2008-08-10T12:08:00.006+02:00

Dagens inlägg skulle egentligen handla om något annat, men nu har vi plötsligt fått ett riktigt krig i Sydossetien och allt fler läsare undrar vad spionen har att säga om saken.

Spionen skriver ogärna om annat än spioneri och närbesläktade ämnen. Att det görs ett undantag idag beror på att spionen faktiskt har en intressant tanke om situationen i Sydossetien. Tanken finns inte att hitta i etablerade svenska medier, kanske för att den avviker från det svenska politiska etablissemangets uttalade ståndpunkt i frågan. En avvikande icke-korrekt upprorisk tanke som förtjänar ett eget litet inlägg.

Ossetier är ett av Kaukasus många små minoritetsfolk. Deras historiska land Ossetien är idag delat i Nordossetien (tillhör Ryssland) och Sydossetien (tillhör Georgien). Ossetien har alltid tillhört någon, aldrig varit en självständig stat. Det beror framför allt på avsaknad av ekonomiska förutsättningar för absolut självständighet. Ossetier inser detta och strävar inte efter självständighet som sådan. Inom ramen för den aktuella konflikten söker Sydossetien inte självständighet utan självständighet från Georgien - detta för att ansluta sig till Ryssland och skapa Ossetien, ett enat land, ett subjekt inom Ryska Federationen.

Sydossetien höll en folkomröstning om detta 2006. Majoriteten (99%) röstade för självständighet från Georgien och valdeltagandet var 95%. Visst, historien har lärt oss att vara skeptiska till val och omröstningar där någon sida får över 90%, men i detta fall finns det en liten detalj som bevisar att sydossetiernas vilja att lämna Georgien är äkta. Efter folkomröstningen erbjöd Ryssland ryskt medborgarskap till alla boende i Sydossetien. Runt 90% av befolkningen har sedan dess blivit ryska medborgare, med pass och allt. Jag menar, man kan fiffla i val och fingera valresultat men hur tvingar man människor att gå till ett konsulat, skriva ansökan om medborgarskap och kvittera pass? Att folket i Sydossetien vill lämna Georgien för Ryssland är ett faktum.

Och nu - den utlovade icke-korrekta tanken. Spionen serverar den i form av en fråga:
Varför vill ossetier så gärna leva i Ryssland?
De tycks vara beredda att kriga för att få leva i Ryssland som är, om man nu ska tro våra svenska medier och politiker, en totalitär regim utan minsta tecken på demokrati och med korruption istället för friheter och där fattigdom och misär bara sprider sig. De vill dit istället för att leva lyckligt i blomstrande Georgien, ett modernt västorienterat land med en civiliserad USA-utbildad president och ena foten i EU och NATO.
Varför väljer människor Ryssland före Georgien, detta trots att ossetier historiskt och etniskt alltid stått närmare Georgien än Ryssland?
Varför??
Är det något de vet om livet och verkligheten i dagens Ryssland som vi inte vet (läs: våra politiker och medier inte vill att vi ska veta)?
Något att fundera över, kära läsare.

I övrigt är det underligt och beklagligt att våra medier och politiker (och en del bloggare också) väljer Georgiens sida i konflikten. Ett folk har sagt sin vilja. Borde vi inte stödja ossetiernas rätt att bestämma över sin tillhörighet? Är vi plötsligt emot demokrati och demokratiska processer?
Verkar så.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, politik, ryssland, georgien, krig, sydossetien

FRA-lagen är steget mot NATO-medlemskap

2008-08-05T09:48:00.010+02:00

Om du söker komplett insikt om FRA-lagen...

Förutom det jag redan skrivit i Spionen om FRA-lagen är det viktigt att inse och förstå kopplingen mellan FRA-lagen, NATO och den svenska vapenlobbyn. (Jo, klart det finns en vapenlobby i Sverige. Inget konstigt med det. Sådan finns i alla länder där vapen tillverkas.)

Logiken är enkel. Vad lobbar de svenska vapentillverkarna för? De lobbar för Sveriges medlemskap i NATO. Det skulle de vinna enormt mycket på. Det bästa som skulle kunna hända dem.

Som tur (eller otur?) är vår svenska vapenlobby inte särskilt stark. Vi hör sällan talas om den överhuvudtaget. Inga skandaler, inga artiklar... Lobbisternas framgångar har hittills varit sällsynta och obetydliga. Det beror förmodligen på att våra vapenlobbister mest återfinns på underleverantörsnivån. Tillverkarna som sådana är ju statliga (eller statsstyrda) företag, där saknas den genuina privatföretagsamma girigheten. Den finns däremot hos underleverantörerna.

FRA-lagen är vapenlobbyns första stora framgång, det största steget Sverige tagit mot medlemskap i NATO.
Eller möjligtvis deras tredje stora framgång. Den första är att hålla liv i det värdelösa JAS-projektet. Det andra är att hålla liv i den sedan länge obefogade och löjliga ryssrädslan.

NATO tar inte in vem som helst. Organisationen har redan för många medlemmar som inte bidrar med något utan bara är med för den egna säkerhetens skull. Nu vill NATO ändra på det. Varje medlem måste bidra. Tjeckien får leva med amerikanska PRO-radarer på sitt territorium, Lettland har nyligen fått en NATO-bas norr om huvudstaden Riga, o s v. Om Sverige ska ha chans att vara medlem i NATO måste Sverige ha något att erbjuda. Till exempel tillgång till avlyssnad rysk tele- och datatrafik...

Visst, i dagens läge förefaller det otänkbart att någon politiker nu plötsligt börjar argumentera för medlemskap i NATO. Vår stolthet över att vi är neutrala är fortfarande för dominant. Men - som ett kinesiskt ordspråk säger - en lång resa börjar med små steg.
Det första steget är gjort.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, jas, politik, sverige, övervakning, fra, fra-lagen, avlyssning, nato, alliansen, signalspaning

Massförstörelsevapen mitt i Stockholm

2008-07-27T18:51:00.012+02:00

Äntligen...
Jag har fått vänta i över två månader på att publicera det här inlägget.

Läsare som håller koll på vad som händer i Stockholm minns säkert att ryske miljardären Roman Abramovitjs 115-meter långa lyxyacht Pelorus låg förtöjd vid Stadsgårdskajen i slutet av maj. Ägaren syntes inte till men fartyget var där. Under ett par veckors tid kunde nyfikna stockholmare beskåda världens 11:e största privata yacht på ett stenkast avstånd, och mest kunde man naturligtvis se från den där trevliga utsiktsplatsen uppe på Katarinavägen. Jag gick också förbi där någon gång. Stannade till och beundrade den vackra skapelsen.

Mycket kan skrivas om Pelorus djärva båtdesign, fantastiska färdegenskaper, märklige ägare och celebra gäster. Andra bloggare får göra det. Jag, spionen, tar upp något som ligger mitt yrke nära - säkerhet. Miljardärer ombord, fruar och flickvänner med diamantsmycken, ovärderliga affärsdokument, ovärderliga barn (Abramovitj har fem!), och så kostar själva båten två miljarder. På öppet hav, i internationella vatten, hur försvarar man miljardjuvelen Pelorus mot pirater och kidnappningsligor? Spionen ger ett häpnadsväckande svar på frågan.

Vid det här laget vet väl alla att båtens eget säkerhetsteam består av före detta elitsoldater ur den engelska SAS-styrkan, välbeväpnade och överbetalda, och att Pelorus har strålkastare mot paparazzifotografer.
Något mer?

En mindre känd uppgift - eller rättare sagt ett rykte - är att yachten har ett raketvarningssystem som kan upptäcka en eventuell missilattack. Ryktet är gammalt och härstammar från en tysk skandaltidning. Tveksamt att det stämmer. Vad skulle ett sådant system på en yacht tjäna till i praktiken om man saknar medel att avvärja en missilattack?

Det finns betydligt mer logik i ett annat rykte - att Pelorus har LRAD ombord. Long Range Acoustic Device är en anordning som sänder ut ett högt skärande ljud i en stråle riktad mot angriparen. Anordningen är ursprungligen utvecklad för militärt och polisiärt bruk men förekommer idag också på större privatbåtar och kryssningsfartyg (Queen Mary 2). Svenska läsare minns artikeln i Aftonbladet om hur lyxkryssaren Seabourn Spirit använde LRAD mot pirater vid Somalias kust 2005. Ett effektivt vapen, billigt och lätt att hantera samtidigt som det är humant, till och med snällt. Enkelt att tullklarera också, vilket är viktigt för en yacht som går kors och tvärs mellan olika länder hela tiden. (Enda problemet är att LRAD sägs vara verkningslös mot bra hörselskydd, men vem vet?)

Det kan alltså mycket väl finnas LRAD ombord Pelorus. Eller MRAD, mellandistansversionen. Ingen vet med säkerhet. Dessutom är anordningen portabel - ena dagen kanske ombord, nästa dag inte. Vem kan veta? Vi kan bara spekulera, och att spekulera är ointressant i sammanhanget.
Varför?
Jo, för att även om yachten har en ljudanordning är denna inte hennes primära vapen, inte det ultimata miljardärerna ombord är beredda att möta pirater med. Pelorus förfogar över en betydligt grymmare grej.

Spionbloggen kan idag avslöja att Roman Abramovitjs paradyacht kör omkring med ett vapen som kan förinta allt levande inom synhåll på några sekunder. Bokstavligen allt levande, bokstavligen inom synhåll, bokstavligen på några sekunder. Bokstavligen f ö r i n t a. Ett massförstörelsevapen i ordets klassiska bemärkelse.

Active Denial System, ADS, kallas också Pain Ray, en stråle av smärta. Systemet skickar ut riktade mikrovågor som hettar upp huden och blodet på människor som träffas.
För dig som aldrig hört talas om ADS rekommenderar jag att snabbt bläddra igenom tre intressanta sidor:
Populär artikel på svenska i NyTeknik från 2004 - grunderna
Artikel i Wikipedia - de tekniska detaljerna
Diskussionsforumet i anknytning till Wikipedias artikel ovan - kontroverserna

Mikrovågsstråle är idag det bästa skyddet för stora båtar, det bästa som finns på marknaden, och Roman Abramovitj är känd för att endast det bästa duger för honom. Han har råd och är ytterst säkerhetsmedveten, han som undkommit otaliga attentat och kidnappningsförsök i Ryssland under perestrojkas laglösa år, han som har fem barn som världens alla yrkeskidnappare bara drömmer att komma åt.

Och nu till poängen.
Varför är det så oroande att Pelorus har ett mikrovågsvapen? Alla beskrivningar av systemet (länkarna ovan och andra) betonar att vapnet är non-lethal, icke-dödligt, att det är inställt på att skrämma bort folk och inte mer än så, och det faktum att de ansvariga myndigheterna låtit tillverkaren sälja det till ett privat fartyg borde väl betyda att inga risker föreligger, varken politiska eller för oskyldiga människors hälsa.

Sant, men det finns en oroande omständighet.
ADS utvecklas av ett amerikanskt företag och omfattas av strängt exportförbud. Aldrig skulle man sälja ADS till utlandet - till en ryss!
Mikrovågsvapnet ombord Pelorus härstammar från Ryssland.

Det ryska försvaret har arbetat med tekniken sedan 70-talet, inom ramen för det nationella programmet för utveckling av biologiska stridsmedel. Enklare mikrovågssystem monterade på stridsvagn testades i Kaliningradregionen redan 1985; gick under namnet biokanoner. Reflektorn var rund och bara 90cm i diameter (jmf med amerikanska ADS idag: åttakantig och 2m). Sedan dess har ryssarna i tysthet blivit mer eller mindre världsledande på mikrovågor. Redan 2001 under vapenmässan Lima-2001 i Malaysia skapade ryssarna en sensation när de sa att de var redo att exportera mobila vapensystem med riktad mikrovågsstrålning. Vapnet heter Ranets-E, utvecklas vid den hemliga anläggningen Arzamas-16 (staden Sarov i mellersta Ryssland) och finns att beställa genom det ryska försvarets exportföretag Rosoboronexport. Ingen serietillverkning; varje exemplar byggs upp utifrån köparens specifikationer. Till skillnad från amerikanerna som satsar på icke-dödlighet och polisiärt bruk utvecklar ryssarna mikrovågsvapnet som ett militärt vapen - för bruk i krig, för att slå ut fiendens elektronik och döda fientliga trupper. I Ranets-E är strålningen inte begränsad till ett visst antal sekunder. Man kan stråla tills fiendens kropp exploderar, bokstavligen. Allt beroende på användarens specifikationer.

Total förintelse av allt levande inom synhåll på några sekunder. Från Stadsgårdskajen har man fri sikt mot Slussen, hela Skeppsbron, Gröna Lund...

Det knepiga med mikrovågsvapnet, amerikanskt som ryskt, är att det är lätt att snabbt montera ner anordningen till komponenter som var för sig ser oskyldiga ut, detta för att t ex passera en tull utan att behöva deklarera massförstörelsevapen. Hur många tulltjänstemän kan skilja en mikrovågsgenerator från en annan slags generator eller en mikrovågsreflektor från en vanlig radarantenn? Hur många vet att mikrovågsvapen existerar överhuvudtaget?

Lugn, kära läsare, Abramovitj är ingen bin Ladin precis. Han hyser inget hat mot omvärlden. Risken att det fruktansvärda vapnet ombord Pelorus någonsin används är minimal. Men ändå...

Det vore intressant att kolla med den svenska tullen vilka vapen och vapensystem Pelorus deklarerade när fartyget kom in på svenskt territorium. Någon grävande journalist där ute som vågar gräva?

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, abramovitj, pelorus, ryssland, vapen, massförstörelsevapen, båtar, säkerhet, pirater

Spionen om FRA-lagen

2008-06-18T16:28:00.008+02:00

Spionens tre spontana funderingar kring FRA-problematiken.

1. Den politiska aspekten
Alldeles sant det som redan skrivits på vissa bloggar och sagts i vissa korridorer, att regeringen behöver FRA-lagen för att ha något att komma med i diverse säkerhetspolitiska förhandlingar med amerikanerna. Det är CIA och NSA som gärna vill veta vad Sveriges alla irakier, iranier och andra utlänningar gör, pratar och skriver (och inte bara våra svenska minoriteter utan också folk i våra grannländer: Norge, Danmark, Baltikum, t o m Ryssland - mycket av de ländernas internationella bredbandstrafik går via Sverige). FRA-lagen ger amerikanarna tillgång till hela regionen.
Sverige själv vinner ingenting på FRA-lagen. Terrorhotet mot Sverige är obefintligt idag och det finns inga indikationer på att det är på väg att öka (ja, om inte Lars Vilks fortsätter resa upp rondellhundar vars huvud påminner om du-vet-vem förstås). Det hot som ändå finns kan med fördel bemötas på många bättre sätt. Att avlyssna allt och alla är barnsligt och ineffektivt.

Hjälpte Echelon amerikanerna att avvärja eller ens förvarna om 9/11-bombningarna?
Just det.

2. Den praktiska aspekten
Idén att avlyssna allmänna kommunikationer är ganska värdelös. Okej, vi glömmer Echelon nu. Låt oss se på verkligheten i Sverige. Man vill avlyssna och tjuvläsa trafik som kommer på olika dialekter av persiska, arabiska och dylika språk. För att förstå trafiken måste man ha dessa språk som modersmål, helst dessutom med färsk erfarenhet av specifika dialekter och lokala uttryck. Hur många FRA-anställda har detta? Kan man överhuvudtaget, inom FRA eller någon annanstans i Sverige, hitta etniska irakier och iranier som FRA och Säpo kan lita på? Kommer ni ihåg den där incidenten för många år sedan med en viss svensk medborgare Carl Gustav som Säpo inte vågade anställa som ÖB:s chaffis bara för att denne Carl Gustav hade ett osvenskt efternamn?

Poängen: Någon har säkert den språkkompetens som behövs. Någon annan har säkert det förtroende som krävs. Men ingen har både och. FRA-lagen går inte att tillämpa i praktiken.
(Om inte man avser att skicka allt avlyssnat material till analys utomlands förstås... Är det kanske så FRA tänker göra, Fredrik Reinfeldt?)

FRA-idén är nog snarare avsedd för att uppnå psykologisk effekt - av samma typ som när Radiotjänst meddelar "Nu ska vi pejla extra mycket i följande områden..." eller när Vägverket sätter upp falska fartkameror på vägarna.

Om regeringen tror att dagens terrorister kan skrämmas på det sättet är det ytterligare ett bevis på att de i regeringen har låga tankar om utlänningens intelligens. Inget nytt, tyvärr.

3. Den långsiktiga aspekten
Det här med att höja beredskap och samtidigt tala öppet om hur man gör har en baksida. Varje sådan profylaktisk åtgärd leder till att skurkarna på lång sikt bara blir försiktigare och smartare. Motstånd gör en starkare. Och just i FRA-fallet är det barnsligt enkelt att bli försiktigare och smartare redan idag. Ta ett bra krypteringsprogram och använd en s k anonym server - och vips så är tjuvläsning av dina e-meddelanden meningslös. Ta en mobil med anonymt abonnemang (opersonligt kontantkort) och prata via röstförvrängare (voice scrambler för mobiler, finns att hitta och beställa på nätet, anonymt såklart) - och vips så är faran med avlyssning också borta. Redan idag. Och vilka finesser väntar runt hörnet?

Spionens åsikt om FRA-lagen? Med ett ord?
B a r n s l i g t.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, integritet, politik, sverige, övervakning,
fra, fra-lagen, avlyssning, integritet, alliansen, signalspaning

En dröm att älska - eller hata

2008-06-14T09:49:00.004+02:00

Dagens inlägg är en resa i drömmarnas land. Vi drömmer om ett tryggt samhälle…

Först och främst – ingen arbetslöshet. Den existerar bara inte. Alla har jobb (det är till och med straffbart att inte ha något). Blir man av med sitt jobb av någon anledning är det lätt att få ett annat. Det hänger jobbannonser överallt, bara att välja och vraka. Ingen människa behöver känna oro för morgondagen, ingen människa behöver plågas av osäkerhet vad gäller framtida inkomster. Tryggheten är absolut.

Och ingen inflation. Priserna ligger på samma nivå år efter år. Det mest dramatiska som kan hända är att priset på någon onödig lyxvara (minkpäls) eller en vara du sällan köper (kylskåp) höjs med 5-15% vart tredje eller femte år.

All utbildning är gratis – hela vägen från dagis till doktorshatt. Din enda kostnad är läroböcker. Nej, inget fel på utbildningen kvalitetsmässigt, ifall du undrar.

All sjukvård är gratis – allt från ett enkelt läkarbesök till en hjärttransplantation. Kostar inte ett öre och inga köer. Och inget fel på sjukvårdens kvalitet heller.

Lönen beskattas med 13%. Alltså, du behåller 87 kronor av varje intjänad hundralapp. Det finns inga andra skatter (förutom den s k ungkarlsskatten – ogifta barnlösa män under 25 bestraffas med avdrag på 6% av lönen, ett gulligt sätt att motivera dem att stadga sig). Inga andra skatter, inte ens moms.

Pensionsåldern är 60 år för män och 55 för kvinnor.

Hyran utgör 3-7% av lönen, detta inklusive el, värme, underhåll och reparationer. Och alla har bostad. Det är straffbart att inte ha någon.

En resa i tunnelbanan kostar motsvarande 8 kronor, en inträdesavgift som du betalar vid spärrarna. Har du väl kommit in kan du resa hur långt du vill och hur länge du vill.

Lokala telefonsamtal kostar ingenting. Det finns inga minutkostnader, enbart en liten fast avgift for själva kopplingen till telefonnätet. Ring hur mycket du vill, prata hur länge du orkar.

All parkering är gratis. Lapplisor finns inte…

Säg vad du vill om bristen på demokrati och friheter i 80-talets Sovjet men det fanns ett och annat som gjorde livet enkelt och tryggt på ett alldeles uppenbart sätt.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, sovjet, kommunism, trygghet, demokrati

Mer om flyktingsmugglare

2008-06-11T15:09:00.003+02:00

Nu börjar Spionbloggen för första gången sedan starten synas på diverse bloggtopplistor. Det beror, till en viss grad i alla fall, på att inlägget Värt att veta om flyktingsmugglare har berört många och väckt reaktioner. Glädjande. Att våga reagera är en bra början om vi vill ha ett ärligare samhälle.

Dagens inlägg tar upp något som av läsarnas reaktioner att döma verkligen behöver tas upp.
Varför talar en del flyktingar illa om flyktingsmugglare?
Det kan finnas två anledningar.

Anledning 1. När en insmugglad flykting grips av polis och hamnar i förhör försöker polisen alltid att få det att se ut som om flyktingen är skyldig till mycket mer än vad flyktingen egentligen är skyldig till enligt lag, detta för att pressa flyktingen på mer information, ett billigt förhörsknep som funkar ganska bra. Den förhörda flyktingen, som saknar juridisk insikt, inbillar sig att han nu kommer att straffas mycket hårt, och det enda som kan lätta på straffet är om han berättar det förhörsledaren vill höra och om han lägger en del av skulden på någon annan. Det är under dessa omständigheter som skräckhistorier föds - hur en hänsynslös flyktingsmugglare "tvingat" stackars familjen att resa i en container, hur de varit "tvungna" att betala sexsiffriga belopp för förnedringen, hur detta avskyvärda monster förgripit sig på dottern, och så vidare. Flyktingen vill framstå som ett offer - för att straffas lindrigare och också för att flyktingen tror att ett offer som lidit mycket har större chans att få uppehållstillstånd.

Anledning 2. Missnöjda kunder förekommer i alla tjänstebranscher. Alltid någon procent som i efterhand tycker att priset varit för högt eller den levererade tjänsten inte motsvarat förväntningarna. Det senare beror ofta på att förväntningarna varit överdrivna - många flyktingar tror t ex att smugglaren bär ansvar för att de ska få uppehållstillstånd i det land dit de smugglats in, vilket naturligtvis är ett missförstånd. Missnöjet kan också bero på slarv eller misslyckande från smugglarens sida; tjänsten är ju mycket komplicerad och långt ifrån alla flyktingsmugglare är bra på det de gör.

Grunden är att förstå sig på hur en flykting tänker och utifrån vilka motiv, farhågor och förväntningar en flykting handlar. På den grunden kan du bygga din åsikt om flyktingsmuggling - detta om du vill ha en åsikt som är objektiv, politiskt oberoende och med människan i centrum.

Det är sällan man läser goda historier om flyktingsmugglare, om vilka hjältar de är och vilka hjältedåd de utför. Medierna släpper inte fram sådana historier. Man vill inte förlora presstödet.

Spionbloggen får inget presstöd, så här kommer en gripande berättelse om en hjälte till flyktingsmugglare.

Det hände i Kina, någon gång efter massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989. Några kinesiska barnfamiljer från Fujianprovinsen bestämde sig för att tillsammans fly till Taiwan, frihetens ö ca 20 mil öster om Fujiankusten. De anlitade en flyktingsmugglare vid namnet Wang. Han hämtade flyktingarna med sin gamla fiskebåt en vacker dag och satte kursen mot Taiwan.

Vattnen längs Kinas kust vimlar av pirater. Hänsynslösa och tungt beväpnade dyker de upp från ingenstans i snabba båtar, rånar ensamma fartyg på allt av värde, och försvinner spårlöst. Offren som lämnas levande ska tacka gud för det.

Pirater attackerade flyktingbåten i gryningen när flyktingarna sov i lastutrymmet och Wang måste ha befunnit sig ensam uppe i förarhytten. Ingen vet exakt vad som hände. Flyktingarna väcktes av ljudet av skottsalvor. Det sköts mycket och kaotiskt utanför, en riktig eldstrid. De satt vettskrämda i lastutrymmet tills det blev tyst. När de äntligen vågade sig ut på däck möttes de av en makaber syn. Däcket såg ut som ett slagfält - skotthål överallt, blod, tomhylsor, och döda kroppar. Fyra svartklädda män med automatvapen. Wang låg död i förarhytten med en fortfarande varm Kalasjnikov i handen, och golvet var täckt av tomhylsor.

Flyktingarna, som alla lyckades nå Taiwan och friheten, lovade att aldrig glömma den vars mod räddat deras liv och besparingar. Den förstfödde pojken i varje flyktingfamilj skulle heta Wang - i alla generationer framöver.

Idag finns redan fem Wangpojkar i världen. En av dem bor med sin mamma i Sverige. Han har nyligen fyllt sju. När någon frågar lille Wang vem han tänker bli när han blir stor svarar sjuåringen stolt, "Jag vill bli flyktingsmugglare!"
Spionen håller tummarna för hans skull.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, flyktingar, flyktingsmugglare, politik, sverige

Värt att veta om flyktingsmugglare

2008-06-05T11:55:00.010+02:00

Alla tycks ha en åsikt om flyktingsmugglare. Och det är skriverierna i svenska medier som har format allas åsikt.
I dagens inlägg, Spionbloggens hittills längsta och mest kontroversiella, berättar spionen om flyktingsmugglare och bjuder på häpnadsväckande fakta och vågade funderingar.

Bakgrund
Artikeln som publiceras längre ner skrevs av spionen för Expressen i november förra året som ett inlägg i flyktingdebatten (det var när göteborgspampen Göran Johansson föreslog att köra ut alla illegala flyktingar, kommer ni ihåg?). Framför allt var artikeln en reaktion på dåvarande MFO Merit Wagers skarpa kritik mot flyktingsmuggling. Expressen valde att inte publicera artikeln. Under en kort tid i december fanns artikeln att beskåda på den konstnärliga sajten Sockerdricka.nu där den väckte starka reaktioner. När det blev känt att Merit Wager avgått som medborgarnas flyktingombudsman tog spionen bort artikeln.

Några läsare har nu frågat efter artikeln och bett spionen att publicera den som ett blogginlägg. Spionen har varit skeptisk - gamla skriverier är gamla skriverier, det känns fel att publicera om gammalt stoff när det finns så mycket nytt att komma med. Det var först i dagarna som spionen äntligen gick med på att publicera artikeln, detta efter att ha blivit övertygad om att ingenting har förändrats sedan december. Artikeln känns lika aktuell idag som då.

Förord: Spionen då, vad vet han om flyktingar och flyktingsmugglare egentligen?
Spionen har på sin tid varit flykting och tillbringat sammanlagt tre långa år i flyktingvärlden. Han har sökt asyl tre gånger i tre olika länder under olika namn; han har fått avslag och bifall, varit internerad, deporterad, gömd, förrådd, smugglad över gränser... Han har själv smugglat människor och varor och vid andra tillfällen varit med och bekämpat oseriös smuggling och penningtvätt. Som affärsspion i Sverige hade han täta kontakter med flyktingar och smugglare. Och har fortfarande. Så han vet vad han snackar om!

Flyktingsmugglare är hjältar

Vi i Sverige är ruskigt snabba på att fördöma utan att ha tillräckligt med objektiv information om det vi fördömer. Artikel efter artikel, blogginlägg efter blogginlägg stämplas flyktingsmugglare som giriga skurkar som hänsynslöst utnyttjar stackars flyktingar och skor sig på de utsattas bekostnad.

Du som läser detta och som också fördömer flyktingsmugglare - hur har du kommit fram till din fördömande åsikt? Vad vet du om flyktingsmuggling förutom det som brukar stå i svenska tidningar?

Merit Wager, vår tidigare MFO (medborgarnas flyktingombudsman) vill "dra undan mattan" för flyktingsmugglare (debattartikel i Expressen 27/11 2007). Fem år som MFO och tolv år som debattör i flyktingfrågor, detta enligt hennes egen beräkning. Jag undrar hur många flyktingsmugglare Merit träffat under dessa år? Hur många har hon diskuterat värderingar med? Hur många har hon frågat om verksamheten, priserna, kostnaderna, trenderna, människosynen?

Flyktingsmugglare räddar liv

Vad gör en flyktingsmugglare egentligen? Han smugglar flyktingar, d v s hjälper flyktingar från ett ställe till ett annat - från ett ställe där flyktingarna vantrivs (p g a krig, hot, förföljelse, svält, misär) till ett ställe där de kan leva i säkerhet och värdighet. Flyktingsmugglaren hjälper människor till en bättre tillvaro. Och rätt ofta är det så att han räddar liv - bokstavligen. Hur kan det vara fel?

Då och då skriver våra medier om hur människor på flykt luras på pengar, plundras på organ eller tvingas in i sexslaveri. Detta är naturligtvis förkastligt, men har någon läsare någonsin undrat varför medierna alltid lägger skulden på flyktingsmugglare istället för att poängtera det uppenbara - att det finns skurkar och bedragare som utger sig för att vara flyktingsmugglare för att komma åt människor och deras pengar? Jag har undrat och har ett svar: Därför att medierna (läs: de krafter som bestämmer hur medierna ska vinkla sin rapportering) inte vill att den logiskt tänkande läsaren inser, det är lockande för skurkar att utge sig för att vara flyktingsmugglare därför att flyktingsmugglare har stort förtroendekapital bland folk i tredje världen. Och hur kommer det sig att de har det? Det är för att folk i tredje världen vet att en äkta flyktingsmugglare är seriös, har ärlighet i ryggmärgen och gör ett bra jobb.

Det är inte bara liv som räddas. Smugglare räddar människor från fattigdom genom att smuggla dem till i-länder där det finns välbetalt arbete. Varje arbetare skickar sedan regelbundet pengar till sin familj i hemlandet, vilket räddar hela familjen från misär. Det finns ett och annat land i Afrika där dessa överföringar de facto utgör landets främsta inkomstkälla (läsare som gillar matte kan ta fram miniräknare: 300 dollar i månaden till en familj i ett land där BNP per capita ligger på 1000-1500 dollar om året). Snacka om bistånd!

Amir Heidari och Raoul Wallenberg

Amir Heidari, vår mest kända flyktingsmugglare, har ställt dubbelmoralens Sverige mot väggen med en briljant fråga: Hur kan vi fördöma flyktingsmugglare när vi hyllar Raoul Wallenberg? Frågan som etablissemanget låtsas inte höra. Frågan som inte ens Merit Wager vågade bemöta trots att hon var MFO när Amir Heidari dömdes sist.

Raoul Wallenberg var svensk diplomat som skickades till krigets Ungern 1944 med uppdrag att rädda ungerska judar från förintelsen. Operationen var tänkt som ett genuint fall av flyktingsmuggling: med hjälp av falska pass, hemliga transporter och mutade tjänstemän skulle tusentals judiska familjer föras till säkerhet. Raoul Wallenbergs bragd är hyllad världen över, inte minst i Sverige.

Vad är den principiella skillnaden mellan flyktingsmuggling signerad Raoul Wallenberg och flyktingsmuggling signerad Amir Heidari?

Jag tror mig veta vad vissa kritiker tänker säga nu. Raoul Wallenberg hjälpte judarna gratis medan dagens flyktingsmugglare tar hutlöst betalt. Kritikernas sista halmstrå...

Destination avgör priset

Först måste jag påpeka att det flitigt förekommande påståendet att flyktingsmugglare utnyttjar flyktingar saknar substans. Det utnyttjas inte mer i denna relation än när en sjuk person går till läkare och betalar för hjälpen. Vi påstår ju inte att läkaren är girig och hänsynslös som utnyttjar patientens svaga sjuka utsatta situation för att berika sig. Flyktingar vänder sig till smugglare frivilligt, ingen tvingar dem. De har gott om val - att söka asyl lagligt, stanna där de är, fly på egen hand eller välja ett närliggande land dit de kan ta sig billigt. Irakier kan fly till Jordanien eller Syrien. Många gör det. Iranier kan ta sig till Pakistan eller Indien. Båt från Bandar Abbas i Iran till Mumbai i Indien kostar under 2000 kronor. Varför betala tio gånger mer för en tuff smuggelresa till kalla Sverige 400 mil bort?
Man väljer det dyrare alternativet, medvetet och frivilligt, för att man vill fly till ett land med välfärd, inte bara fly. Och för det får man betala. För sitt val av destination.

Förutom aspekten ovan så finns det kostnader - och vem ska bära dem om inte den som köper tjänsten, d v s flyktingen själv?
Vi kommer nu till ordet “hutlöst”. Är smuggelpriserna hutlösa? Vad är det rätta priset på smuggling till Sverige? Låt oss göra en kalkyl. Vi "smugglar" en iransk familj till Sverige via t ex Ryssland, en säker och barnvänlig rutt. Priserna nedan är i US dollar per person (det är bara hundradollarssedlar som accepteras längs smuggelrutterna).

Familjen tar sig till Kaspiska kusten på egen hand. En smuggelbåt till Azerbajdzjan - 200. Muta till iransk gränskontroll - 100, azerbajdzjansk - 50. Boende i huvudstaden Baku under några dagar medan man fixar resedokument för att ta sig till Ryssland - 50. Baku är en billig stad. Resedokument - 300, enkla papper för tillfälliga gästarbetare. Man kan passera gränsen billigare med mutor men det finns många ryska vägkontroller i norra Kaukasus p g a läget i Tjetjenien, så det är säkrare med något papper på sig. Lång resa med smuggellastbil till Moskva - 300 inklusive mat och eventuella uppehåll på vägen. Flera veckor i Moskva i väntan på nya dokument - 400. Moskva är dyr. Nya dokument - minst 1500. För att ta sig in i EU-borgen måste man ha rejäla pass med backup, så det kostar (det finns olika typer av falska pass, de kostar olika, jag kommer att ta upp detta i ett separat inlägg senare, men idag nöjer vi oss med siffran 1500, för enkelhetens skull). Nu är vi uppe i 2900 redan. Det återstår en stor kostnad - transport från Moskva till Sverige. Det finns flera rutter via olika länder, jag ska inte avslöja vilka de är, men det blir två till fyra delresor, minst 1000 dollar till. Slutsumman är alltså 3900 dollar. Med fyra personer i familjen hamnar priset på 15600, vilket är ca 93000 svenska kronor. Tillkommer smugglarens arvode. Det han gör är ingen hobbyverksamhet, han säljer en tjänst och har rätt till ersättning. Och vi får inte glömma att när någonting går snett så är det smugglaren som står för extra utgifter. Tänk om barnet i familjen blir sjuk i Moskva eller passfixaren åker fast dagen före leveransen!

Priserna varierar inte bara från rutt till rutt. Individuell prissättning tillämpas: priset flyktingen betalar kan hamna högre om flyktingen är dålig förhandlare eller har rykte om sig att vara förmögen. Sexsiffriga priser är således inget att förfasa sig över. Smuggelpriserna avspeglar den fria marknadens verklighet. De är rättvisa.

En sak till att inte glömma: flyktingen köper inte en resa, han köper ett nytt liv till sig själv och sina barn. Hur mycket är för mycket för ett nytt liv?

Politiskt drev bakom fördömande

Flyktingsmugglare erbjuder möjligheter. Det är alltid bättre att ha möjligheter än att inte ha dem. Och hjälp som kostar är bättre än ingen hjälp alls. Miljoner människor världen över har ett värdigare liv nu, och liv överhuvudtaget, tack vare flyktingsmugglare. De enda som störs av flyktingsmuggling är migrationsmyndigheterna. Flyktingsmugglare skapar migrationsflöden som myndigheterna inte kan (och inte vill) hantera, därför väljer man att smutskasta och brottsstämpla flyktingsmugglare - det är nog enklare än att åtgärda brister i sina beredskapsrutiner.

Jag tycker vi ska inte låta oss luras av detta myndighetsdrev. Jag tycker vi ska bedöma gärningar utifrån nytta för enskilda, oavsett hur dessa gärningar passar in i myndigheternas planering. Jag tycker vi ska beundra människor som hjälper andra och räddar liv. Och myndigheterna och politiker - lär er att reagera på krig och elände lika snabbt, lika effektivt och lika människovänligt som flyktingsmugglare gör!

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, flyktingar, flyktingsmugglare, politik, mänskliga rättigheter

Oväntat besök från Nordkorea?

2008-06-02T11:15:00.006+02:00

Spionen förbereder ett inlägg om flyktingar och flyktingsmugglare. Sveriges i särklass mest kunniga profil på området är naturligtvis Merit Wager, allas vår f d medborgarnas flyktingombudsman. Ingen annan nu levande svensk kan flyktingar bättre. Merit Wager är störst. Merit Wager är flyktingkompetens; flyktingkompetens är Merit Wager.

Spionen skannar därför hennes blogg på jakt efter vettiga insikter. Inga sådana hittas, däremot stöter spionen på en intressant uppgift. Merit Wager talar om för oss att hennes blogg har lockat läsare från 159 länder, och särskilt stolt tycks hon vara över ett besök från Nordkorea (här).

Spionen ler... Merit Wager må vara störst i universum på flyktingar men det finns tydligen saker som inte ens Merit Wager har grepp om. En sådan sak är just det här med inloggningar från Nordkorea.

Spionen vet naturligtvis inte hur det ligger till hos Merit Wager men misstänker att hon i likhet med de flesta bloggare har ett statistikprogram kopplat till sin blogg (det som i folkmun kallas räknare), och att den där uppgiften om nordkoreanskt besök har sitt ursprung i programmets redovisning. Programmet ser vilka servrar besöker bloggen, noterar varje servers unika IP-adress och kan koppla den till ett bestämt land. Merit Wager kollar sin statistik, ser den redovisade landsförteckningen och antar att det är i dessa länder som folk sitter och läser vad hon skriver.

Hennes är ett alldeles logiskt antagande. Sannolikheten finns naturligtvis att Merit Wager verkligen haft nordkoreanska läsare. Varför inte? Men den sannolikheten är inte så stor att det föreligger moralisk rätt att på fullaste allvar skryta om besök från Nordkorea. Cyberrymden är en lurig plats, Merit. Allt är inte som det ser ut att vara.

Till att börja med, det finns något som heter proxy server. Man sitter vid sin dator och surfar olika nätsidor - inte direkt från sin internetleverantörs server utan via en eller flera mellanservrar, för anonymitetens skull. Om den sista i kedjan av proxy servrar ligger i Nordkorea eller har nordkoreanska inställningar ser Merit Wager att hennes blogg har fått besök från Nordkorea - men det gäller servern, inte surfaren. Den fysiske surfaren kan faktiskt befinna sig var som helst på jorden.

Det finns också program som du kan installera på din dator och som skickar ut ett falskt IP-adress eller falsk landstillhörighet (det sistnämnda kallas att flagga falskt). Nordkorea är ett populärt ställe att "skriva sig i" på det sättet eftersom det inte går att kontakta Nordkorea och kolla om du och din dator verkligen finns där.

Av alla länder har just Nordkorea sedan länge haft en unik ställning som cyberrymdens svarta hål. Det finns gott om fascinerande information om detta på nätet, såväl svårbegriplig hackerjargong som populär läsning för vanliga dödliga. Läsare som vill bekanta sig med grunderna i problematiken kring Nordkorea och falskflaggade servrar kan exempelvis kolla den här sidan (artikeln och kommentarerna).

Och så en variant till, kanske den smidigaste. När en ny server kopplas upp och registreras kan den ansvarige flagga falskt från början och många gör det. Ingen som kollar, och tekniskt är hindren få och överkomliga för den som har rätt kompetens. Det finns redan ett stort antal "nordkoreanska" servrar i Sydkorea, Japan, Ryssland och USA, och de är betydligt fler än servrarna som ligger i Nordkorea på riktigt. De flesta är asiatiska spelsajter som dyker upp och försvinner med jämna mellanrum och webbsidor tillhörande nordkoreaner i exil.
(OBS! Här talar vi inte om .kp-domäner - dessa är en helt annan historia - utan om servrar vars identitetsinställningar antyder att de är nordkoreanska)

Och varför falskflagga nordkoreanskt? Igen, för anonymitetens skull. Eller för att i framtiden kunna agera proxy server mot betalning. Eller bara på skoj. Eller för att kunna ladda ner barnporr ostraffat. Eller för att busa med bloggare som räknar länder...

Ett besök från Nordkorea är fortfarande en sällsynt företeelse i bloggosfären och definitivt värt en kommentar, men väljer man att skryta är det nog bäst att se till att skrytet är lite skämtsamt och självironiskt. För säkerhets skull. För att inte göra bort sig.

P.S. Någon bloggare som fått besök från Bhutan?

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, bloggosfären, äventyr, internet, nordkorea

Uppföljningar: aktier, kristdemokraterna...

2008-05-30T14:42:00.005+02:00

Kommer ni ihåg inlägget Stora planer för en liten aktie? (finns annars i arkivet till höger)
En läsare har precis vädjat till mig och bett att jag skulle avslöja vilken aktie inlägget handlar om.

Det skulle jag absolut göra men... Affären är inte avslutad, det verkar vara så. Aktien fortsätter ner! Helt otroligt! Och detta trots att företaget precis redovisat en högre vinst under 1:a kvartalet och trots att aktien har en hög utdelning - direktavkastningen i % är en av de bästa på börsen. Men jag ser på börslistan idag och ser att aktien fortsätter ner, lika envist, om än inte lika brant som förut. Mystiskt!

Jag är ingen fena på aktier och överlåter därför åt proffs att dra slutsatser. För min del ser jag kurspåverkan och planerat uppköp som en möjlig förklaring - den förklaring som är ännu troligare idag än för 3 månader sedan.

Nej, det är inte Sigma... men när saker börjar hända den här aktien (något måste ju hända!) kommer ni kära läsare att få veta namnet på företaget före alla andra där ute.

Nästa inlägg publiceras snart (kanske även imorgon) , kommer att handla om någonting helt annat än ekonomi, men innan dess vill jag sammanfatta fallet med opinionsundersökningen om kristdemokraterna (se inlägget Hemlig undersökning om kd).

Den affären är avslutad. Skandalen uteblev vilket vi naturligtvis är väldigt glada för. Det sista (kd) behöver inför rikstinget 2008 är fler skandaler och intriger. Informationen i inlägget har nått rätt personer och bidragit till positiv förändring i partitoppen, följ nyheterna under sommaren för att förstå vad spionen menar.

Spionen tackar alla som reagerat och brytt sig, alla som kommenterat och hjälpt sprida budskapet. Några kommentarer fick raderas - läs varför under länken om Spionbloggen till höger.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, ekonomi, äventyr, kristdemokraterna, politik, sverige, opinionsundersökning, alliansen, aktier

Att komma undan med dubbelmord

2008-05-26T15:34:00.010+02:00

Han är en svensk som tog livet av två poliser för ungefär tio år sedan...
Om du tror att jag syftar på Jackie Arklöv, polismördaren från Malexander, tror du fel.
Han heter Bosse. Han tog livet av två kvinnliga poliser 1997 - och har inte ens åtalats!

En intressant artikel publicerades i Lettlands ledande ryskspråkiga tidning Vesti för ett par veckor sedan (länken till originalet).
Svensk översättning:

Svenske mördaren har äntligen betalat
den 12 maj 2008
Den svårfångade svenske medborgaren [det fullständiga namnet] som bär skulden till två kvinnliga polisers död har äntligen betalat skadestånd
av Maria Busjujeva

Tragedin natten mot den 3 juli 1997 skapade ett ramaskri som fortfarande inte lagt sig. Två civilklädda poliser, Vita Darzniece och Iveta Bagane, promenerade längs vägkanten i Baltezers (en förort till Riga) när de blev påkörda av en bil. Bakom ratten satt en svensk medborgare, [det fullständiga namnet]. Kvinnorna avled omedelbart. Polisen som kom till platsen grep inte svensken utan nöjde sig med att belägga honom med reseförbud. Svensken, som förresten erkände på plats att han hade kört för fort och inte sett kvinnorna i mörkret, flydde Lettland dagen därpå.

De lettiska myndigheterna kallade honom så småningom till förhör och det blev en skandal. Sverige tog sin medborgares sida. Trots att svensken anmäldes till internationell efterlysning kunde han inte gripas. De svenska myndigheterna underkände nämligen den bevisning som Lettland hade lagt fram. Fallet diskuterades till och med uppe på justitieministernivå - utan resultat. Mannen lagfördes aldrig för dådet.

Vita Darzniece hade en minderårig dotter som till följd av tragedin blev utan försörjning. Kvinnans mor gick till domstol och krävde att svensken skulle ställas till svars ekonomiskt. Sju år senare slog domstolen i Riga slutligen fast att den svenske medborgaren [namnet] skulle betala ca 2600 kr till Vita Darznieces dotter varje månad fram till flickans artonårsdag. Han tilldömdes också att betala 260000 kronor till flickans mormor - det uteblivna underhållet från juli 1997 till domens datum.

Att få svensken att betala visade sig vara svårt men inte omöjligt. Det tog bara väldigt lång tid. De svenska myndigheterna förhalade in i det sista innan de slutligen tvingades acceptera den lettiska domen. Enligt Rinald Busjs, den lettiska partens advokat, har [svenskens efternamn] under dessa år aldrig tagit kontakt med lettiska myndigheter eller de döda kvinnornas anhöriga. Det är fortfarande oklart om han känner någon skuld eller inte.

Svensken namnges i originalartikeln, om än med ett par uppenbara stavfel, men - läs noga nu! - vi har ingen anledning att anta att det är hans riktiga namn, ingen som helst anledning. *blink, blink*

Nu till det märkliga.
Enligt artikeln har fallet varit en skandal på regeringsnivå under många år. Ändå finns det ingenting att läsa om det i svenska massmedier. Landets varenda större tidningsredaktion har material om fallet i sitt arkiv men det skrivs ingenting. Locket är på. Varför?

Jo, det finns ett undantag. Maciej Zaremba skrev 2005 en lång artikel i DN.se om konflikten i Vaxholm, Pål Hollenders Bye Buy Beauty och olika slags klyftor mellan Sverige och Lettland... Och liksom i förbigående nämnde han fallet med den svenske bilisten (som han kallade Per Andersson):

"Den 3 juli 1997 körde den svenske affärsmannen Per Andersson för fort på en 50-sträcka på en väg utanför Riga. Han körde på två kvinnor som avled på platsen. Dagen därpå flydde han till Sverige. Därifrån blev han inte utlämnad. Inte heller blev han rannsakad. Hans brott var enligt svenska myndigheter att betrakta som "ringa".

[...] Är det tänkbart att en fartsyndare som hade kört ihjäl två svenska poliser (Vita Darzniece och Iveta Bagane var civilklädda poliser) skulle ha lämnats i fred i 18 månader? Så lång tid tog det innan svensk polis för första gången hörde Andersson. Åklagaren Barbro Herrmann tror att de hade mycket annat att göra.

Är det vidare troligt att en åklagare, utan att hört andra vittnen än bilistens passagerare, skulle finna att platsen där kvinnorna dog hade kunnat vara bättre upplyst, att det var väldigt mörkt (den 3 juli), att kvinnorna kunde ha varit oförsiktiga och dessutom hade druckit, vilket kan ha påverkat deras omdöme, så trots att bilisten kört för fort och torde ha vållat deras död behövdes ingen rättegång, ty det fanns så många förmildrande omständigheter att brottet kunde bedömas som ringa och hade hunnit preskriberas medan Barbro Herrmann funderade på hur ringa det var."

Tack, Maciej Zaremba. Nu vet vi den officiella anledningen till varför Bosse inte utlämnats till Lettland.

Och nu till det allra märkligaste.
Om man på den svenska sidan tyckte att brottet varit ringa varför kunde man inte låta Bosse komma till rättegång i Lettland, få sitt milda straff, om än något alls, kanske böter eller en villkorlig dom för vållande till annans död under starkt förmildrande omständigheter, och få saken ur vägen? Så bör man göra enligt såväl internationell rätt som elementär hyfs. Så gjorde man när Calle Jonsson anklagades för knivbråk på grekiska Kos 2001 - pojken fick Leif Silbersky till advokat, reste till Grekland, deltog i rättegång, bemötte anklagelserna, blev frikänd och kan nu stolt säga att han är en riktig karl som gjort det rätta och stått till svars för sina handlingar.
Varför utlämnade vi Calle till Grekland men inte Bosse till Lettland?
Varför är Bosse värdefullare än Calle?
Vad är det som är så speciellt med Bosse?

Jag tror mig veta svaren.
Bosse kan under inga omständigheter tillåtas hamna i beroendeställning till den lettiska staten. Om Lettland dömer honom till fängelse finns det en stor risk att Bosse, för att slippa finkan, försöker få till stånd en bytesaffär med vissa lettiska myndigheter. Bosse kan be letterna om nåd i utbyte mot att han berättar saker, t ex vad han egentligen gjorde i Riga 1997, och inte bara det. Bosse har haft tillgång till massor av svenska hemligheter genom åren och kan berätta en hel del. Säpo kan därför under inga omständigheter tillåta att Bosse hamnar på lettiskt territorium. En svensk tiger, men kanske inte när han hotas av en fängelsehåla där ett gäng kåta ryska livstidsdömda sodomiter hungrar efter färskt kött.

Så Bosse stannar i Sverige medan Lettland får nöja sig med ett litet skadestånd till de dödade kvinnornas anhöriga. Ärendet är därmed avslutat.
Kvar finns den beska eftersmaken och den oundvikliga frågan Ska det verkligen vara så?

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, brott, politik, sverige, säpo

Anbudsförfarandet och lite annat

2008-05-25T12:14:00.004+02:00

Först gratulerar vi ryske Dima Bilan, den odisputabelt värdige vinnaren av Eurovision 2008. Vi i detta fall är vi nya Rysslands vänner, d v s alla vi som till skillnad från de stats- och konsensuskontrollerade svenska medierna ser Ryssland som en värdefull tillgång för världen och inte som belastning.
Vi tackar också Charlotte för prestationen. Fiaskot är inte hennes fel. Låten hade varit fiaskodömd från början. Tips till Christer Björkman (eller hans efterträdare, ty Björkman nu måste få sparken): Underskatta inte förberedelse och underrättelsearbete! Vägen till första platsen ute i Europa börjar med att man tar reda på vilka melodier, scenkläder och framträdanden som går hem i framför allt Östeuropa och vilka schlagertrender som gäller.

Och nu till anbudsförfarandet avseende materialet som legat till grund för inlägget Hemlig opinionsundersökning om kd.
Anbud emotses via mejl senast 23.00 svensk tid den 29 maj 2008 till Jessica som assisterar Spionbloggen i detta ärende:
jessica.leander@yahoo.se
Anbud skall omfatta två uppgifter: 1) hur mycket anbudsgivaren erbjuder för materialet och 2) anbudsgivarens syfte med materialet.
Notera att spionen kommer att i första hand välja efter det uttalade syftet. Notera också att försäljningen kan stoppas om en viss person träder fram, se detaljerna i huvudinlägget.

P.S. Och glöm inte att läsa Spionbloggen imorgon - det kommer en överraskning.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kristdemokraterna, politik, sverige, opinionsundersökning, eurovision, melodifestivalen

Hemlig opinionsundersökning om (kd)

2008-05-19T10:33:00.009+02:00

Kontakter som tipsar, källor som läcker och suveränt spionarbete. Spionbloggen, en blogg i svenska folkets hemliga tjänst, gör skäl för namnet.

Dagens inlägg avslöjar detaljerna i ett intressant dokument som spionen har kommit över: en hemlig opinionsundersökning om kristdemokraterna.

Bakgrunden:
Opinionsundersökningen beställdes av en viss person i kristdemokraternas partitopp (det är inte klart om personen agerat på egen hand eller på uppdrag av någon annan person eller någon grupp, t ex en av partiets fraktioner) och genomfördes av ett visst företag i opinionsundersökningsbranschen under april månad (not 1: vem personen är och vad företaget heter återkommer jag till längre fram; not 2: vi minns att det var just i mars-april som (kd) låg som lägst i opinionssiffrorna, t ex under 4% i Demoskops väljarbarometer). Undersökningsresultaten har sedan dess varken publicerats i något massmedium eller kommit till partimedlemmarnas kännedom; partiledaren Göran Hägglund känner inte till resultaten och vet inte ens att den här undersökningen har genomförts. Den eller de som beställt undersökningen och fått resultaten har uppenbarligen valt att hålla tyst om saken.

Detaljerna:
Man lyckades ringa in ett antal väljare som hade röstat på kd i riksdagsvalet 2006 men som idag (läs: i april) inte skulle rösta på kd. Totalt 831 svar fick utgöra underlaget.

Fyra frågor med svarsalternativ. Observera att frågorna egentligen är bara två, men det erbjöds två olika sätt att hantera svarsalternativen för varje fråga, därför blev frågorna fyra.
I hakparentes efter varje svarsalternativ: [antal tillfrågade som valde det alternativet = andel av 831]. (Fråga 4: andel av 463)

1. Du som röstade på kd i riksdagsvalet 2006 men som inte skulle rösta på kd om det var val idag, varför har du ändrat åsikt? (välj alla de alternativ som stämmer på din inställning)
a) åsiktsändringen beror inte på kd [33 = 4,0%]
b) missnöje med att kd är med i alliansen [584 = 70,3%]
c) missnöje med partiets politik och/eller arbete i riksdagen/regeringen sedan valet - generellt eller ospecificerat [289 = 34,8%]
d) missnöje med partiets agerande/ställning i sakfrågor:
> homoäktenskap [208 = 25,0%]
> fastighets- och andra skatter [89 = 10,7%]
> barn-/vårdnadsbidraget [67 = 8,1%]
> annan sakfråga [155 = 18,7%]
e) missnöje med Göran Hägglund som partiledare [449 = 54,0%]
f) missnöje med kd på lokal nivå [39 = 4,7%]
g) missnöje med annat (förklara gärna vad) [122 = 14,7%]

2. Du som röstade på kd i riksdagsvalet 2006 men som inte skulle rösta på kd om det var val idag, varför har du ändrat åsikt? (välj endast ett alternativ - det alternativ som har påverkat dig starkast; alternativet behöver ej ha varit avgörande)
a) åsiktsändringen beror inte på kd [33 = 4,0%]
b) missnöje med att kd är med i alliansen [264 = 31,8%]
c) missnöje med partiets politik och/eller arbete i riksdagen/regeringen sedan valet - generellt eller ospecificerat [226 = 27,2%]
d) missnöje med partiets agerande/ställning i sakfrågor:
> homoäktenskap [115 = 13,8%]
> fastighets- och andra skatter [10 = 1,2%]
> barn-/vårdnadsbidraget [3 = 0,4%]
> annan sakfråga [14 = 1,7%]
e) missnöje med Göran Hägglund som partiledare [143 = 17,2%]
f) missnöje med kd på lokal nivå [6 = 0,7%]
g) missnöje med annat (förklara gärna vad) [17 = 2,0%]

3. Vad krävs det för att du återigen skulle rösta på kd? (välj alla de alternativ som stämmer på dina önskemål)
a) det finns inget kd kan göra [19 = 2,3%]
b) kd lämnar alliansen utan att profilera sig som oppositionsparti [239 = 28,8%]
c) kd lämnar alliansen och profilerar sig tydligt som oppositionsparti [369 = 44,4%]
d) Göran Hägglund byts ut mot en annan på partiledarposten [514 = 61,9%]
e) kd lyckas stoppa lagstiftning om homoäktenskap - utan kompromiss [596 = 71,7%]
f) kd lyckas stoppa lagstiftning om homoäktenskap - genom kompromiss [163 = 19,6%]
g) kd säger ja till homoäktenskap [58 = 7,0%]
h) kd lyckas driva igenom partiets linje i en annan sakfråga (precisera vilken) [22 = 2,6%]
i) något annat/ något mer (precisera vad) [95 = 11,4%]

4. Vad krävs det för att du återigen skulle rösta på kd? (om det finns ett alternativ som ensamt räcker för att du återigen skulle rösta på kd välj det alternativet; finns inget sådant alternativ nedan ska du inte välja något alls)
368 tillfrågade valde inget alternativ alls; underlaget på Fråga 4 blev således 463 svar.

a) kd lämnar alliansen utan att profilera sig som oppositionsparti [27 = 5,8% av 463]
b) kd lämnar alliansen och profilerar sig tydligt som oppositionsparti [99 = 21,4%]
c) Göran Hägglund byts ut mot en annan på partiledarposten [13 = 2,8%]
d) kd lyckas stoppa lagstiftning om homoäktenskap - utan kompromiss [251 = 54,2%]
e) kd lyckas stoppa lagstiftning om homoäktenskap - genom kompromiss [41 = 8,9%]
f) kd säger ja till homoäktenskap [19 = 4,1%]
g) kd lyckas driva igenom partiets linje i en annan sakfråga (precisera vilken) [13 = 2,8%]

Noter:
1) Fråga 3: 19 tillfrågade personer valde både b) och c); 12 tillfrågade personer valde både e) och f).
2) Detaljerade svar på 1g, 2g, 3h, 3i och 4g redovisas inte här av utrymmesskäl.
3) Spionen har tagit sig friheten att ändra något i textens formuleringar och ordval för att göra det omöjligt att utifrån dessa känna igen företaget som genomfört undersökningen. Ändringarna medför naturligtvis ingen förvrängning av undersökningens slutresultat eller hur detta kan uppfattas.

*** *** ***

Viktigt:
Spionen avskyr politiska intriger. Du toppkristdemokrat som beställt opinionsundersökningen och valt att inte offentliggöra resultaten - du har en vecka på dig att träda fram.
Om en vecka kommer Spionbloggen att sälja materialet till högstbjudande.
Paketet som kommer att erbjudas till försäljning inkluderar följande:
- namnet på den som beställt undersökningen och fått resultaten,
- dokumentet i sin helhet (med information om undersökningsföretaget och de ansvariga undersökarna samt en bilaga med statistiktekniska kommentarer avseende urval, metod, felmarginal, svarsbortfall, viktning, poststratifiering och dylikt),
- uppgift om bankkortet som undersökningen betalats med.

Uppföljande inlägg:
Anbudsförfarandet
Så avslutades affären

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kristdemokraterna, politik, sverige, opinionsundersökning, alliansen, homoäktenskap

Det var en öppen hemlighet

2008-05-19T10:24:00.002+02:00

En öppen hemlighet, när alla vet, kan vara farligare än en riktig hemlighet. Här kommer en berättelse om hur KGB använde ett lyxhotell för att lura världen.

Namnet National ska uttalas som på tyska - t som ts i tsar och med betoning på den sista stavelsen. National är ett femstjärnigt lyxhotell i Moskva. Huset ritades 1903 av arkitekten Alexander Ivanov, Moskvas mest renommerade på den tiden; han sägs ha inspirerats av den tredje franska republikens Paris. Hotellet blev pompöst, om än med inslag av tidig modern, och under en lång tid framöver ansågs som stadens vackraste. Många celebra gäster, utländska som ryska, har övernattat där genom åren - från europeiska kungligheter till självaste Lenin.

Det har alltid varit ett lyxhotell, även under sovjettiden. National tillhörde då den statliga hotellgruppen Intourist som drev ett flertal lyxiga hotell med västerländsk standard för utländska besökare. En av sovjetsystemets många konstiga regler var att separera utlänningar från ryssar, därför fick utlänningar bara övernatta på Intouristhotell medan inhemska resenärer hänvisades till andra hotell i staden.

Inom underrättelsevetenskap är National ett begrepp. På sovjettiden var hotellets restaurang på bottenvåningen avlyssnad av KGB, oavbrutet i många decennier. Utrustning fanns i varje bord och vid bardisken; varje samtal spelades in och studerades av säkerhetstjänstens experter. Med en massa pratsamma utlänningar som gäster har stället säkert inbringat en hel del värdefull information genom åren.

Intressant är det faktum att alla i Moskva visste att National var avlyssnat. Det var en öppen hemlighet. Även många utlänningar visste. Historier och anekdoter gick runt. Oh, you were placed at National when in Moscow; you must be a knowledgable person...

Samtidigt trodde man att de övriga Intouristhotellen var "rena". Det var de naturligtvis inte. Avlyssning och övervakning, i olika former och i varierande utsträckning, bedrevs på samtliga hotell inom Intouristsystemet. Och inte bara på hotell utan också på den internationella flygplatsen, i transfer- och utflyktsbussar, på museer och överallt där utlänningar vistades.

Att "läcka ut" om avlyssningsutrustning på National var ett genidrag av KGB. I och med att alla visste att National var avlyssnat drog man automatiskt slutsatsen att andra hotell inte var det, att man kunde snacka fritt på andra ställen, vilket var precis vad KGB ville att alla skulle tro. Den sovjetiska säkerhetstjänstens experter på masspsykologi har alltid legat i framkant vad gäller att manipulera det egna folkets och omvärldens tänkande, tyckande och vetande. Fallet National har skrivit in sig i historieböckerna som ett lysande exempel på det.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, moskva, ryssland, politik

Osvenskt att rota i soporna?

2008-05-15T08:34:00.003+02:00

En kollega till mig studerade företagsekonomi vid Lunds universitet för en tid sedan och tog en kurs som hette Business Intelligence and Security. Kursen behandlade underrättelseverksamhet i näringslivet; blivande företagsekonomer fick lära sig att bland annat skaffa information om företag och affärspersoner.

Kursläraren gav deltagarna ett spännande uppdrag: Att samla in så mycket info som möjligt om någon främmande privatperson, detta utan att personen i fråga fick veta något och utan att överträda lagen förstås. Personutredning och privatspaning i utbildningssyfte.

Min kollega valde en av sina grannar. Det första han gjorde var att gå igenom grannens sopor, allt han kunde hitta i soprummet, påse för påse, bit för bit. Han hittade mycket information och en hel del ledtrådar att följa - en solid bas för vidare utredning om grannen. När läraren slutligen fick in studenternas kursarbeten kunde hon inte låta bli att konstatera att min kollegas rapport var i en klass för sig vad gällde uppgifternas mängd och slutsatsernas kvalitet. Inte oväntat fick han högsta betyget.

Oväntat kom däremot kurslärarens kommentar angående det där med soporna. Hon tyckte inte det var nödvändigt. Vid genomgången av uppdraget talade hon inför samtliga kursdeltagare och sa ungefär så här: "Det glädjer mig att ni är kreativa och kan många bra sätt att få fram uppgifter om privatpersoner. Nu vet jag inte om det verkligen är nödvändigt att rota i någons sopor men annars... bla bla bla..." Och hela auditoriet skrattade friskt efter ordet sopor.

Ett utmärkt exempel på hur vissa nationaliteter inte passar för vissa yrken. Kursläraren hette Katarina Svensson-Kling och de allra flesta deltagare var infödda svenskar. Hennes påpekande och deras reaktion visar tydligt att svenskar inte passar för underrättelseverksamhet.

Underrättelsevetenskapens teori säger att soporna är den viktigaste informationskällan när man utreder och spanar mot privatpersoner eller företag. Att gå igenom objektets sopor är ofta det första en duktig utredare gör. Visste Katarina Svensson-Kling inte det? Jo, det visste hon säkert, hon som redan då hade arbetat med business intelligence i många år och undervisat på högskola. Men hon tyckte antagligen att proffsighet inte fick sträcka sig bortom mentalitetens begränsningar, att lagom-Sveriges medfödda rädsla för kontroverser, konflikter och annorlunda tänkande var viktigare än att vara bra på sitt yrke.

En högskolelärare med en sådan inställning!
Inte underligt att spionage och underrättelseverksamhet, som konst, aldrig når riktiga höjder i Sverige.
Inte underligt att Säpo aldrig kunnat, och aldrig kommer att kunna, mäta sig med världens bästa underrättelsetjänster, med britterna, ryssarna, amerikanerna och israelerna.
Inte underligt att våra största spioner är Stig Bergling och Stig Wennerström - simpla förrädare som inte gjorde mer än att smygträffa sina kontakter och överlämna papper de stulit på jobbet.

Vi svenskar får nog trösta oss med att spioneri inte är något man behöver vara stolt att vara bra på. Och att vi är bra på mycket annat.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, säpo, sverige, lagom, politik

Spionskolan: Att iscensätta sin egen död

2008-05-01T10:53:00.003+02:00

Jag nämnde det i inlägget Att röja skyddad identitet och nu är det dags att säga mer om saken. Att fejka sin egen död - hur gör man?

Ämnet går hand i hand med ett annat minst lika fascinerande ämne - att skaffa sig en ny identitet. Två oundvikliga måsten för den som har bestämt sig för att börja ett nytt liv. Problematiken kring nya identiteter tar jag upp någon annan gång; dagens lektion i spionskolan lär dig att "dö" rätt.
Egentligen är ämnet stort och komplicerat. Ett blogginlägg kan omöjligen ens nämna alla aspekter, nyanser, tekniker och knep. Men det går att rada upp några grundläggande tankar...

I fallet med "kanotmannen" John Darwin är det intressant att notera tre detaljer: att han försvann under en kanottur, att han självmant dök upp på en polisstation i London fem år senare, och att hans bluff till sist avslöjades av ett foto på Internet.

Lärdomarna:
1) Det gäller att "dö" i en olycka eller i samband med en naturkatastrof. Man blir då dödförklarad snabbare, se Lag (SFS 2005:130) om dödförklaring. Drunkning är bäst - ingen undrar vart kroppen tagit vägen.
2) Det är viktigt att veta från början om du dör för all framtid eller om du måste återuppstå senare. Det har betydelse för planeringen. Att "dö" och att förbli "död" bör ses som en och samma operation. Man ska planera livet efter "döden" samtidigt som man planerar själva "döden". Eventuell återuppståndelse bör då också omfattas av planeringen. Att återuppstå (att göra en Jesus som det heter) är inte fel i sig så länge det ingår i den ursprungliga planen. Att göra en Jesus spontant och oförberett är däremot dumt och bäddar för obehagliga konsekvenser.
3) Inga kopplingar mellan ditt gamla liv och ditt nya liv! Alla gemensamma nämnare ska bort! Ingenting i ditt nya liv får avslöja din gamla identitet eller ens antyda att du haft en annan identitet förut. Allt som hör till ditt gamla liv ska upphöra, raderas och glömmas. Sådant som inte kan raderas - ansiktet, handstilen, rösten - bör döljas. Kanotmannens fall visar att det inte räcker att flytta till en annan världsdel. Dagens informationssamhälle är globalt. Även på andra sidan jordklotet bör man vara försiktig.
Det gäller förresten att vara försiktig redan före "döden". Tänk om någon - efter att du "drunknat" - kollar din dator och hittar en massa googlesökningar på fejka sin död och liknande!
Det jobbigaste under denna punkt är naturligtvis att bryta kontakten med sina nära och kära. De flesta överskattar dessutom sin mentala förmåga att klara det. Också knepigt det här med sparpengar och andra tillgångar från det gamla livet - att föra över någonting till livet efter "döden" är en svår konst.

De här tre punkterna är alltså de viktigaste funderingarna i ämnet.
Tillkommer mycket psykologi: Har du tänkt på dina närmaste, hur de skulle ta din död, hur de skulle reagera? Är du verkligen beredd att lämna allt - A L L T - och börja ett nytt liv, kanske från noll? Är du verkligen beredd att leva med en annan identitet? Inser du hur psykiskt påfrestande det är? Hur säker är du på att du aldrig kommer att ångra ditt beslut? Att dö, försvinna och börja på nytt någon annanstans under ny identitet - är det verkligen det bästa sättet att åstadkomma det du vill åstadkomma i slutändan?

Och därefter de många praktiska detaljerna - mer om dem i ett nytt inlägg någon annan gång.
Förresten... Att fejka sin egen död - det heter pseudocide. Man har namn för allt nu för tiden.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, död, brott, skyddad_identitet

Att röja skyddad identitet

2008-04-25T11:10:00.005+02:00

Nu har jag fått frågan igen, för andra gången på kort tid: Hur hittar man en person om denne har skyddad identitet - går det överhuvudtaget och hur ska man gå tillväga?

Klart det går.
Ett nytt namn och en ny adress förändrar inte människan. Hon har kvar allt annat: sina vanor, hobbyer, mat- och musikpreferenser, sina utbildningar och praktiska färdigheter, sina föräldrar, släktingar och vänner... Det finns en hel del att gå efter, och framgång beror på två saker: hur bra du söker och hur mycket du vet om människan redan.

Hur ska man gå tillväga?
Ja, det finns flera effektiva metoder, tekniker och spionyrkets "tricks of the trade", men... Du som så gärna vill veta, har du tänkt på den moraliska aspekten? För det första, vore det schysst av mig att i denna blogg stimulera folk till handling som kan göra mer skada än nytta? De som letar efter personer med skyddad identitet har ju som regel inget trevligt i sikte; de vill hitta för att störa och skada. Detta vill jag inte ta ansvar för, moraliskt som juridiskt.

För det andra, att leva med skyddad identitet är jobbigt. Det är inte något man gör för skoj. Det finns alltid en god anledning. Och jag tycker den anledningen skall respekteras. Sök inte efter den som gått så långt och offrat så mycket för att inte bli hittad! Låt vara - och gå vidare med ditt eget liv!

Däremot kan jag ge ett värdefullt råd till läsare med skyddad identitet eller läsare som bara gömmer sig. Två värdefulla råd, faktiskt.

Det första: Ta din säkerhet på allvar. Kom ihåg att det oftast är dina egna misstag som avslöjar dig. Tänk igenom dina handlingar - innan du handlar!

Det andra rådet är praktiskt, om än lite crazy: Om du verkligen vill försvinna - verkligen vill och verkligen försvinna - är det absolut bästa sättet att iscensätta sin egen död. Svårt att genomföra men otroligt effektivt, funkat utmärkt i alla tider. Den söker inte som berövas viljan att söka, och vem skulle ha kvar viljan att söka när man får veta att det inte längre finns något att hitta? Det handlar alltså om att eliminera själva behovet att leta upp dig. Psykologi!

Jag funderar på att i något senare inlägg berätta hur man gör när man vill spela död. Underrättelsebranschen besitter ju en hel del kompetens och know-how i ämnet.

Jo, förresten, det finns ett bättre sätt att slippa vara jagad, gömma sig, skapa identiteter eller spela död. Ha inga fiender!

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kvinnor, brott, skyddad identitet, peter rätz

Moskvas största hemlighet

2008-04-21T14:39:00.005+02:00

Moskva, huvudstaden i Ryssland... Superlativernas stad... Världens dyraste, tuffaste och inte minst konstigaste... Till och med stadens hemligheter är av det konstiga slaget. Idag berättar jag om Moskvas bisarraste hemlighet. Den är också stadens största - till storleken.

Alla ryssar och de flesta utlänningar vet väl att Moskva har en stor vacker tunnelbana. Tolv långa linjer, 175 stationer pompöst utsmyckade med marmor, skulpturer, mosaik och kristallkronor, och fler resenärer dagligen än tunnelbanorna i London och New York tillsammans - ett majestätiskt storverk svårt att missa. Däremot är det ytterst få, ryssar som utlänningar, som vet att det finns något under tunnelbanan. Ytterst få vet att tiotals meter under alla dessa tunnlar, tåg, stationer och miljoner resenärer, i jordens mörka djup, finns en av Moskvas, och Rysslands, bäst bevarade hemligheter, en superhemlighet värd namnet.

Må det låta som ett skämt men...

där under finns en tunnelbana till.

Den har tre eller fyra linjer mellan 25 och 75 (!) km långa, sammanlagt över 150 km tunnlar! En riktig tunnelbana med tåg, depåer, stationer, gångar, hissar till ytan... Dock utan onödig utsmyckning. Och utan en enda resenär. Metro-2, som den kallas, förvaltas av FSB, landets säkerhetstjänst, och är totalt hemligstämplad.

Ingen myndighet har någonsin erkänt dess existens. Ett par mindre tidningar i Moskva vågade publicera sina gissningar 1992, när glasnost var på frammarsch. Man undrade varför folk på vissa ställen i Moskvaförorterna ibland hörde ljudet av ett förbipasserande tåg trots att inga tåglinjer fanns i närheten; ljudet kom underifrån. Efter två-tre artiklar med spekulationer blev det plötsligt tyst. FSB satte stopp för alla publikationer om den hemliga tunnelbanan. Inte ett ord sedan dess, bara rykten. Det går visserligen att hitta ett och annat på Internet om man t ex googlar på "Metro 2", men uppgifterna och gissningarna är kaotiska och motstridiga och det märks att de har varandra som källor. Ingen vet riktigt vad som finns där nere alltså, och många tror att det inte finns något överhuvudtaget.

Moskvas "vanliga" tunnelbana började byggas 1935. Ungefär samtidigt kom Stalin, landets dåvarande ledare, på idén att bygga en andra tunnelbana, en hemlig sådan åt sig själv. Alltid rädd för attentat var han och ville resa obemärkt. Man började med en sträcka mellan Kreml och bunkern under Stalins datja i en av närförorterna. Därefter fortsatte bygget i många decennier till. Stalins efterträdare utvecklade tunnelnätet, det blev nya linjer och fler stationer. Den hemliga tunnelbanan kom så småningom att förbinda bunkrar under en mängd strategiska objekt i Moskva och regionen: försvarets olika kommandocentraler, FSB:s högkvarter, FSB:s högskola, regeringens flygplats, universitetet, och naturligtvis ledarnas datjor och residens. Och än idag byggs det flitigt där nere. Så sent som 1997 påstod några utländska källor att de kunde se pengar avsatta för utvidgningen av Metro-2 i Rysslands statsbudget.

De två tunnelbanorna är separata system. De finns på olika nivåer (Metro-2 är på betydligt större djup än den vanliga tunnelbanan), styrs och underhålls helt oberoende av varandra, och det sägs finnas bara en enda tunnel som förbinder det ena tunnelbanenätet med det andra, och den tunneln är igenmurad.

Den bifogade bilden (tagen illegalt, såklart) är med stor sannolikhet från Metro-2. Till skillnad från den vanliga tunnelbanan har spåren i Metro-2 inga strömskenor och rälsarna är försänkta i betongplattor, detta för att man ska kunna köra bil genom tunnlarna också.

Kuriöst: De flesta rykten som florerar bland moskvaborna handlar om hemliga ingångar till Metro-2. Enligt ett ihärdigt rykte finns en ingång gömd i den vackra fontänen framför Bolsjojteatern. Något att spana efter nästa gång du besöker Moskva, kära läsare...

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, moskva, ryssland

Stora planer för en liten aktie

2008-04-16T15:13:00.004+02:00

Du som regelbundet handlar med aktier får kanske inte läsa det här inlägget. Det kan förvirra, och i dessa redan förvirrande börstider...

För ca ett år sedan träffade jag en rysk miljardär som undrade om jag kunde hjälpa honom med lite information; han ville veta allt om de fem största aktieägarna i ett visst svenskt börsnoterat företag i databranschen. Jag frågade om syftet, en standardfråga vid denna typ av uppdrag. Ryssen log och sa att han funderade på att lägga ett bud på företaget. Jag blev förvånad. Företagets verksamhet passade inte alls i ryssens affärsimperium. Olika branscher, olika marknader. "Det är till min son," förklarade han. "Han vill komma åt deras produktportfölj." Miljardärens son drev ett flertal dataföretag.

Jag antog uppdraget och en vecka senare överlämnade en rapport om ägarnas profiler till ryssen. "När ska du slå till?" undrade jag på skoj. "Så min mormor hinner att köpa lite aktier och tjäna storkovan." Det var ett skämt förstås, min mormor hade varit död sedan länge.
"Vi får se," svarade han. "I nuläget är företaget inte precis undervärderat. Kursen måste halveras, först då slår jag till."

Samtalet ägde rum långt före början på turbulensen på världens aktiemarknader; företagets aktie utvecklades starkt och det fanns ingen anledning att tro att kursen skulle halveras inom snar framtid.
"Lugn, den kommer att halveras," flinade ryssen. "Jag kommer att driva ner den."

Jag tog inte hans ord på allvar då. Ryssen är en känd excentriker och hans storhetsvansinne ryktas det mycket om i hemlandet. Det påstås t ex att han kontaktat Louvre och erbjudit en gigantisk summa för Mona Lisa. När Louvre svarade att Mona Lisa inte var till salu reagerade han med att höja budet. Sådana fasoner alltså. Så jag tog hans storslagna planer och märkliga påståenden med ro och glömde samtalet kort därefter.

Jag kom ihåg samtalet för ett par veckor sedan när jag råkade se börslistan och det där företagets aktiekurs. Den har halverats på ett år! Sammanträffande?
Jag ställde frågor till några aktiekunniga personer i mitt nätverk, utan att avslöja något om ryssen och utan att leda frågorna in på något särskilt. Deras svar och kommentarer var högst intressanta i sammanhanget.
- Ja, hela börsen har ju gått ned, så det är inte märkligt att denna aktie gått ned också...
- Nja, minus 50% är väl för mycket. Aktiens betavärde är visserligen högt men inte så högt...
- Nej, det är svårt att se någon fundamental förklaring. Företaget har visserligen haft problem med en av verksamheterna i sin portfölj, det kan möjligen förklara hälften av nedgången, men inte hela nedgången, inte halveringen av kursen. Dessutom löstes problemet under hösten, i stort sett. Kursen borde ha vänt upp efter att de starka siffrorna för tredje kvartalet presenterades i november. Underligt att den fortsatte ned...
- Ja, ser man på kursdiagrammet är utvecklingen minst sagt konstig. Nedgången är en nästan rak linje. Normalt åker en aktiekurs upp och ner - en naturlig reaktion på hela börsens fluktuationer och företagets rapporter. Här är dock nedgången så jämnt fördelad att man nästan undrar vilka faktorer styrt kursen egentligen...

Ytterligare en tankeväckande detalj:
Efter femton år i business intelligence och tiotals projekt i finansvärlden råkar jag veta vilka metoder Finansinspektionen och mäklarfirmorna använder för att kunna känna igen kursmanipulation. Jag vet att det går att manipulera en aktiekurs utan att FI märker någonting; jag vet också hur. Och jag vet att ryska finanshajar har både kompetens och praktisk möjlighet att påverka aktiekurser på Stockholmsbörsen.

Jag går naturligtvis inte till Finansinspektionen med detta. Vi underrättelsefolk är som katolska präster - det vi får veta dör med oss. Pratar vi om någon händelse så gör vi det enbart allmänt och utan att nämna namn. Har dessutom inga fakta utöver ett par fraser från en excentrisk rysk oligark som bara jag hört.

Och nej, jag kommer inte att köpa en massa aktier i det aktuella börsbolaget och hoppas på att göra klipp. Vi underrättelsefolk har hedersregler.

Vad jag gör är att jag följer den här historiens utveckling med stort intresse nu. Spännande att se vad som kommer att hända med företaget. Kursen fortsätter ju ned. En rak linje, som om dragen av en osynlig hand.

Uppföljande inlägg:
Tre månader senare...

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, ekonomi, aktier, tips

Bli miljonär på diskriminering!

2008-04-11T13:45:00.006+02:00

Det har blivit en klassiker...
Tre-fyra zigenska barn i åldrarna 9-14 stiger in i en mindre matbutik, någon ICA eller Konsum, en lugn eftermiddag. De sprider sig runt och vandrar långsamt och tyst fram och tillbaka mellan hyllorna; deras tjuvaktiga blickar talar klarspråk om varför de kommit.
Butikpersonalen är i panik. Andra sysslor får vänta, nu gäller det att förhindra snatteri. Personalens ögon följer varje barns varje minsta rörelse, personalens muskler är spända i beredskap. De små tjuvarna må ha lyckats vid tidigare tillfällen men inte den här gången... Kanske någon annanstans men inte i vår butik...
Barnen vandrar runt, och personalen tittar på och tittar på... Och ingen lägger märke till en respektabel svensk dam som plockar åt sig rikligt med oxfilé och kaffe och lämnar butiken utan att betala.
En klassiker.
Funkar varje gång.

För en tid sedan mötte jag en kille som berättade om ett annat sätt att tjäna pengar på fördomar och etnisk diskriminering. Ett idiotsäkert sätt, enligt honom.
Killen är högutbildad och med en imponerande meritförteckning där allt är i perfekt ordning vad gäller utbildningar, anställningar och referenser. Expert inom sin bransch. Social och trevlig...
En hake? Ja, bara en. Killen är afrikan. Svart som kol.

Han kollar platsannonser, väljer jobb som han skulle passa perfekt till och skickar in meritförteckningen. Det personliga brevet undertecknar han naturligtvis med sitt utpräglat afrikanska namn. Han väljer sina offer med omsorg. Det ska vara en arbetsplats där alla är svenskar - såväl chefen och anställda som den som fattar rekryteringsbeslut.
Om han kallas till en intervju (hänt ett par gånger på flera år) då är det kört. Han glömmer allt vad företaget heter och går vidare till nästa annons.

Normalt kallas han naturligtvis inte till intervju; vanligtvis får han inget svar alls, ingen reaktion överhuvudtaget. Han väntar tills jobbet är tillsatt och tar därefter reda på den lycklige vinnarens namn och meriter, mycket diskret och utan att direktkontakta arbetsgivaren. Det visar sig ofta att jobbet gått till en svensk med sämre meriter - då börjar det roliga. Afrikanens medhjälpare, en yrkesverksam advokat, mycket svensk och mycket seriös, kontaktar arbetsgivaren och på tung juridiksvenska förklarar att denne ligger risigt till. Diskriminering har skett. Anmälan förbereds. Bevisen är överväldigande, fallet är solklart. Obehagliga konsekvenser är att vänta... Om inte arbetsgivaren vill nå förlikning förstås. Det skulle spara tid och pengar, för att inte tala om arbetsgivarens goda rykte. Vill arbetsgivaren diskutera förlikning?

Förvånansvärt ofta köper arbetsgivarna inte argumenten för förlikning utan väljer konfrontation, att mötas i domstol och pröva saken. I dessa fall lägger advokaten på luren och glömmer det hela. Ingen anmälan, ingen domstol. Radarparet lämnar denne arbetsgivare i fred och går vidare till näste som diskriminerat. Och näste. Tills någon väljer förlikning - då får man äntligen utdelning. Och därefter kan spelet börja om. Idiotsäkert.

De två har hållit på i flera år nu.
Tjänat ihop sjusiffrigt.
Respekt!

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, diskriminering, äventyr, invandrare, fördomar

Okänt kuppförsök mot kungen

2008-04-05T11:34:00.002+02:00

Underrättelsevärlden vimlar av hemligheter som skulle kunna bli sensationer om de nådde förstasidorna. Det gör de dock aldrig och förblir hemligheter förbehållna en liten skara invigda. Idag vill jag berätta en sådan hemlighet. Det har gått många år, så jag tror inte att någon far illa av att jag berättar.

Det var en gång en alert medborgare som larmade Säpo om att jag hade kungens personnummer antecknat på en lapp. Personen hade sett lappen - av en slump - och tyckte det var alarmerande. Säpo tog larmet på allvar och skickade två agenter som kom till mig och frågade varför jag hade kungens personnummer och vad jag tänkte göra med det. Jag svarade att kungen var utom fara och att det var allt jag hade att säga om saken. Agenterna fick nöja sig med svaret och det hände inget mer. Säpo lade ner ärendet. Inte olagligt att veta kungens personnummer.

Historien bakom den där lappen är dock värd att berättas.

Någon gång i mitten av 90-talet kontaktades vårt underrättelseföretag av en utländsk herre som hade ett märkligt uppdrag för oss. Han ville ta reda på två svenska personnummer - kungens och en av Wallenbergarnas. Vi ställde inga frågor utan accepterade uppdraget och gav honom de begärda personnumren. Det tog fem minuter. Vi hade ju många kända svenskars personnummer i vårt arkiv redan, så det var lättförtjänta pengar. Mannen blev imponerad och undrade om vi kunde tänka oss ett uppdrag till: han ville ha hovets brevpapper och prov på några namnteckningar, bl a en känd advokats och en viss bankdirektörs. Det där var uppenbart skumt, så vi avböjde uppdraget. Vår chef förklarade för människan att vi hade en seriös affärsverksamhet och att vi avstod från uppdrag som gick ut på att förbereda brott. Mannen bad om ursäkt för missförståndet och gick sin väg.

Han kontaktade mig privat dagen efter och föreslog att jag skulle hjälpa honom utan min arbetsgivares vetskap, mot generös betalning. Jag informerade chefen, och denne fattade ett klokt beslut. "Spela med och ta reda på vad det är han planerar," sa chefen som gillade kungen och ogillade utlänningar med skumma avsikter. Så jag spelade med - låtsades nappa på den utländske mannens erbjudande och lovade honom hjälp med brevpapper och namnteckningar. Jag antydde samtidigt att han skulle tjäna på att berätta om sina planer för mig - jag kunde ju hjälpa bättre om jag kände till hela upplägget, eller hur?

Det lilla jag lyckades få honom att berätta samt mina medarbetares spaning och efterforskningar ledde oss till den stora bilden. Det visade sig att skummisen ingick i en internationell liga som förberedde något slags finansbedrägeri. De hade ett nybildat finansbolag och försökte få det att se ut som om det stod ett antal europeiska kungligheter och förmögna individer bakom finansbolaget. Tanken var att använda detta "fina" finansbolag för att locka pengar till värdelösa projekt inom fastighet och finans, en gammal och ganska trivial idé egentligen.

Min kontakt med den utländske mannen varade i en halvmånad. Därefter försvann han plötsligt. Enligt ett rykte greps ligans huvudman i samband med ett annat brott någonstans på kontinenten, hans kumpaner flydde åt olika håll, och de planerade bedrägerierna blev aldrig fullbordade. En trist avslutning på affären. Min chef blev besviken, och jag också. Vi hade ju sett emot äran att leka riddare och slåss för vår majestät konungens finansiella heder.

Idag finns inte mycket som påminner om kuppförsöket. Säpo har sparat en kopia av min lapp i sitt arkiv, tillsammans med agenternas rapport om vårt samtal. Interpol har säkert antecknat ett och annat om affären i ligaledarens dossier. Advokaten i Stockholm vars namnteckning bedragaren tänkte förfalska måste minnas händelsen eftersom vi varnade honom då, fast jag tvivlar på att han någonsin finner anledning att tala ut. Och så mitt eget minne och mitt eget arkiv - jag bevarar en del uppgifter om några av ligans medlemmar, en värdelös droppe av föråldrad information i ett enormt hav av viktigare kunskap.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kändisar, kungligt, skvaller, brott

Världsartister och Stureplansprofiler

2008-04-01T13:01:00.004+02:00

Redan innan Tito Beltrán kom ut som världsartisten visste jag att världsartisten var Tito Beltrán. Nej, jag är inte insider, vet inte mer än vad som stått att läsa i kvällstidningarna. Och ändå... När tidningarna började skriva om någon de kallade världsartisten visste jag på en gång att världsartisten var just Tito Beltrán och ingen annan. Inte visste men var i alla fall säker till 90%.

Spionintuitionen? Nja... Det var nog bara att vara uppmärksam på detaljer, tänka logiskt, och så en portion allmänbildning. Hur mycket våra tidningar än försöker att värna om den personliga integriteten kan de sällan undvika att skriva eller visa något som kan ge ledtrådar. Vill läsaren veta mer finns det möjligheter.

Just i fallet med världsartisten var det uppgiften om att han befann sig på turné i Sydamerika som gjorde susen. Varför just Sydamerika, undrade jag. Vad har världsartisten för anknytning till regionen? En världsartist utan anknytning till Sydamerika skulle ha valt en annan del av världen att turnera i. Det stod att han var sångare, och då var det svårt att inte tänka på Tito Beltrán. Vi har ju inte så himla många internationellt turnerande sångare i Sverige. Och Tito är chilenare, det vet man.

Eller den där 23-åriga svenska modell som i maj 2007 greps i Sydney misstänkt för anstiftan till dubbelmord, hon som nu samarbetar med polisen och hoppas på ett lindrigare straff. Hennes bild i Expressens allra första artikel om fallet var "maskad" men... Jag googlade bara på några nyckelord på engelska (Swedish, arrested, Sydney o d) och fick direkt fram originalartikeln i Sydney Morning Herald - med bild och namn och allt. Hon är söt, stackars Charlotte.

Och så Stureplansprofilerna... Deras riktiga namn och hemadresser gick att hitta i diverse chattrum på nätet. I deras ålder umgås man mycket med jämnåriga, och nästan alla chattar, och vem tänker egentligen på någon annans personliga integritet när man chattar med polare?

Nej, jag menar inte att kvällstidningarna borde skärpa sig. Vad gäller balansgången mellan att skriva lagom mycket och skriva intressant så tycker jag att de balanserar ganska bra, generellt. Man kan inte begära mer. Jag menar bara att det är både kul och nyttigt att ibland försöka lista ut namnet på en eller annan icke-namngiven person i nyhetsflödet. Kul för att personen kan vara en kändis (och ofta är), detta om man är svag för kändisskvaller förstås. Nyttigt för att det tränar ens logiska förmåga och uppdaterar ens kunskaper om samhället och människorna.
Och, som sagt, det finns oftast gott om ledtrådar.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kändisar, stureplan, skvaller

Mediekulturen vs Spionbloggen

2008-03-25T16:09:00.004+01:00

Det är politiskt korrekt att vara politiskt inkorrekt i Sverige så länge man är politiskt inkorrekt på ett politiskt korrekt sätt. Bra sagt om den svenska mediekulturen.
Spionbloggen då?
Spionen är korrekt och opolitisk. Det hör till yrket.

Nyckelord: spionbloggen, äventyr, spioner, media, politiskt korrekt, politiskt inkorrekt

Välkommen till Spionbloggen

2008-03-23T11:11:00.007+01:00

Essens
Om Spionbloggen vore en bok skulle den ligga bäst på nattduksbordet. Tankar och insikter att sova på...

Skribent
Spionbloggens inlägg skrivs av spionen, en hemlig stockholmare med förflutet inom Business Intelligence (=affärsrelaterad underrättelseverksamhet). Mer om spionen under länken till höger.

Uppdatering
Spionbloggen uppdateras inte varje dag utan med några dagars mellanrum. Spionen vill att innehållet sjunker in och att läsarna hinner diskutera och kommentera.

Källangivelse
När Spionbloggen publicerar en uppgift eller ett påstående utan att ange källa beror detta sannolikt på något av följande:
1) Uppgiften är ett resultat av spionens eget analytiska tankearbete även om den kanske verkar vara importerad.
2) Källan vill vara anonym eller får inte anges av säkerhetsskäl; säkerheten det handlar om kan vara spionens egen, en annan persons, något företags, eller rikets.
3) Det är inte spionens syfte att hävda åsikter, värva anhängare till ståndpunkter eller försöka tvinga läsaren att tro det ena eller det andra. Spionbloggen är ett litterärt konstverk som skapas för att väcka tankar och känslor, ge exempel på annorlunda oväntade synvinklar (underrättelsevärldens synvinklar!), och underhålla. Spionen tycker därför inte att han har kravet på sig att bevisa det han skriver.

Kontroverser
Spionbloggen är aldrig ute efter att provocera. Många inlägg innehåller kontroversiella tankar och påståenden - dessa avser inte på något vis att attackera eller tränga ut andra åsikter, utan tanken är att de ska utvidga och berika det åsiktsspektrum som redan finns.

Kommentarer
Spionbloggen tillåter och välkomnar kommentarer. Dock riskerar din kommentar att tas bort
- om den är irrelevant eller har reklamkaraktär,
- om den kan uppfattas som stötande eller orättvis,
- om den är påfallande ointelligent,
- om den innehåller svordomar.
Notera att spionens bedömning är subjektiv och går inte att överklaga.

Nyckelord: spionbloggen

Spionen har landat

2008-01-17T09:51:00.003+01:00

...och hälsar alla läsare välkomna till Spionbloggen.

Spionen bloggar om affärsspionage (huvudämnet) och allt som hör hemma i underrättelsevärlden och dess omedelbara närhet.

Spionbloggen är för dig som vill se livet omkring med en spions ögon och vill försöka förstå samhället och allt som händer i det utifrån en spions annorlunda logik.

Läs gärna om spionens bakgrund under länken till höger, så slipper du undra hur han vet det han vet och hur han vågar skriva det han skriver.

Nyckelord: spionbloggen, spionage, spion, äventyr