Spionbloggen

Om Spionbloggen

2008-12-23T14:51:00.015+01:00

Spionbloggen är en samling essäer som publicerades i bloggform mellan mars och december 2008. Det gemensamma temat är spionage och överhuvudtaget konsten att ta reda på hemligheter. Skribenten undertecknar sig spionen och är samma person som under pseudonymen Stan Emiroff gett ut Memoirs of a Business Spy (Spionförlaget, 2009), en uppmärksammad nyckelroman om kommersiellt spionage i Sverige.

Spionbloggen är ett icke-kommersiellt litterärt projekt. Essäerna varken har publicerats någon annanstans eller existerar i bokform. De finns bara här, samtliga under länkarna nedan eller till höger. Kostnadsfria att botanisera i och tycka om.

Spionbloggens samtliga essäer:

Spionage

Mysteriet med Brita
Privata spionföretag i Sverige
Att komma undan med dubbelmord
Osvenskt att rota i soporna?
Det var en öppen hemlighet
SPIONSKOLAN: Att känna igen lögn
SPIONSKOLAN: Att ta reda på riktiga namn
SPIONSKOLAN: Att iscensätta sin egen död

Flyktingar

Apatiska flyktingbarn
Värt att veta om flyktingsmugglare
Mer om flyktingsmugglare
Falska pass och identiteter

Brott

De försvunna pojkarna
Färgade sedlar efter rån?
Vi skjuter sönder däck!
Livstid för spottloska
Att röja skyddad identitet
Okänt kuppförsök mot kungen
Världsartister och Stureplansprofiler

Fusk och orättvisor

Så fuskar vi på meritförteckning
Om klottersanering
Världsmästare i pokerfusk
Dörrar snurrar
Spionen om FRA-lagen
FRA-lagen är steget mot NATO-medlemskap
Finanskris och fondfusk
Fusk med hjälppengar
Radiotjänst pejlar och psykar
Bli miljonär på diskriminering!

Homosexualitet

Detta inlägg läser du på egen risk
Lögner, förbannade lögner, och...?
Hemlig undersökning om (kd)

Stockholm

Massförstörelsevapen mitt i Stockholm
Panoptikum Centralen

Konspirationsteorier

Fenomenet konspirationsteori
Konspirationsteori om Adolf Hitler

Ryssland

Mordet på Litvinenko
Polonium och cesium på drift
Alla dessa regimkritiker
Bra att veta om Anna Politkovskaja
Jakten på den försvunna partiskatten
Spionen om kriget i Sydossetien
En dröm att älska - eller hata
Moskvas största hemlighet

Kultur

Mediefrihet i Sverige?
Spionroman eller deckare?

Finans

Bröderna Lernesjö
Stora planer för en liten aktie

Blandat, kul och kuriösa

Kontaktförmedling utan hyckleri
John McCain - krigshjälte eller förrädare?
Oväntat besök från Nordkorea

Kontaktförmedling utan hyckleri

2008-12-20T14:59:00.004+01:00

Brittiska forskare som studerat kontaktannonser och verkligheten har slagit fast att män söker unga vackra kvinnor medan kvinnor söker rika män. Resten - allt snack om personlighet och vackert inre - är hyckleri.

Jag känner en privatdeckare som gör uppdrag åt en mycket intressant kund - en annorlunda kontaktförmedling. Självklart får jag inte avslöja några namn eller var denna kontaktförmedling finns, men ett och annat har jag fått lov att berätta.

På ytan är kontaktförmedlingen lik de flesta andra i branschen. Dess kunder är kvinnor på jakt efter en man att gifta sig med. Förmedlarna hittar lämpliga kandidater, ordnar träffar, och gör sitt yttersta för att det ska registreras ett äktenskap. Den gamla vanliga kontaktförmedlingsverksamheten. På ytan.

Under ytan döljer sig det roliga.
Registrering av äktenskap är verksamhetens höjdpunkt, men tro inte att förmedlarna jublar för kärlekens skull. När en kvinna (kund) och en man (kandidat) blir äkta man och hustru kan kontaktförmedlingen äntligen börja debitera den lyckliga kvinnan för den utförda tjänsten. Priset: 1% av äkta mannens förmögenhet.

Just det. Kontaktförmedlingens affärsidé är att placera lycksökerskor hos rika män, ju rikare desto bättre. Med äktenskap, utan äktenskapsförord.

Idén är förstås inte ny. Det finns gott om förmedlingar som öppet eller i smyg skaffar fram eskort och älskarinnor för sina kunder som är välbärgade män. Men just denna kontaktförmedling är annorlunda, kanske unik. Dess kunder är alla kvinnor. Den arbetar ur ett kvinnligt perspektiv, så att säga.

Jag överlåter åt andra att diskutera den moraliska aspekten. Intressant för mig är privatdeckarens roll i det hela. Nyckelroll är ordet, ty verksamhetens framgång är beroende av hur mycket man vet om kandidaten.

Kontaktförmedlingens databas är en imponerande samling miljonärer där varje personakt inriktar sig på att besvara två frågor: Vad har denne man att erbjuda? Hur kan denne man förföras och luras till altaret?

Den första frågan delas in i underfrågor: Är mannen tillräckligt rik att satsa på? Hur stabila är hans inkomster? Är han verkligen ogift och singel och inte har en inarbetad samborelation sedan 15 år tillbaka som i praktiken är omöjlig att rubba? Hur hårt håller han i stålarna? Hur frikostig är han mot sina kvinnor? Hur krävande?

Här arbetar privatdeckaren enligt den beprövade mallen för vanlig hederlig personutredning, något som etablerade privatdeckare gör hela tiden. Nackdelen med rika män är att de oftast omringar sig med sekretess; fördelen är att många är kändisar som syns i medier.

Den verkliga utmaningen är den andra frågan, hur mannen kan förföras och luras till altaret. Här finns inga färdiga mallar och väldigt lite andrahandsinformation som man kan lita på. Här får privatdeckaren slita hårt.
Grundinformationen är naturligtvis kandidatens preferenser vad gäller utseende och personlighet, vilken typ av kvinna som har större chans att få honom på fall, rent allmänt. Därutöver finns det fler preferenser och individuella svagheter. Vad kandidaten faller för och hur han vill ha det, lite mer konkret.
Första mötet, till exempel. Finns det indikationer på att kandidaten föredrar att möta kvinnor på ett visst sätt, under vissa omständigheter? I hiss, under affärsmöte, på modevisning, på privatfest? Skulle kanske något av de vanliga tricken funka (t ex, kvinnan kommer till festen i sällskap med någon snygging men dumpar denne demonstrativt för kandidatens skull)?
Preferenser avseende kvinnans tillgänglighet är också bra att veta i förväg. Föredrar han blyga Cinderellor som avvisar sexuella inviter in i det längsta eller vilda pumor som är beredda att visa vad de går för redan första natten?
Och så vidare. Preferenser och svagheter. Ju mer info till personakten desto bättre.

Kunderna är som sagt kvinnor. Lycksökerskor. Unga, snygga, skrupelfria.
Att anmäla intresse och vara med i kundregistret kostar $10 000 samt några tusen dollar årligen därefter. Så snart du betalat och blivit kund går kontaktförmedlingens experter igenom din potential och ser till att du har allt som behövs - mental beredskap, erotiska färdigheter, rätt image, vinnande stil, o s v. Därefter väljer förmedlarna en passande kandidat och en lämplig taktik för hur denne kan mötas och förföras.

Kontaktförmedlingen har funnits i några år. Det är inte känt hur framgångsrik verksamheten är, hur många av kunderna lyckas nå målet, eller hur resultaträkningen ser ut. Enligt privatdeckaren ligger förmedlingen bakom ett fåtal bröllop per år, vilket säkert ger klirr i kassan. Kontaktförmedlingen har i alla fall råd med att betala privatdeckarens saltade fakturor.
En del lycksökerskor gör halva resan - blir älskarinnor. Kontaktförmedlingen får inte betalt för det, men å andra sidan brukar älskarinnorna stanna kvar som kunder i väntan på fler chanser och rikare kandidater. En del kvinnor i förmedlingens kundregister har redan en sugar daddy, eller till och med flera, men de förblir kunder tills det ultimata målet är nått. Bröllop. Med en miljardär.

Man kan inte låta bli att undra: Kandidater, alla dessa miljonärer och miljardärer som kartläggs och förförs, fattar de inte att kvinnorna de möter är inga Cinderellor utan listiga lycksökerskor på jakt efter deras pengar?
Enligt vad jag fått höra är det faktiskt så att de flesta är fullt medvetna om det. Miljonärer är inte dumma. Däremot är de uttråkade och äventyrssugna. Ständigt sökande efter nya kicks i livet. Därför spelar de med. De vet mycket väl vad kvinnorna är ute efter, hur alla dessa "spontana" möten i hiss eller på opera arrangeras och varför kvinnan säger nej den första kvällen. De fattar allt men låtsas att de inte gör det. De gillar spelet.

Både mannen och kvinnan spelar. List mot list, vem överlistar vem. Förlorar gör den som oväntat och oplanerat förälskar sig. Då går allt åt pipan.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, kvinnor, äventyr, kändisar, kärlek, kontaktförmedling, eskort, feminism, genus, könsroller, privatdeckare, bröllop, moral, hyckleri, kontaktannonser

Vi skjuter sönder däck!

2008-12-16T11:58:00.003+01:00

Dagens inlägg är action, för ovanlighetens skull.

När du vill skjuta sönder däck för att få stopp på en snabbkörande bil (personbil), vilket av de fyra hjulen ska du skjuta mot?

Under mina nästan tjugo år i underrättelsebranschen har jag aldrig behövt skjuta däck. Affärsspionage bedrivs vapenfritt, tack och lov. Så frågan är snarare en polisfråga - det ingår ju i polisutbildningen att lära sig skjuta mot fordon.

Jag kan inte det rätta svaret. Surfat diverse nätforum för amerikanska poliser, de borde väl veta, men där går åsikterna isär. Olika erfarenheter, olika argument.
Kollat till och med några forum för Grand Theft Auto entusiaster. Du som spelat GTA vet att det skjuts sönder däck i spelet, den möjligheten finns. Hittat inget svar där heller.
Det rätta svaret är kanske av mindre intresse i sammanhanget. Jag vill berätta något roligt istället.

För en tid sedan fick jag möjlighet att jämföra innehållet i fyra olika utbildningsmanualer - en från svensk polisutbildning (Polishögskolan, antar jag) och tre från utländska säkerhetstjänster: amerikanska CIA, ryska FSB och ytterligare en stormakts säkerhetsorganisation. Jag fick jämföra vad man lär sina blivande poliser och agenter avseende just detta problem - vilket av de fyra hjulen ska skjutas sönder för att få stopp på bilen, snabbast och säkrast, och utan att behöva döda föraren. Det roliga är att alla lär olika.

Nu är det så här att jag inte får avslöja vilken manual säger vad. Polishögskolans utbildningsmanualer är sekretessbelagda, att publicera innehållet på en publik blogg är olagligt. Och detsamma gäller säkerhetstjänsternas manualer. Så jag nöjer mig med att presentera de fyra olika rekommendationerna utan att precisera vilken av manualerna var och en tillhör.
(Till saken hör att jag egentligen fick se fler manualer och instruktioner, från fler länder och organisationer, men i många fanns ingenting om däckskjutande överhuvudtaget, eller inte ett ord om vilket däck som ska skjutas, så jag bortser från dessa.)

1. Du ska skjuta mot framhjulet, helst på förarsidan, detta för att slå ut rattstyrningen. Går bilen inte att ratta fortsätter den rakt fram och stoppas av det första hindret på vägen.

2. Du ska skjuta mot ett av bakhjulen för att orsaka sladd. Bilen kommer att köra av vägen omedelbart.

3. Du ska skjuta mot ett av drivhjulen (vilket kan vara fram eller bak eller både och beroende på bilmodell).

4. I det fall du inte får tillåtelse att skjuta mot föraren ska du försöka skjuta sönder två hjul närmast dig, helst bägge två på förarsidan.

Vem har rätt? Jag har som sagt ingen aning.
Frågade en bekant f d polis, han skrattade till och sa att utbildningarna är en sak, verkligheten där ute i förorterna är något helt annat. Glöm däck, du ska skjuta mot framrutan, punkt slut. Gör framrutan till ett jävla spindelnät, så stannar boven.

En annan "expert" påpekade att han aldrig skulle skjuta mot ett bakhjul p g a risken att träffa bensintanken. Häftigt att stoppa bilen medelst explosion, men så osvenskt. Och allt pappersarbete efteråt...

Själv kan jag tänka mig att ingen rekommendation är fel egentligen. Allt beror på omständigheterna.

Också så att oftast har man som förföljande polis inget val. Man har fri sikt mot ett eller två hjul, och det är dessa två man kan försöka skjuta sönder.

Någon som vet bättre?

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, polis, sverige, polishögskolan, biljakt

Detta inlägg läser du på egen risk!

2008-12-12T19:06:00.006+01:00

Varning! Det är ytterst farligt att läsa det här inlägget. Om det blir känt att du har läst det, att du ens varit på den här sidan och stannat längre än femton sekunder, kan det ha förödande konsekvenser för ditt sociala liv och din karriär. Du kan bli utfryst, svartlistad, märkt för livet. Så tänk efter nu - vill du verkligen ta risken och läsa vidare? Tänk noga! Det är inte för sent att surfa bort från faran. Nätet vimlar av andra inlägg, oskyldiga och mysiga.
Stannar du? I så fall avsäger sig spionen allt ansvar. Du läser vidare på din egen risk. Säg inte sedan att du inte blivit varnad!

Du vet, det finns ämnen som är tabu, sådana man inte får skriva om. Och bland dessa tabubelagda ämnen finns det några som är så totalt tabubelagda att de inte ens får nämnas. Man skämtar inte ens åt det hållet.
Och bland de totalt tabubelagda, fullkomligt förbjudna ämnena finns ett ämne som står i klass för sig. Det är supertabu, tabu av tabu. Man får inte ens tänka om det, inte ens fantisera om det, inte ens låtsas att det skulle kunna existera...
Spionbloggen tar idag en enorm risk, sin största någonsin. Dumt kanske. Inlägget kommer sannolikt att leda till hackerangrepp, sabotage, radering och nedläggning. Men spionen vågar. Han är den typen. Spionen vågar och hoppas att du - just du! - hinner läsa hela inlägget innan bloggen attackeras och utplånas.
Spionbloggen skriver idag om sådant som inte ens har ett namn på svenska (ingen översättare vill befatta sig med ämnet - det vore ett yrkessjälvmord), så vi får nöja oss med det engelska ordet.
Spionbloggen skriver idag om ex-gays.

Ex-gays är den engelska termen för personer som tidigare varit homosexuella men som inte längre är det. De har blivit av med sin homosexualitet och lever idag heterosexuellt - upplever sig själva som hetero innerst inne samt beter sig heterosexuellt i sociala sammanhang.

Ex-gays finns överallt i världen. De har sina nationella och internationella organisationer (Exodus International är kanske den mest kända) där medlemmarna utbyter erfarenheter med varandra och kämpar för sina rättigheter och mot fördomar. I Sverige är det som sagt tabu att ens uttala ordet. Etablissemanget med RFSL i spetsen gör gällande att ex-gays inte finns. I de sällsynta fall då ämnet tillåts att synas i media är det strikt förbjudet att uttala sig positivt eller ens neutralt om ex-gays. Ordet skall sättas i citationstecken eller följas av ett frågetecken, och det skall framgå klart och tydligt att skribenten fördömer (förnekar, förlöjligar, o s v) ex-gays. Allt annat tillåts inte att dyka upp i tryckta medier eller på nätet, och när något ändå dyker upp censureras det bort omedelbart.
Det här inlägget är i riskzonen i och med att det är menat att vara neutralt. Spionen gör inga bedömningar i fråga om ex-gays eller homosexualitet. Spionen vill endast berätta en underhållande historia och belysa ett intressant problem.

En bekant till mig är beteendevetare. Låt oss kalla henne Paula. Hon är från USA och gästforskar i Sverige vid ett av våra ledande forskningscentra. Nu under hösten ville Paula hitta några ex-gays för sitt pågående forskningsprojekt. Hon forskar om hur individens självuppfattning påverkas av samhällets oskrivna men dominerande regler och normer. Hennes forskning har alltså ingen direkt koppling till frågorna kring sexualitet, det var kanske därför Paula inte visste att ex-gays var ett tabubelagt ämne i Sverige.
Naiva hon ringde till RFSL och frågade om de kunde rekommendera någon ex-gay organisation i Sverige eller bara hjälpa henne komma i kontakt med några ex-gays.

Enligt vad hon berättade för mig efteråt var det totalt fem personer hon fick tala med, en efter en. De första tre förstod inte vad hon menade. Homo som inte längre är homo? På vilket sätt då? De kopplade henne vidare och så småningom till den fjärde som överöste henne med motfrågor. Vad är det för forskning hon bedriver? Vilka idéer försöker hon underbygga egentligen? Är hon homofob? Vem är hennes projektledare? Var kommer hon ifrån? Vet projektledaren vad hon håller på med? Tonen antydde att Paula var millimetrar från att bli anmäld till HomO. Den femte, en sömnig medelålders snubbe, var på ett filosofiskt humör och gav henne en telefonlektion (!) i ämnet. Ex-gays är en myt. De finns inte. De kan inte finnas därför att homosexualitet är... bla bla bla... Paula lät honom tala färdigt och avstod från all vidare diskussion. Vid det laget förstod hon vilken naiv idé det hade varit att söka ex-gays via RFSL.

Hon registrerade sig på sajten Qruiser (qx.se, en populär community för HBT-folket), skapade en profil, och placerade en liten "ex-gays sökes till forskningsprojekt"-annons på sajtens forum. Annonsen försvann efter en timme. Hon skrev en annons till - den försvann efter 5 minuter. Och morgonen därpå upptäckte hon att hennes profil var borttagen.

Paula är en smart kvinna. Istället för att ringa Qruisers administratörer bad hon mig att ringa och ta reda på vad som pågick. Jag ringde och låtsades vara en bög som var mycket upprörd över gårdagens annons på forumet. Jag tyckte den där ex-gays-sökes-annonsen var mycket förolämpande mot mig och mina homovänner. Kunde inte administratörerna installera ett filter eller någonting som kunde skydda oss alla mot vidriga homofobiska angrepp?

Administratörens svar var tydligt. "Ja, du vet, filtrera bort allt oönskat är tekniskt svårt, men vi övervakar forumet och raderar skit direkt när vi ser det, så mycket kan vi göra."
Alltså, att ens nämna ex-gays i ett ordalag som antyder att de existerar ses som skit. Varför?

Jag talade med en gammal vän till mig. Han är öppet homosexuell och till skillnad från många andra likasinnade har ingenting emot frågor, diskussion och debatt.
Jag bad honom att förklara det här med ex-gays och varför ämnet (och ordet!) är så tabu.

Om ex-gays finns eller inte är en definitionsfråga, förklarade vännen. Den officiella inställningen är att de inte finns. Homosexualitet är en medfödd läggning som du inte kan bli av med. Det händer dock att enstaka individer blir påverkade av kyrkans homofobiska propaganda och försöker leva som hetero, och det är sådana som kallar sig ex-gays. De avstår från homosex, tvingar sig till heterorelationer, hävdar att de blivit botade, och på flera andra sätt förtrycker sin homosexualitet. Men det gör dem inte till hetero. Du kan inte ändra din natur. De är fortfarande homo, om än tillbaka i garderoben.
Alltså, det finns inga ex-gays i ordets bokstavliga mening. Inga före detta homo. Vad som finns är enstaka förvirrade homosexuella som påstår eller lurats att tro att de har ändrat sin natur till hetero.
Vännen delade den officiella inställningen helhjärtat men kunde förstå att det fanns olika åsikter om saken.

Varför är ex-gays tabu? Där skakade vännen på huvudet och medgav att det fanns ett växande problem.

Tyvärr är det så, förklarade han, att de flesta homosexuella saknar kunskap om homosexualitet. Deras tro på homosexualitet (att den är okej, att den är läggning, att den inte är patologi, o s v) kommer från hjärtat, inte hjärnan. Övertygelsen grundas på det känslomässiga, inte på vetenskapliga argument. Det gör att de flesta homosexuella är oförmögna att debattera i ämnet. De saknar argument. De kan inte förklara förekomsten av ex-gays (alternativt bevisa att de inte finns) eller parera det där klassiska avart-argumentet (homo kan inte reproducera, därför är de en slags återvändsgränd evolutionsmässigt, därför tillhör de kategorin patologisk avart). För att bemöta sådana argument i öppen rättvis debatt måste man ha vetenskapliga argument, och det har de inte.

Följaktligen undviker homosexuella debatt i alla former, även vanliga frågor. Att skrika "Homofob!" i ansiktet på den som vågar ställa en kritisk fråga är ett sätt, att tabubelägga ord och ämnen är ett annat. Fråga någon bög eller flata: Vilken forskning kan du åberopa som visar att homosexualitet är läggning? Du får aldrig ett normalt svar, bara en homofobianklagelse eller i bästa fall "Vaddå forskning? Man behöver inte bevisa det som är uppenbart."
Uppenbart? Majoriteten av jordens befolkning tycker att homosexualitet är fel. I Sifos opinionsundersökning i januari 2007 sade ca 30% av svenskarna nej till homoäktenskap - och långt ifrån alla är gamla griniga kyrkogubbar.

Bristen på kunskap är ett problem, för det förvandlar homorörelsen till en religion (att tro på saker utan att ha vetenskaplig grund för sin tro är ju religion). Att vara trygg i sin sexualitet blir för homosexuella samma som att vara fanatiskt from och blint gudstrogen. Föga smickrande, eller hur? Uppenbart problem.

Allt fler på RFSL inser detta. Kanske för tidigt att tala om splittring eller uppror, men det höjs röster i de homosexuella kretsarna som menar att så här kan det inte fortsätta. Tiden då man kunde bemöta frågor och kritik med diverse härskartekniker (undvika, ignorera, tysta ner, förlöjliga, homofobianklaga, o s v) eller populistiska känsloladdade utrop om kärlek - den tiden är förbi. Det gjorde kanske susen i början, men nu när homorörelsen har 30 år på nacken gör det allt mer skada än nytta. Fortsatt avsaknad av vetenskapliga argument från homorörelsens sida gör att allt fler misstänker att inga argument finns. Detta är särskilt oroande med tanke på att motståndarsidan (de som anser att homosexualitet är fel, onormalt, onaturligt, patologiskt, o s v) tycks ha gott om vetenskapliga argument. Avart-argumentet (se ovan) bottnar i vetenskap, den vidriga pedofiljämförelsen likaså (se inlägget Lögner... ).

Många menar att det är på tiden att homosexuella, var och en, utrustar sig med vetenskapliga argument i stället för härskartekniker. På 30 år måste väl världens forskare ha vaskat fram någonting - inom medicin, genetik, biologi, sociologi. Det forskas ju kring homosexualitet, så var är resultaten?

Än så länge har homorörelsen dock inte tagit problemet på allvar. Det är fortfarande härskarteknikerna som härskar i debatten. Därför är det tabu med allt vad ex-gays heter.

P.S. Läst färdigt? Glöm nu inte att rensa surfloggen på din dator - nu med detsamma! För ditt eget bästa.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, sverige, kärlek, rfsl, vetenskap, homo, homosexualitet, homoäktenskap

Maffia, lobby och klottersanering

2008-12-09T12:26:00.001+01:00

Nu är det inne med olika mer eller mindre exotiska maffior - kulturmaffian, bloggmaffian, modemaffian, tiggarmaffian...

Under en flygresa för ett par veckor sedan lärde jag känna Anders, en medelålders politiker från en av Stockholms kranskommuner. Han reste också ensam, satt bredvid mig och var trevlig och pratsam.

Vad kan man prata med en kommunpolitiker om på flyget? Ja, vi började med att konstatera att vår flygvärdinna var snygg och proffsig och att hennes yrke överhuvudtaget var ett av de finaste. Att sväva ovanför molnen i kortkort och högklackat, le till höger och vänster och servera små utsökta delikatesser till glatt semesterfolk. Världens bästa yrke, det var inte svårt att komma överens om.
Världens sämsta yrke var nog sophämtare, det kom vi lika enkelt överens om. Smutsigt, stinkigt, enformigt, obekväma arbetstider. Inte konstigt att sophämtare tjänar uppemot 40 tusen i månaden. Mycket rättvist.
Näst sämst då?
Då sa jag klottersanerare. Att stå och bespruta miljonprogrammets deprimerande betongväggar med äckliga kemikalier för att fräta bort hakkors och annan "konst", hur kul är det?

Anders höll inte med. Han skakade på huvudet och sa, "Du vet ingenting om klottersanering, antar jag."
"Ingenting," instämde jag. "Vaddå, finns det något att veta?"
"Oh ja, klart det finns," sa kommunpolitikern. Och berättade om klottersaneringsbranschens spännande hemlis.
Klottersaneringslobbyn.
Eller saneringsmaffian, som Anders kanske något överdrivet kallade den.

Klotter kostar samhället miljoner varje år. Varför? Är det för att ungdomarna klottrar som fan, oförskämda som de är nuförtiden? Fel.
Rätt svar: För att saneringsföretagen tar bra betalt för klottersanering.

Det är sanering som kostar, inte klotter. 1500 kronor för en lyktstolpe, 20000 för en gångtunnel... Stockholms stad betalar årligen över 40 miljoner för sanering. SJ och Vägverket betalar miljoner också. Varje kommun betalar, varje stad i Sverige. Skattebetalarnas pengar som annars skulle gå till vård, skola och omsorg.

Saneringskostnaderna kan reduceras. Det finns nämligen något som heter anti-graffiti coating, klotterskydd på svenska. En yta kan beläggas med en skyddshinna som gör att klotterfärg inte kommer i kontakt med underlaget utan kan saneras enkelt med hjälp av hetvatten; klottret rinner bara av. Effektivare och billigare än att sanera som de svenska saneringsföretagen gör idag - med vattenstråle under högtryck. Och skonsammare för underlaget.
Microvax, Protectosil, spalje, polyuretan, Permaprotect - olika typer av skydd beroende på vilket underlag som ska skyddas. Forskning har nått ganska långt på området (mycket tack vare klotter, förresten).

Varför satsar kommuner och andra inte på anti-graffiti coating?
Därför att det finns en klottersaneringslobby i Sverige.
Saneringsföretagen vill fortsätta tjäna grova pengar på klottersanering och bedriver därför lobbyverksamhet mot anti-graffiti coating.

Verksamheten är välorganiserad och bedrivs i två riktningar. För det första bearbetar man medierna, ser till att mediernas nyhetsrapportering och debatt fokuserar på klottrare istället för saneringsprocessens effektivitet. Allmänheten skall få veta att det är klottraren som kostar samhället stora pengar. Klottraren är boven och klottret är skadegörelse. Att lejonparten av samhällets totala klotterkostnad orsakas av saneringsföretagens val av saneringsmetod - det vill man inte att allmänheten ska inse.

Den andra riktningen är att nedvärdera och förlöjliga anti-graffiti coating. Denna del av lobbyverksamheten bedrivs i relationerna med kommuner och andra som upphandlar klottersanering.
Kommuner får då och då förslag om anti-graffiti coating, det går liksom inte att helt stoppa flödet av information och spridning av kunskap. Vad gör kommunerna då när de får sådana förslag eller överhuvudtaget vill utvärdera alternativa saneringsmöjligheter? Jo, de begär expertutlåtande från de kända experterna på området. Och vilka är experterna på klottersanering? Just det, saneringsföretagen (de ser ju till, genom lobbyverksamhet, att de är de enda experterna på allt som har med klotter och sanering att göra).
Vad svarar saneringsföretagen när kommuner frågar om anti-graffiti coating? Just det, de kan bara svara att anti-graffiti coating är nonsens, det kostar mer, det saknas kompetens, och liknande. Och utan positiva expertutlåtanden vågar ingen kommun satsa på anti-graffiti coating.

Man kan naturligtvis tycka det är underligt att kommuner inte kan inhämta objektiv information från andra håll, men det är så saker och ting funkar i Sverige. Ingen bryr sig särskilt mycket om hur kommunala medel används. Ingen vill anstränga sig för att spara på kommunala medel. Ändamålet är inget att sticka ut för.

Att bryta cirkeln är inte lätt. Lobbyverksamhet är effektiv i sig, och i Sverige trivs den särskilt bra. Vår mentalitet underlättar för lobbyisterna, allt det där med lagom och konsensus och kritikfobi och att inte göra väsen av sig, särskilt inom kommunpolitik.

I praktiken räcker det med att kommuner börjar upphandla underhåll av de ytor som klottras, inte sanering. Hur många kommuner gör det idag? Att ett saneringsföretag får en i förväg fastställd summa per år för att hålla de avtalade ytorna rena från klotter. Då skulle saneringsföretaget själv välja att satsa på anti-graffiti coating, för det är lättare, billigare och skonsammare i längden.
Det funkar i Amsterdam, Liverpool och New York, enligt vad Anders sa. Varför inte i Stockholm?
Mentaliteten.
Plus metodisk lobbyverksamhet.

Sämst eller inte, det kan man diskutera. Men klottersanerare är inget trist yrke, det fick jag veta. Klottersanering är spänning och intrig.
I Sverige i alla fall.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, maffia, klotter, graffiti, stockholm, lobbying

Meritförteckningar - så fuskar vi

2008-12-05T18:12:00.002+01:00

Handen på hjärtat nu, är din meritförteckning truth, the whole truth, and nothing but the truth? Sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen?

Vissa uppdrag är roligare än andra. Som att kolla meritförteckningar.
Man kan tycka att det inte är något seriöst jobb för en underrättelseexpert, ingen utmaning liksom. Som om en örn skulle jaga flugor. Kanske det, men i praktiken är det svårt att undvika den typen av uppdrag. Som konsult inom Business Intelligence erbjuder man gärna helhetslösningar till sina kunder - åtar sig att förädla kunskap överallt inom kundens organisation. Så när kundens personalansvarige ringer och ber att kolla en jobbsökande och dennes CV går det bara inte att tacka nej.

Själv har jag aldrig tänkt på örnar och flugor. Alltid välkomnat CV-uppdrag, för skojs skull om inte för utmaningen. Ty skoj är det, så som folk är påhittiga när det gäller att göra sin meritförteckning finare och slagkraftigare.
Här är alltså vad jag och mina branschkollegor varit med om genom åren:

Okej, rena lögner är inte skoj. Fräckisar som kan avslöjas med ett enda telefonsamtal. Inte alls skoj. Sådant förolämpar bara. Tidigare chefsbefattning på ett aktiebolag som inte existerar, 120 poäng från ett universitet som inte finns, 160 poäng från ett universitet som visserligen finns men där ingen hört talas om studenten ifråga, yrkescertifikat som visar sig vara köpt på nätet för $50... Grovt och förolämpande. Tummen ner.

Roligare blir det när CV-fuskaren anstränger sig, åtminstone lite. När det döljer sig noggranna fuskförberedelser bakom raderna.
Arbetslivserfarenhet från ett företag som inte är helt påhittat men som lämpligt nog redan likviderats eller gått i konkurs. Eller ännu lurigare, från en filial som slagits samman med en annan filial som blivit uppköpt av ett annat bolag som därefter bytt både namn och säte. Vem orkar kolla det?
Utbildning som vederbörande gått men hoppat av. Jobb på ett bolag som CV-fuskaren själv inregistrerat, det har hänt mer än en gång, verkar vara särskilt populärt i finansbranschen.

Det här med att åberopa tidigare anställning på företag som inte existerar är vanligt i USA där man CV-fuskar i större utsträckning än i Sverige. Så vanligt blev det under 90-talet att rekryterare började kräva arbetsgivarintyg direkt. Att skickas in tillsammans med meritförteckningen.
Fuskarna hade svar på det. Det dök upp företag med affärsidén att agera "backup" till CV-fuskarna. Ett sådant låtsasföretag bestod i praktiken av en telefonväxel. Mot månadsprenumeration var växeltelefonisten alltid redo att bekräfta att du jobbat på företaget. Olika branscher, befordringar, chefer som kunde återkomma och berätta om din personlighet - fuskstödet kunde utvecklas till komplicerad verksamhet.

Rekryterare reagerade med att kräva intyg från skattemyndigheten på att din forna arbetsgivare innehar skattesedel och betalat in sociala avgifter på din lön. Och så är det på många håll i USA idag: söker du en tjänst ska du skicka in meritförteckning, arbetsgivarintyg från senaste anställning, och senaste arbetsgivarens skattesedel och intyg på sociala avgifter. Snacka om papperssamhälle!

Vi svenskar fuskar mindre men kan vara påhittiga ändå. En rubrik under vilken det är full fart på kreativitet är Referenser.
Referenser till telefonnummer där ingen svarar. Klassiker. Kan dessutom vara rätt jobbigt att avslöja som fusk.
Referenser till sin egen mobil. Fuskaren skaffar en separat mobil för ändamålet, endast för referenssvar. Lämpligt när den angivna referenspersonen är av utländsk härkomst (av namnet att döma), så fuskaren själv kan svara med finsk, norsk eller amerikansk brytning. Brytningsfärdighet och skådespelartalang behövs.
Referenser till kompisar. Oftast förekommande, men det funkar dåligt i praktiken. Kompisar säger alltid för mycket.
Referenser till någon som är mammaledig. Gulligt.
Referenser till en person som precis dött. Läskigt.
Referenser till någon som beskriver fuskarens namne, alltså någon med samma för- och efternamn. (Om dessutom både yrket och åldern någorlunda stämmer är det i det närmaste genialt.) Du ringer på referens, ställer frågor om Stefan Andersson och får beskrivning av Stefan Andersson och vilken fantastisk medarbetare och skön människa han är. Men det är en helt annan Stefan Andersson. Otroligt men sant, jag känner en seriös rekryterare som gått på den bluffen.

Det här med namne förekommer i andra CV-sammanhang också. Under Övriga meriter åberopades en artikel i en seriös vetenskaplig tidskrift som vederbörande påstod sig ha skrivit. Namnet stämde, årtalet stämde, och artikelns ämne var inom hans kompetensområde också. Tyvärr (eller lyckligtvis?) räknade fuskaren förmodligen inte med att rekryteraren skulle bry sig om att få tag i tidskriften och kolla författarpresentationen. En helt annan person där, och så en bild på den riktige författaren också. Oj då.
Oftast är det just så - man fuskar i tron att den som läser meritförteckningen inte kommer att skrapa på ytan.

Förfinad titel på sin förra befattning är en vanlig grej. Ekonomiansvarig i stället för ekonomiassistent, Europachef i stället för Sverigechef. Småsak, kan man tänka sig. Jag vet inte. Små lögner inspirerar till stora brott.

En respektabel herre i 50-års ålder, företagare och utbildad ledare, uppgav på sin meritförteckning att han grundat och utvecklat två företag. Byggt upp och sålt. Framgångsrik entreprenör. Kontroll visade två smutsiga konkurser, med bulvaner och skatteskulder.

En annan meritförteckning innehöll uppgift om sex månaders praktik inom Kriminalvården. Ja, just så hette det - praktik. I själva verket satt killen inne för misshandel.
Annars brukar man maskera sitt kåkfarande med sabbatsår, pappaledighet, utlandsjobb eller kibbutz.
En gång såg jag en meritförteckning där det stod svart på vitt: "Två år på anstalt. Grovt skattebrott. Skyldig." Under Arbetslivserfarenhet. Mannen sökte chefsjobb inom transport. Ärligheten lönade sig inte, han valdes bort.

Är det skillnad på hur män och kvinnor fuskar?
Svårt att säga. Andra faktorer än kön har större betydelse. Dessutom har jag inte stött på så många kvinnliga meritförteckningar med fusk att jag törs dra statistiskt säkra slutsatser. Men jag har hört att män ljuger och lägger till medan kvinnor förskönar och utelämnar.

Det mest kreativa?
Ja, det har hänt att någon använt sig av en annan persons meritförteckning och sökt jobb i denna persons namn, på dennes meriter och allt, men det är nog identitetsstöld snarare än CV-fusk. Kanske värt ett inlägg också, någon annan gång.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, arbetslöshet, arbete, usa, meritförteckning, fusk, cv, referenser, finans, stockholm

Apatiska flyktingbarn

2008-12-01T15:33:00.005+01:00

Det finns bara en gemensam nämnare. Bara en. De alla blir apatiska efter att deras föräldrar tillbringat viss tid på flyktingförläggning.
Spionbloggen förklarar fenomenet apatiska flyktingbarn.

Organisationen Rädda Barnen har nyligen publicerat en rapport om de apatiska flyktingbarnen, Bördan de kom med. Den bygger på en klinisk studie finansierad av Rädda Barnen och genomförd av Karolinska Institutet.
Forskarna intervjuade 33 apatiska barn och deras föräldrar samt studerade "dokumenterat material från vården och kontakter". Intervjufrågorna handlade om flyktingarnas erfarenheter och upplevelser från hemlandet, och forskarna gör antagandet att föräldrarna och barnen talade sanning. Möjligheten att de intervjuade talade annat än sanning i sina berättelser och att barnen kunde simulera det apatiska tillståndet tas inte på allvar.
Den möjligheten existerar emellertid, vilket gör att det nämnda antagandet strider mot vetenskapliga grundregler, vilket i sin tur gör hela studien meningslös.

Är jag beredd att här och nu bevisa att föräldrarna och barnen ljög och simulerade? Naturligtvis inte. Det är ju fullt möjligt att något av barnen (bland dessa 33 och bland hundratals andra på flyktingsförläggningar runt om i Sverige som inte ingick i undersökningen) verkligen led av någon form av PRS, pervasive refusal syndrome, som forskarna menar. Det är statistiskt möjligt, helt enkelt. Därför, om man vill avslöja och bevisa manipulation, går det inte att generalisera, utan man ska studera varje konkret fall för sig, varje barn för sig, varje familj för sig. Och det kan jag naturligtvis inte göra, familjernas identiteter är ju sekretessbelagda. Vi vet bara att de är från Östeuropa, mest uigurer från Centralasien.

Vad jag kan göra i detta inlägg är att förklara varför sannolikheten att de flesta ljuger och simulerar är väldigt hög, varför forskarna bakom rapporten väljer att ignorera den sannolikheten, och hur du kan gå till väga om du vill, och törs, på egen hand komma närmare sanningen om apatiska flyktingbarn.

Jag kallar det Konsten att lyckas som flykting. Den utvecklas ständigt; det mesta av utvecklingen har skett under de senaste 30 åren. Före 1970-talet var det ingen konst: fick du som flykting avslag i ett land reste du bara till nästa, och nästa, tills du fick stanna någonstans, legalt eller illegalt. På 70-talet började problemen: allt tuffare regler (framför allt den s k förstalandsprincipen), hårdbevakade gränser, deportering till hemlandet... Plötsligt var det livsviktigt att få uppehållstillstånd på första försöket, ty fler försök fick man allt oftare inte. Och då blev det så småningom en konst att vara flykting, att lyckas, att få stanna där man vill. Svår konst: hur du ska resa dit du vill, vilka dokument du ska ha, vad du ska säga till migrationsmyndigheterna, hur du ska bete dig, hur du ska hantera avslag, att vara insatt i olika länders regelverk som ständigt ändras...

Jag minns flyktinglivet i Danmark i början av 1990-talet. Till skillnad från grannlandet Sverige var den danska flyktingpolitiken mycket restriktiv redan på den tiden. Endast en bråkdel fick stanna. Flyktingkonsten befann sig därför i ständig utveckling. Flyktingförläggningar fungerade som universitet där flyktingar lärde sig hur man gör. Spelreglerna.

Nyanlända fick grunderna vid ankomsten, redan första dagen på flyktingförläggning. Att du inte fick säga att du hade dålig ekonomi i hemlandet. Då skulle du betraktas som ekonomisk flykting, inga chanser. Att det var viktigt att hävda politisk förföljelse, att du i hemlandet hotats till livet för dina politiska åsikter. Gärna en hårresande berättelse om hur den hemliga polisen gripit dig och förhört i en hemlig källare. Du torterad, frun våldtagen. Helst inför barnen. Förföljelse, misshandel, hot, förnedring. Checklista. Hade du ärr någonstans på kroppen var du lyckligt lottad - då kunde du säga att dessa uppkommit vid tortyr. Eventuell fängelsevistelse var också ett stort plus. En rysk kille som avtjänat sex år i Sibirien hävdade att han suttit inne för sin kamp för mänskliga rättigheter. Danskarna köpte det, han fick asyl. Alla på förläggningen visste att han i själva verket dömts för stöld. Killen var proffstjuv som försåg hela förläggningen med rakhyvlar, sprit och märkeskläder. En rumänsk kvinna hade märken på överarmen från tidigare heroinmissbruk. Hon sa att det var spår från tortyr, att Securitata injicerat kemikalier för att bryta ner henne. Danskarna köpte det, hon fick stanna.
Araber blev palestinier, oavsett om de i verkligheten var från Tunisien eller Jordanien. Statslösa palestinier hade goda chanser. Ateister blev djupt troende, förföljda i hemlandet för sin tro. Ensamstående eller frånskilda kvinnor blev änkor, deras äkta män bortrövade av den hemliga polisen och avrättade för sina oppositionella åsikter.
Och så vidare. Oändliga lögner, överdrifter och överdramatiseringar.

De som fick avslag gick snabbt över från grunderna till avancerade saker. Bland annat testade man diverse psykstörningar. Epilepsi. Det var jobbigt att simulera anfall, men det gick an. Många "epileptiker" fick stanna av humanitära skäl. Självmordsförsök. Det gick sådär. Balansgång mellan att vara övertygande och att samtidigt inte få men för livet var svår. Manodepressiv syndrom, homosexualitet, anorexi, inkontinens, sömnvandringar...
Det sistnämnda var roligast. Att vandra runt förläggningen på natten, som en zombie, välta omkull grejer och demolera inredningen, och inte minnas ett smack på morgonen. Personalen tillkallade läkare som noggrant dokumenterade varje fall av beteendestörning, detta samtidigt som andra flyktingar satt i fikarummet och knappt kunde hålla sig för gapskratt.

Psykstörningar var effektiva, dock alltid samma problem: En epileptiker eller sömnvandrare per flyktingförläggning och månad var okej, två - suspekt men okej, tre eller fler - det gick bara inte.
Då letade man upp nästa åkomma i psykregistret.

Utnyttjade flyktingarna sina barn på den tiden? Inte i praktiken. Inte vad jag minns. Men jag minns att några funderade på det, brainstormade om möjligheterna. Flyktingarna hade noterat att det danska samhället var mycket barnvänligt, att reglerna tog enorm hänsyn till barnets intressen och barnets bästa. Det kändes logiskt och lockande att låta barnen agera trumfkort i spelet. Dock hade flyktingkonstens evolution inte kommit så långt vid den tiden. Man använde inte barn som verktyg för att få uppehållstillstånd, för att man inte visste hur.
Vem skulle ha trott att det egentligen var så enkelt? Apati. Att ligga i fosterställning på sängen och vara apatisk och kontaktlös. Effektivt som det är lättlärt. Vilket barn klarar inte av det?
Idag är det möjligt. Evolutionen av konsten att lyckas som flykting har kommit så här långt, mycket tack vare de nordiska ländernas restriktivare flyktingpolitik.

Viktigt att förstå magnituden av flyktingens motivation. Dagens flykting är beredd att tillbringa flera veckor i container på havet, 50 svettiga kroppar på 10 kvm, upprättstående dag och natt, utan sömn, utan mat, andas spyor och dricka urin för att överleva. Man gräver långa underjordiska tunnlar och betalar sexsiffriga belopp för att komma till ett bra land.
Dagens flykting har oftast bara en chans, och den chansen vill man inte sabba. Att manipulera eget barn - varför inte? Det är ju för barnets eget bästa. Några månader i fosterställning på en säng är ett löjligt lågt pris att betala för ett tryggt, värdigt liv för hela familjen i alla år framöver.

Jag tvivlar inte på att forskarna bakom den aktuella studien förstår allt detta - att flyktingar är både motiverade att berätta osanna historier och kapabla till att använda sina barn för att få det åtråvärda uppehållstillståndet. Så varför ignorerar forskarna det uppenbara?

Min förklaring: Någon på Karolinska (läs: forskarna bakom studien) vill tydligen göra karriär på det hela. Apatiska flyktingbarn är en intressant nisch som det går att exploatera. En egen nisch är en dröm för varje karriärmedveten vetenskapsman, särskilt en nyskapad nisch där det ännu saknas konkurrens. Apatiska flyktingbarn är en sådan nisch. Nu kan forskarna Göran Bodegård och Per-Anders Rydelius skriva fler artiklar och böcker, hålla föredrag, vara med i tv-program och delta i internationella konferenser. De kommer att få rikligt med anslag och donationer till vidareforskning under många år framöver, intervjuas i media varje gång apatiska flyktingbarn kommer på tal, få beröm och utmärkelser varje gång "forskningen" tar ett steg framåt. Oändliga möjligheter. En nisch där de är först och störst. Karriären är säkrad. Framgång är serverad.
Om nu hela Sverige slår fast att apatiska flyktingbarn är en bluff, vad har de här forskarna kvar? Bodegård har ju redan investerat fyra år av sin forskarkarriär och ett tiotal vetenskapliga arbeten i ämnet.

Det är förresten inte första gången som vetenskapsmän trotsar sunt förnuft och väljer att leva i sin egen låtsasvärld för karriärens skull. När homosexualitet friskförklarades på 1970-talet hamnade tusentals amerikanska psykiatriker och psykoanalytiker utan jobb, utan meriter, utan karriär och utan framtid. Alla de som specialiserat sig på medicinsk forskning kring och behandling av homosexualitet stod plötsligt tomhänta. Så vad gjorde de? Jo, de bildade en egen organisation, NARTH. Denna fortsatte att se homosexualitet som psykisk störning och bota bögar. Och än idag finns den, 30 år senare!
Inget nytt med psykforskare som väljer att gå sin egen väg, alltså.

Rädda Barnen då, vad har de att vinna på tron på apatiska flyktingbarn?
Ingen tillfällighet att rapporten offentliggjordes nu i slutet av november. Snart är det jul. Insamlingar. Hundratals hjälporganisationer rustar nu för kampen om dina pengar. Rädda Barnen vill synas. Rädda Barnen vill visa sjuka, olyckliga barn för att beröra dig, för att trycka på den knapp i ditt hjärta som öppnar plånboken.
Rädda Barnen vill få in mer deg. Anta nu att hela Sverige vet att apatiska flyktingbarn är en bluff, vad skulle det innebära för Rädda Barnen? Just det, mindre deg.

Det är cyniska tider vi lever i.

Om du vill komma närmare sanningen på egen hand...
Det finns webbsajter för ryssar i väst. Portaler och mötesplatser för inte bara etniska ryssar utan alla ryskspråkiga från Östeuropa och f d sovjetrepubliker. Där diskuterar folk saker, bl a hur man lyckas som immigrant eller flykting, bl a i Sverige.
Bara ett exempel. Gå till Alliansen för ryssar i Europa. Allt är på ryska, så du kommer att behöva assistans av någon som kan språket, helst på slangnivå.
Läs kommentarer till artiklar och nyheter som handlar om flyktingar i Sverige. Nej, du hittar inga direkta avslöjanden om manipulation, men försök att få grepp om stämningen och attityderna. Vad flyktingar gör för att få stanna, hur man ser på apati och dess roll i flyktingspelet, vilka preparat man kan använda för att hjälpa barn att simulera det apatiska tillståndet, hur man svälter rätt, hur man hänger sig rätt...
Bara ett exempel, alltså. Har du tid och lust att riktigt finkamma nätet kan du hitta mycket mer.

Intressant samhällsfenomen det här.
Många tjänar på att hålla bluffen levande - flyktingar, psykforskare, hjälporganisationer, flyktingadvokater, politiker... Om bluffen avslöjades, vem skulle tjäna på det? Kanske en och annan skandalsugen reporter och en och annan skadeglad sverigedemokrat, ingen annan. Därför lever bluffen.
Apatiska flyktingbarn är här för att stanna.

P.S. Läs gärna också inlägget Värt att veta om flyktingsmugglare. Relevanta tankar och uppgifter samt förklaring varför spionen anser sig vara kompetent på flyktingar.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, politik, rädda barnen, karolinska, flyktingar, bluff, apatiska flyktingbarn, put, migrationspolitik, flyktingpolitik, barn, sverigedemokraterna

Färgade sedlar efter rån? Inga problem!

2008-11-28T12:39:00.002+01:00

Om du vid rån av en värdetransport råkar ut för ett missöde i form av färgade sedlar - var inte ledsen! Sedlarna är inte alls värdelösa.

Nej nej, jag menar inte att du ska försöka prångla ut dem i svenska småbutiker, pröva att mata in dem i dumma växlingsautomater, eller gå till en nattklubb och hoppas att halvmörkret hjälper dig att lura en och annan stressad bartender.

Nej, du kan i stället ta kontakt (din sak hur du gör det) med en viss liga i Tyskland som köper färgade sedlar från rån. De betalar 60-70% av värdet, kanske mer eller mindre beroende på totalsumman, omständigheterna och din förhandlingsförmåga. Bättre det än de riskfyllda alternativen ovan, eller hur?

Efter murens fall har många östeuropeiska vetenskapsmän, forskare och specialister rest till Västeuropa, för de höga lönernas skull. De flesta har hamnat i Tyskland (vilket beror på en del historiska och demografiska faktorer som är ointressanta i sammanhanget), och en del hamnat, av en eller annan anledning, i den undre världen. Är med i verksamheter som är skumma eller rent av kriminella.

Att östeuropeiska fysiker bygger hemmagjorda sprängladdningar åt terrorister och hjälper mindre seriösa industrier smuggla radioaktivt avfall - det skrivs om med jämna mellanrum.
Att läkare utvecklar nya häftiga dopingpreparat för idrottsmän och ingår i ligor som bedriver illegal handel med mänskliga organ - det vet vi också. Jag har också hört att östeuropeiska läkare driver privata föreningar där medlemmarna får hjälp med eutanasi och självmord. Mental och praktisk vägledning. Läskigt.
Och vad gör kemister? Ja, bland annat detta - hjälper kriminella ligor tvätta pengar, bokstavligen. Färgen tas bort från rånsedlar genom kemisk behandling. Till skillnad från tillverkning av hemmagjorda bomber där ingredienserna går att köpa i butiken runt hörnet och instruktionerna ladda ner från nätet är det betydligt jobbigare att tvätta sedlar från färg. Det arbetet kräver specialistkunskaper.

Östeuropeiska kemister har kunskaperna. Naturvetenskap har alltid varit stark i Östeuropa, framför allt Ryssland. Kolla bara vad många Nobelpristagare kommer därifrån!

En gång i Danmark hade jag äran och nöjet att se hur en ukrainsk kemist rensade biljettremsor från tidsstämplar (remsorna var av ungefär samma typ som de vi har i Stockholms lokaltrafik idag, med zontaxa och kuponger som stämplas på). Killen var en f d kemistuderande från Kiev som kommit till Danmark, begärt politisk asyl, bodde på en flyktingförläggning i Köpenhamn, och hade jättetråkigt, så det var inte bara för pengarnas skull som han hjälpte hela förläggningen återanvända remsorna 4-5 gånger.

Det var kul att titta på. Bläcket bara försvann och remsan blev som ny. Något av ett mirakel för mig som inte fattar ett dugg i kemi. Och om du undrar - ja, samtliga kemiska ingredienser killen använde var köpta i en lokal affär.

Vetenskaplig kompetens på vilovägar är inget nytt. Har hänt i alla tider. Men i Västeuropa var det efter murens fall som det riktiga uppsvinget kom. Underbetalda östeuropeiska specialister som numera kommer hit är så många att hederligt arbete inte räcker till alla. Samtidigt som gästernas moralnivå är ganska låg, med våra mått mätt.

Naturvetenskap, medicin, ekonomi...
Zoologer smugglar in exotiska djur och föder upp förbjudna hundraser på illegala farmer. Botaniker har fullt upp med cannabisodlingar. Ekonomer sysslar med penningtvätt, skatteflykt och skapar pyramidspel som ingen ekobrottsmyndighet har kompetens att förstå. Psykologer anlitas av diverse religiösa sekter...
Något ämne jag glömt?

Vetenskap har tagit brottsligheten till en helt ny nivå. Och allt brantare uppåt går det. Polisen hinner inte med utvecklingen. Man kan skriva en tjock bok om problemet, eller en rejäl doktorsavhandling. Spionbloggen nöjer sig med ett par tre kuriositeter. Toppen av isberget.

Snacka om läskigt...
Det finns en liga i Tyskland vars medlemmar kallar sig städare. Besitter specialistkunskaper inom rättsmedicin och biokemi. Finns i Tyskland, har sin bas där, men är mestadels östeuropeer.

Om du har slagit ihjäl någon och vill bli av med kroppen och dådets alla spår kan de komma och göra det åt dig. Det smutsiga jobbet. Städa rent och ta hand om kroppen. Eller kropparna - om du har tagit av daga fler än en. Kemisk sanering av mordplatsen görs för att varken likhundar eller forensiker ska ha något att hämta där.

Nej, jag vet inte vad det kostar. Nej, jag har inget mobilnummer till städarna. De arbetar åt en sluten kundkrets, tar inga uppdrag från okända. Och så måste du kontakta dem så snabbt att de hinner komma och sanera inom 48 timmar efter dådet. Ett lik som legat i t ex hemmamiljö länge än 48 timmar är en plåga att ta hand om, fråga en biokemist om du vill veta varför.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, brott, eu, sverige, polis, östeuropa, vetenskap, doping, kriminalitet, nobelpriset, rån, dödshjälp, självmord, kemi

Mer om Hitlers dagböcker

2008-11-26T12:28:00.001+01:00

(fortsättning på inlägget Konspirationsteori om Adolf Hitler)

Jag avslutade förra inlägget med ett löfte: att berätta varför konspirationsteorin om Hitlers dagböcker har plötsligt blivit mer intressant på sista tiden. Som sagt, sannolikheten att den är sann är fortfarande försvinnande liten, men större än vad den var för ett år sedan.
Så vad hände?

Det har blivit känt att Västtysklands dåvarande regering tillsatte en hemlig arbetsgrupp dagen efter att tidskriften Stern offentliggjorde upptäckten av Hitlers dagböcker. Arbetsgruppen fick i uppdrag att utvärdera de politiska konsekvenserna av upptäckten och föreslå eventuella åtgärder - hur dessa konsekvenser skulle kunna hanteras på det optimala sättet.

Allt är hemligstämplat än idag: hur gruppen arbetade, vilka som var med, vad man diskuterade, och vad man kommit fram till. Och inget talar för att sekretessen kommer att lyftas inom överskådlig framtid. Ämnet är känsligt och lär inte bli mindre känsligt med tiden.

Det faktum att arbetsgruppen överhuvudtaget existerade är egentligen också hemligstämplat, men nu har åtminstone den biten läckt ut. En person som varit medlem i gruppen avled nyligen. Bland dokumenten han lämnat efter sig hittade hans anhöriga några anteckningar som kastar ljus över gruppens existens och hemliga arbete.
Den tyska säkerhetstjänsten tog hand om anteckningarna omedelbart, fast inte tillräckligt omedelbart som det nu visar sig. Visst innehåll har hunnit läcka ut.

Sammanfattningsvis kan man säga att den avlidne mannens privata anteckningar 1) bekräftar att den där superhemliga arbetsgruppen verkligen existerade, och 2) ger viss uppfattning om gruppens slutsatser och förslag till regeringen.

Slutsatserna är ointressanta. Självfallet konstaterade man att upptäckten av Hitlers dagböcker skulle skapa åtskilliga politiska problem och krissituationer. Självfallet nämnde man nynazisterna och andra radikala krafter. Självfallet insåg man även de utrikespolitiska farorna, att Östtyskland skulle plocka poäng på det hela. Och så vidare. Ganska förutsägbart och därför ointressant.

Det är arbetsgruppens slutliga förslag till den tyska regeringen, hur gruppen föreslog att Hitlers dagböcker skulle bemötas och hanteras, som är häpnadsväckande och som nu blåser liv i den gamla konspirationsteorin (den som menar att dagböckerna faktiskt var äkta).

Jag nämnde det där med krishantering i politiken redan i förra inlägget, att det finns vissa tumregler för hur man ska hantera obehagliga avslöjanden i media. Att det bästa man kan göra är att misskreditera avslöjaren och dennes bevismaterial. Det är så man ska göra enligt boken, om resurserna tillåter.
Tyskar är kända för att vara pedantiska. De agerar helst enligt boken, så som teorin föreskriver. Varför testa nytt och oprövat och ta risker när manualen erbjuder beprövade lösningar? Tyskar avskyr risker.
Därför har konspirationsteoretikerna hela tiden menat att misskreditering av Hitlers nyfunna dagböcker måste ha funnits på den dåvarande tyska regeringens agenda från dag ett. Det borde ha varit det första som regeringen tänkte på. Att inte tänka på misskreditering skulle ha varit slarvigt och otyskt. En omöjlighet.

Och nu får alltså konspirationsteoretikernas logik stöd av den döde mannens anteckningar. Dessa visar, enligt läckan, att misskreditering visst fanns bland de förslag som arbetsgruppen lade fram.

Förslagen var flera. Att köpa upp dagböckerna och begrava dem i något dammigt arkiv; tillträde endast för godkända forskare. Att förklara dem olagliga (nynazistiskt propagandamaterial!) och konfiskera. Att bagatellisera dem och förlöjliga innehållet. Och några förslag till.
Men det var just misskreditering som toppade listan. Det lämpligaste tillvägagångssättet var enligt förslaget att snabbtillverka uppenbara förfalskningar, ersätta de äkta dagböckerna med de falska, i hemlighet, och se till att "bluffen" "avslöjas" snarast möjligt. Så som det skedde i verkligheten, alltså.

Det cirkulerar en nyhet till som får konspirationsteoretikernas hjärtan att slå snabbare. En läcka.
Någon som tidigare arbetat inom den tyska polisen kommer nu ihåg att folk från säkerhetstjänsten kontaktade polisens centrala arkiv tre dagar efter Sterns avslöjande och ställde den märkliga frågan "Vem av landets kända Hitlerförfalskare är bäst?"
Svaret som faxades till säkerhetstjänsten bestod av personakten för... just det, Konrad Kujau. Och det var alltså långt innan man enligt den officiella teorin fattade misstankar mot Kujau.

En underhållande konspirationsteori, eller hur?

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, konspirationsteori, politik, tyskland, memoarer, förfalskning, hitler, adolf hitler, mörkläggning

Konspirationsteori om Adolf Hitler

2008-11-20T18:20:00.004+01:00

Det är mycket Hitler i år.
Två nya biografier, färska studier kring hans karisma och retorik, och så har den brittiska underrättelsetjänsten MI6 offentliggjort några tidigare hemligstämplade dokument som visar att britterna letade efter Hitlers spår i Spanien och Argentina långt efter krigets slut.
Mycket Hitler alltså. Man kan nästan tala om en Hitlertrend.

Spionen bidrar till Hitlertrenden med en konspirationsteori.
Den är inte ny utan har existerat ett tag, i framför allt Tyskland. Dyker upp med jämna mellanrum, precis som en sann konspirationsteori ska göra. Den är ganska harmlös (till skillnad från vissa andra tyska konspirationsteorier, t ex Förintelseförnekelse) samtidigt som den är välskapt och harmonisk. En genuin fantasikittlare och av spionens absoluta favoriter.

Minns ni den där affären med Hitlers fejkade dagböcker?

Snabbfakta:
Tyskland, våren 1983. Journalisten Gerd Heidemann hittade dagböckerna hos en samlare av nazimemorabilia och övertalade den ansedda tidskriften Stern att köpa dem för 10 miljoner mark. Stern offentliggjorde upptäckten med stor pompa. En internationell expertkommission bekräftade att dagböckerna var äkta. En världssensation tycktes vara ett faktum, men... Två veckor senare avslöjades bluffen. Vid närmare granskning visade det sig att dagböckernas papper och bläck var tillverkade långt efter Hitlers död. En viss Konrad Kujau, känd som flitig förfalskare av Hitlers målningar och handskrifter, greps för brottet, erkände och dömdes så småningom till fyra och ett halvt års fängelse. Heidemann åkte in också. Sterns chefredaktör fick sparken. En pinsam historia.

Pinsam och avslutad, kan man tycka. Det finns liksom inget att konspirationsteoretisera om. Eller?

Konspirationsteorin:
Dagböckerna var äkta. Att "avslöja" dem som falska var en hemlig operation genomförd av Västtysklands säkerhetstjänst på uppdrag av den tyska regeringen. Regeringen - och framför allt den mäktiga judiska lobbyn i regeringskretsarna - var rädd att dagböckerna skulle ge en mildare, humanare bild av diktatorn vilket i sin tur skulle gynna nynazisterna och ha oförutsägbara inrikespolitiska konsekvenser.

Så här gick det till, enligt konspirationsteorins anhängare:
Säkerhetstjänstens agenter bytte i hemlighet ut de äkta dagböckerna mot förfalskningar strax efter att de internationella experterna fick se och studera dagböckerna för första gången. Dessa falska dagböcker var snabbtillverkade på säkerhetstjänstens dokumentavdelning, en superhemlig enhet där man annars "fixar" pass och andra handlingar till stöd för sina agenters påhittade identiteter. Förfalskningarna såg bra ut men skulle inte tåla närmare granskning. Efter bytet bad man experterna att kolla en gång till, och "bluffen" avslöjades.

Alla som redan sett de äkta dagböckerna fick rejält betalt för att hålla tyst. Rättegången var ett spektakel. Varken Kujau eller Heidemann åkte in i fängelse; de njöt av livet utomlands medan de tyska fängelsemyndigheterna på säkerhetstjänstens begäran gav sken av att duon satt inne.

Konspirationsteorin får stöd av det faktum att det finns en del konstigheter i den officiella versionen av historien:

När experterna fick se dagböckerna för första gången kollade de inte materialets ålder? Det är ju det första man gör när man vill kontrollera ett historiskt dokuments äkthet! Experterna, med den kände brittiske historikern David Irving i spetsen, erkände dagböckernas äkthet - på vilka grunder? Menar man att de enbart utgick från att handstilen likande Hitlers? Låter ologiskt och otroligt. Men om vi antar att det var det äkta originalet de kollade då faller alla bitarna på plats.

Några av Hitlers medarbetare vittnade efter kriget om att han skrivit dagböcker. Dessutom var han ju den typen, personlighetsmässigt. Den typ av egocentrisk narcissistisk individ som inte kunde låta bli att skriva dagböcker - för att dokumentera sin storhet för kommande generationer. Det har efterkrigsforskare (psykoanalytiker m fl) kommit fram till efter att ha genomstuderat Hitlers onda personlighet.

Ytterligare ett resonemang där logiken stödjer konspirationsteorin:
Det finns en vetenskap som heter krishantering, om hur man hanterar krissituationer i politiken eller näringslivet. Om ett besvärande dokument dyker upp i media, ett avslöjande dokument som ställer till problem för ditt parti eller ditt företag, hur hanterar du krisen? Vad är det bästa sättet? Vad säger krishanteringsmanualen?
Det absolut bästa sättet (om du har tillräckligt med resurser för det) är att misskreditera dokumentet eller källan, helst både och. Förlöjliga, förringa, förkasta. Så står det i alla PR-manualer sedan Machiavellis tid.
Om vi antar att Hitlers dagböcker var äkta, hur tror du den tyska regeringen, som nog hade obegränsade resurser, skulle agera för att lösa krisen? Just det. Enligt boken. Misskreditera. Hela historien kan ses som ett skolexempel på lyckad politisk krishantering. Logikens pusselbitar faller alltså på plats här också, om vi antar att dagböckerna var äkta.

Vad är det som talar emot konspirationsteorin då?
Fakta, framför allt. De faktiska omständigheterna, det som omvärlden har accepterat som sanning. Också det att ingen av de inblandade har ifrågasatt den officiella versionen på 25 år, att ingen läckt. Människor brukar ju läcka ut hemligheter med tiden, oavsett hur mycket de fått betalt och hur effektivt de blivit skrämda till tystnad. Tiden avtäcker sanningen, sägs det. Och i detta fall har tiden inte avtäckt någon annan sanning än den officiella versionen.

Dessa mördande motargument till trots har konspirationsteorin om Hitlers dagböcker inga planer på att försvinna. Tvärtom, den är särskilt aktuell i år. Dess anhängare vädrar morgonluft som aldrig förr.

Varför? Har det hänt något?
Läs fortsättningen här.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, konspirationsteori, politik, tyskland, memoarer, förfalskning, hitler, adolf hitler, mörkläggning

De försvunna pojkarna

2008-11-17T14:04:00.004+01:00

Det utlovade inlägget med en spännande konspirationsteori får vänta ett par dagar. Nu har jag ombetts att kommentera fallet med de två försvunna pojkarna.
Frank, 11, och André, 9, bor med sin pappa George, 41, i Melbourne, Australien. I september reste pojkarna till Sverige för att umgås med sin svenska mamma, och sedan dess har bägge varit försvunna. Mamman också försvunnen. George har nu kommit till Sverige för att leta efter sönerna. Den svenska polisen letar också, saken är polisanmäld.

Artiklarna i Expressen (14/11 här och 15/11 här) antyder att mamman har rövat bort pojkarna och gått under jorden med dem för att förhindra deras resa tillbaka till pappan i Australien. Och att hon får hjälp av ett hemligt "nätverk". Nätverket sägs hjälpa mammor som saknar laglig rätt till vårdnad om sina barn försvinna med barnen, gömma sig och få ett nytt liv, utan papporna.

I mitt inlägg Att röja skyddad identitet menade jag att det alltid går att hitta en människa, oavsett hur bra hon gömmer sig. Samtidigt skrev jag att människans vilja att gömma sig och inte bli hittad bör respekteras, att den som söker bör kanske tänka om och försöka gå vidare med sitt eget liv i stället. Häromdagen fick jag alltså en fråga, vad jag tycker om det här fallet med de australiensiska pojkarna mot bakgrunden av det jag skrivit i inlägget och om jag har någon kommentar.

Jag vet inget mer än vad som står i Expressen, har inte gjort någon djupare research, så min kommentar bygger på innehållet i dessa två artiklar.

Till att börja med, det där nätverket... Det finns anledning att tvivla på att det existerar (fråga mig inte varför, resonemanget är rätt invecklat, och dels är det intuition också), men okej, låt oss anta att det existerar. Då är jag förvånad och upprörd över Expressens brist på avståndstagande och fördömande. Artiklarna luktar nästan beundran för nätverket; en slags aktionsgrupp som i sann Robin Hood-anda åtgärdar vårdnadsorättvisorna i samhället. Ungefär så.
Nätverk och nätverk, saker bör kallas för vad de är. Det här är inget nätverk. Det här är en liga som sysslar med barnarov. Brottet är dessutom grovt då det handlar om en varaktig organiserad kriminell verksamhet där offren är minderåriga. Upprörande att artikelförfattaren Lennart Kriisa är så snäll i sina ordalag. Obegripligt också att polisen inte tar denna typ av organiserad brottslighet på allvar, inte avsätter mer resurser till att få stopp på ligans framfart.
Jag kan nästan inte låta bli att undra: Om upplägget var det omvända, om det handlade om ett nätverk som hjälpte pappor att röva bort barn från mammor, hur skulle skriverierna se ut då?

Och nu till själva fallet.
Det som omedelbart sticker i ögonen är pojkarnas ålder. Nio och elva. Poliser, flyktingsmugglare, underrättelsefolk och andra som arbetar professionellt med vittnesskydd, skyddade identiteter och att gömma människor vet att det är den jobbigaste åldern, ungefär mellan 8 och 14. Särskilt pojkar. I de åldrarna är de redan tillräckligt gamla för att ha eget liv, egna intressen, egna idéer och inte låta sig totalstyras av föräldrarna, för att inte nämna de första rebelliska attityderna och trotsbeteendet, att de ofta säger ifrån och gör tvärtom bara för att hävda sig gentemot omvärlden (läs: föräldrarna). Samtidigt är de fortfarande för unga för att fatta det här med övergripande säkerhet och hur man ska bete sig när man gömmer sig. De kan förstå tanken med säkerhet, men att vara säkerhetsmedvetna dygnet runt, att leva säkerhetsmedvetet, det är de för unga för. Mentalt för jobbigt för dem att låta säkerheten styra vardagen, att vara ordningsfulla, beräkneliga och alerta i allt de gör. Särskilt med tanke på att det hela faktiskt gäller mammans säkerhet, inte deras egen. Det är ju mamman som är på flykt; själva har de ju ingen anledning att gömma sig.

Det står i artiklarna att Frank och André själva valde att bo med pappan när vårdnadstvisten avgjordes i domstol för fem år sedan. Har de ändrat sig sedan dess? Om vi antar det logiska - att de inte ändrat sig, att de fortfarande föredrar att bo med pappan i Australien - då är det lätt att inse vilken helsikes uppgift mamman har åtagit sig. Att hålla en 11-åring gömd mot hans vilja! En omöjlig uppgift. Killen har en pappa som han älskar och som han vet älskar honom. Han förstår pappans oro, förstår att pappan nu måste må jättedåligt av att inte veta hur sönerna har det. Han har vänner och kompisar hemma i Melbourne som han säkert inte vill förlora kontakt med. Och så intressen och hobbyer som han precis skaffat sig i livet och som han knappast är beredd att ge upp.
Och så ett barn till, en 9-åring som ser upp till storebrorsan i alla avseenden, vilket bara förstärker deras gemensamma styrka som självständiga individer.
Hur tänker mamman hantera detta?

Enda sättet är nog den österrikiska modellen: att spärra in pojkarna i en källare. Antingen det eller...
Om vi inte hör från pojkarna (just pojkarna, inte mamman) inom några veckor är det enligt min mening rimligt att anta att de sitter inspärrade i någon källare mot sin vilja.
Eller är redan döda.

Lever de går det visst att hitta dem.
Precis som jag menade i inlägget Att röja skyddad identitet ska man börja med pappan, den person som står pojkarna närmast och borde känna dem bäst. Allt nu hänger på hur bra George känner sina söner. Vad de gillar och ogillar, vad de inte kan vara utan och vad de inte kan vara med, hur de gör och beter sig i olika sammanhang, och så vidare. Det pappan vet och kan komma ihåg är nyckeln. Hans kunskap och kännedom är förutsättningen för att pojkarna kan hittas.

Och engagemang. Som bara pappan har. Polisen saknar engagemang. Som nätverkets (ligans!) självpåstådda företrädare hånfullt påpekade i Expressens artikel nöjer sig de ansvariga polisutredarna med att kolla mammas bostad och mormors sommarstuga, och därefter anser de att jobbet är gjort. Inget engagemang. Aldrig mer än vad spaningsmanualen föreskriver.

Det bästa pappan kan göra är att anlita en privatdeckare, välja en större byrå som kan arbeta internationellt, och låta snokarna sniffa sig till mammans gömställe. Proffssnokarna vet hur man gör.
Ja det kostar skjortan, men... Att försöka hitta (rädda!) sina barn - är inte det värt alla pengarna på jorden?
Förresten, om det finns nätverk som hjälper mammor ta barn ifrån pappor så måste det finnas nätverk som hjälper pappor hitta sina bortrövade barn. Finansiellt, om inte på andra sätt.

Det kan vara enklare än man tror, faktiskt.
Dagens 11-åringar, surfar de? Är Internet en del av en normal 11-årings normala vardag, någon som vet? (Jag har ingen pojke som är 11, så jag vet inte.)
Om svaret är ja, då måste det finnas nätsidor som Frank gillar. Kan vara något spel han gärna spelar online, eller ett forum han besöker, en community han hänger på, någon musikgrupp han avgudar och vars hemsida han dras till varje gång han slår på datorn... Har han redan vant sig vid datorer och Internet kan han knappast vara utan dessa, eller hur?
Då gäller det att försöka hitta pojkens senaste spår på dessa ställen på nätet och kolla loggen, hans IP-adress. Kan vara jobbigt att hitta (tidskrävande!) och knepigt att kolla (olagligt!) men det är därför man anlitar proffsdetektiver, de har sina metoder att ordna det här med tid och tillstånd.
Även om pojken surfar via en proxy server (kan mycket väl vara en av ligans säkerhetsåtgärder) är läget inte hopplöst. Proxy servrar finns för att avidentifiera användaren, att surfarens identitet inte skulle gå att fastställa utom rimlig tvivel i domstol. Att fuska med användarens geografiska läge är proxy servrar däremot något sämre på; speciellt om vi kör uteslutningsmetoden.

Det finns med andra ord mycket att göra - för pappan George. Och för oss andra, mycket att fundera över. Intressant fall.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kvinnor, brott, skyddad identitet, barn, pappa, mamma, vårdnad, familj, brott, ungdomar

Fenomenet konspirationsteori

2008-11-14T10:16:00.002+01:00

Spionbloggen har ett makalöst inlägg på gång - om en spännande konspirationsteori. Godis för alla läsare som fascineras av historiens mysterier, politiska intriger och fräcka mörkläggningar. Kommer snart.

Idag, som en slags uppvärmning, ett par kanske oväntade funderingar kring själva fenomenet konspirationsteori.

Det är inte något som vi direkt tänker på men fenomenet spelar en viktig roll i politiken. När makthavare är rädda för någon åsikt och vill motarbeta den kan de kalla den för konspirationsteori. Stämpeln förlöjligar och nedvärderar åsikten, och resultatet blir att färre människor tar den på allvar. Och de som trots allt tar den på allvar kanske skäms för att erkänna det.

Politisk manipulation syns bäst när någon konspirationsteori visar sig stämma med verkligheten (det händer sällan men det händer), helt eller delvis. Watergateaffären avfärdades i början som en konspirationsteori. För ett svenskt exempel, ta Geijeraffären. Misstankarna om att justitieministern Lennart Geijer besökt prostituerade har i decennier avfärdats som en konspirationsteori av sossetoppar och andra. Idag tvivlar få på att Geijer var med i bordellhärvan.

För en gångs skull kan jag berömma Wikipedia. Just vad gäller diverse politiska och massmediala aspekter är artikeln Konspirationsteori rik på välformulerade tankar och spännande exempel. Rekommenderas.

Intressant observation som jag själv gjort genom åren och som det inte finns ett ord om i Wikipedias artikel: Konspirationsteorier är väldigt tröga på att försvinna.
Att de gärna poppar upp så snart det inträffar något mystiskt är en sak. Folk söker efter förklaringar, fantasin skenar iväg, och massmedier lyfter fram och hajpar de mest spektakulära förklaringarna, ty det spektakulära säljer bäst. Ganska naturligt att konspirationsteorier poppar upp så lätt som de gör.
Däremot är det minst sagt märkligt att de inte försvinner lika lätt. Det verkar finnas en stark ovilja att lösa de underliggande mysterierna till den grad då utrymmet för konspirationsteoretisering försvinner och någon relaterad konspirationsteori måste avskrivas helt och för gott.

Det beror kanske på den kommersiella faktorn. Konspirationsteorier sysselsätter mycket folk och skapar möjligheter för många. Det ligger i otaliga människors och organisationers intresse att hålla de befintliga konspirationsteorierna levande. Somliga tjänar pengar på att hålla föredrag och skriva böcker, andra lever gott på löner, donationer och bidrag som deras organisationer får för att lösa ett givet mysterium, tredje utnyttjar möjligheten att plocka politiska poäng, fjärde älskar rampljuset eller bara chansen att få vara med om något spännande och märkvärdigt. Kennedymordet, Palmemordet, Estoniakatastrofen, Roswell, Area 51, Förintelseförnekelse, ubåtskränkningarna... Varje mysterium ger upphov till ett flertal konspirationsteorier, och varje konspirationsteori är en kossa som väldigt många mjölkar på pengar, publicitet, politiska poäng, och annat gott.

Varje löst mysterium och varje avskriven konspirationsteori betyder förlust och bakslag för många, ibland tusentals individer. Och vem gillar förlust och bakslag? I värsta fall kan sådana konspirationsteoriberoende individer och organisationer till och med motarbeta sanningen och sätta käppar i hjulet för dem som söker efter sanningen, för att bevara sina mysterier och för att kunna fortsätta mjölka sina kossor.

Jag har hört en teori - en konspirationsteori - om att hovrätten faktiskt ville fastställa tingsrättens fällande dom mot Christer Pettersson, alltså fälla honom för mordet på Olof Palme, men tvingades fria honom efter massiva påtryckningar från de krafter i samhället och framför allt polisen och medierna som insåg att de skulle tjäna enormt mycket mer på att ha Palmemordet olöst och mysteriet kvar. Rättvisa och nationell prestige i den ena vågskålen, stålar, publicitet och politik i den andra - inte svårt att lista ut vilket som väger tyngre i kapitalismens praktiska vardag.

Sedan dess har man tjänat miljoner bara på artiklar, tv-program och böcker om Palmemordet. Leif GW Persson fortsätter att konspirationsteoretisera så sent som 2007, bara ett exempel. Mjölkning i all evighet.

Jämför gärna med mordet på Anna Lindh. Brottet är löst, mördaren är bakom lås och bom, motivet är klarlagt. Inga mysterier, inga konspirationsteorier.
Men tänk om Mijajlo Mijajlovic hade friats i hovrätten? Tänk om frågorna vem och varför hade förblivit obesvarade? Vi skulle säkert ha en uppsjö av konspirationsteorier nu. Artiklar, böcker, tv-framträdanden, debatt, politiska anklagelser, utredningar, gissningar...
Pengar, publicitet, politiska poäng, rampljuset...

Dagens insikt:
Den huvudsakliga anledningen till att konspirationsteorier finns är inte att vi, strävandes efter sanning, brainstormar fram konspiratoriska förklaringar. Konspirationsteorier uppkommer och finns kvar därför att vi, strävandes efter att ta vara på livets möjligheter, gärna utnyttjar andra människors nyfikenhet på det mystiska och det spektakulära.

Det viktigaste. Konspirationsteorier är underhållning, före allt annat. Oavsett vad man tycker om konspirationsteorier som ett samhällsfenomen är de ett positivt inslag i vardagen - roar, väcker känslor, och ger något att fundera över. Ett intellektuellt nöje, och ett alldeles ofarligt sådant. Kommer du bara ihåg att skilja på hypotes och verklighet är konspirationsteorier ren njutning, precis som bästsäljande deckare och politiska thrillers. Och chansen att något i en given konspirationshistoria kan vara sant - det ska ses som en extra krydda, en bonus för dig som konsumerar historien. En ofarlig krydda som finns där för att göra smaken rikare.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, konspirationsteori, palmemordet, kennedymordet, estoniakatastrofen, media, estonia, area 51, propaganda, anna lindh

Dörrar snurrar

2008-11-11T11:36:00.001+01:00

Stiftelsen Hotellhem hyr ut bostäder till personer med särskilda sociala behov och är Stockholms i särklass skummaste organisation, alla kategorier, alla branscher. Raka vägen till Guldspaden för den grävande journalist som en vacker dag börjar rota i stiftelsens affärer, framför allt de hemliga relationerna mellan ledningen i Hotellhem och högre tjänstemän inom Stockholms kommun.

Vi var på en pub på söder i Stockholm, jag och en gammal bekant som jag inte hade träffat på länge. Drack öl, tittade på fotboll på storskärm, småpratade. Om de gamla goda tiderna, vad som hände i våran liv nu, och allt sådant. Det vanliga.

Han berättade bland annat att han för tillfället hyrde en lägenhet hos Stiftelsen Hotellhem. En mysig liten etta, centralt läge, rimlig hyra. Han var nöjd. Balkong, bredband, vitvaror... Och så hade hyresvärden precis bytt ut ytterdörrarna i hela trapphuset...

"Bara dörrarna?" undrade jag. "Inget stambyte? Inga reparationer i övrigt?"
"Nää, bara dörrarna," svarade kompisen.
"Uppgradering till nyare och säkrare?"
Han ryckte på axlarna. "Njaa, inte vad jag ser."

"Låt mig gissa," sa jag. "Det var inget fel på de gamla dörrarna, och det är inget särskilt nytt med de nya. Samma material, samma typ av lås, samma grad av säkerhet... Man ser liksom ingen skillnad."
Kompisen nickade instämmande. "Ja det kan man säga. Före som efter, ingen skillnad, inte vad jag ser i alla fall." Och tittade på mig förvånat. "Hurså?"

Jag sa ingenting, bara skakade på huvudet och log.

Tricket med dörrbyte härstammar från 30-talets USA. På den tiden var det ett sätt att tvätta pengar, svarta inkomster från illegala bordeller, whiskysmuggling, beskyddarverksamhet och annan organiserad brottslighet. Tekniken var då varierande och relativt komplicerad, vilket främst berodde på att myndigheterna kände till tricket, förföljde utövarna, och arbetade aktivt för att sätta dit dem.

I dagens lugna svenska samhälle byter bostadsbolag dörrar för att trolla bort vinst och undgå beskattning. Ekobrottsmyndigheten tycks vara ovetande om tricket. Bovarna härjar fritt och fräckt. Tekniken är numera så pass förenklad att man häpnar.

Så här busenkelt går det till:
Ett bostadsbolag har vinst som ägarna inte vill beskatta. De anlitar en byggfirma som byter ut ett antal ytterdörrar, precis så många som behövs för att fakturan (inköpta nya dörrar + utfört arbete) ska lyda på ungefär samma belopp som vinsten. Bostadsbolaget betalar fakturan, kvittar kostnaden mot vinsten, och räddar därmed så gott som hela vinsten från beskattning.

Om bara någon ställde nyckelfrågan... Vart tar de gamla dörrarna vägen?

Det finns ingen som ställer frågan. Kontroll av bostadsbolags löpande redovisning är ytlig. Skattemyndigheten kontrollerar ingående endast när man misstänker något, och man har ingen anledning att misstänka något när man ser fakturan på dörrbyte - den ser seriös ut, alla belopp ser rimliga ut, inget som sticker i ögat, inga överpriser eller något sådant. Bostadsbolag byter ut gamla slitna dörrar, so what? Gäsp, godkänt, nästa!

Byggfirman är förstås ingen etablerad aktör i branschen utan bostadsbolagets egen skapelse. Tillhör någons svåger eller polare eller dennes mamma, via bulvaner. Den genomför dörrbytet, gör kanske också ett par skenuppdrag någon annanstans, och försvinner innan det är dags att betala skatt. Konkurs, sammanslagning, koncernbidrag, amortering av utlandslån, vad som helst. Skatteskyldiga företag försvinner hela tiden; hur de gör är ett separat ämne.

Fakturan är utformad så att det inte framgår särskilt tydligt vilken av parterna tar hand om de gamla dörrarna efter bytet. Bostadsbolagets version, om någon petig fakturamask på Skattemyndigheten ändå frågar, är att de gamla dörrarna omhändertagits av byggfirman, vilket ingått i uppdraget och priset. Byggfirman, om någon funktionär mot all förmodan ändå hittas och tillfrågas, är alltid beredd att hävda att man plockat ner de gamla dörrarna och lämnat dem staplade i trapphuset, och vart de därefter tagit vägen är bostadsbolagets sak. Parterna pekar alltså på varandra. Dödsläge.

Så vart tar de vägen egentligen, de gamla dörrarna?
Och de nya - var kommer de ifrån?

Bägge frågorna har samma svar, och detta består av ett enda ord:
kretslopp!

Bostadsbolaget i exemplet ovan är Bostadsbolag 1. Med i bilden finns ett bostadsbolag till, Bostadsbolag 2, som också har en vinst att trolla bort och som därför byter ut ytterdörrar. Ettan och tvåan. (Det kan också vara två olika bostadshus inom samma bostadsbolag - Hus 1 och Hus 2. Ettan och tvåan. Funkar lika bra.)
Ettans gamla dörrar blir tvåans nya. Tvåans gamla dörrar blir ettans nya. Dörrarna byter plats med varann. Kretslopp.

Varför just dörrar? Därför att det är lättast att manipulera med just dörrens ekonomiska livslängd, avskrivningstid och andrahandsvärde i räkenskaperna. Baggis för en kreativ bokförare. Bedrägeriet förutsätter en viss uppbyggd skillnad mellan de bokförda värdena och dörrens faktiska kvaliteter. Värdena i bokföringen antyder att dörren är gammal och sliten, dags att byta ut den och slänga på sophög. I själva verket är dörren helt okej, kan användas i många år till eller säljas vidare till ett bra pris. Dörren i fastighetsbranschen är som pallen i transportbranschen, det gäller att dölja det rätta värdet, samma fuskfilosofi.

Jag berättade ingenting för kompisen. Han var ju nöjd med lägenheten, varför oroa människan i onödan? Dessutom kunde det ju vara så att hans hyresvärd bytt dörrarna av naturliga, legitima skäl. Inte alls uteslutet.

Men mina misstankar har jag kvar.
Det är nämligen så att jag råkade komma i kontakt med Stiftelsen Hotellhem redan ett par år före det där samtalet med kompisen.

En ung handikappad man var på väg att flytta in i en lägenhet hos Hotellhem, äntligen, efter 18 månader i stiftelsens egen kö. Så snart hyreskontraktet var påskrivet frågade han stiftelsens förvaltare om han kunde göra besiktning av lägenheten, för säkerhets skull och i enlighet med gällande lag. Kontraktet revs omedelbart, mannen fick ingen lägenhet och sparkades från Hotellhems bostadskö. Utan förklaring.

Mannens flickvän kontaktade mig. Hon pluggade till journalist och tänkte att det skulle bli en välkommen utmaning, hennes allra första i yrket, att skriva en artikel om Hotellhems tveksamma metoder och hur det kom sig att stiftelsens lägenheter inte tålde besiktning. Hon hade ännu ingen erfarenhet av seriöst journalistiskt grävande och undrade om jag kunde föreslå ett bra taktiskt upplägg. Jag gav henne några tips och agerade coach när hon tog de första stegen. Jag minns hur hon bara skrapade på ytan, på Hotellhems fasad så att säga, och konstigheter plötsligt började uppenbara sig en efter en.
Sedan fortsatte tjejen att gräva på egen hand. Och försvann.

Jag vet inte hur det hela slutade för henne och hennes pojkvän. Men några insikter om Stiftelsen Hotellhem - och några avslöjande dokument - har jag kvar än idag. Därav misstankarna.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, brott, fastigheter, bostad, stockholm, fusk

Bra att veta om Anna Politkovskaja

2008-11-07T10:04:00.007+01:00

Jag skrev om det intressanta fenomenet regimkritiker i Ryssland i inläggen Mordet på Litvinenko och Alla dessa regimkritiker. Idag avrundar jag temat med några rader om personen som verkligen personifierar begreppet rysk regimkritiker - journalisten Anna Politkovskaja.

Som vi vet mördades hon i Moskva i oktober 2006.

Mordutredningen är idag avslutad. Ett antal misstänkta sitter anhållna. Rättegång inleds i dagarna. Alla de misstänkta har anknytning till organiserad brottslighet i Kaukasus, ligor vars kriminella verksamhet lidit skada av Politkovskajas journalistutredningar. Man vet vem som mördade henne, vem som beställt mordet och varför, samt hur brottet gick till. (Detta framgår förresten av intervjun med chefsutredaren som finns arkiverad i Novaja Gazeta, tidningen Politkovskaja arbetat för.)

Läser man etablerade svenska medier får man uppfattningen att Putins regering hade med mordet att göra. Det finns emellertid inget som tyder på det, och aldrig funnits.

Anna Politkovskaja var visserligen en oppositionell journalist, kritiserade Putin och regeringens politik, men det hon framför allt utredde och skrev om var kriminalitet, ligor, korruption, illegal handel och dylikt. Kaukasus var hennes specialitet; hon hade rapporterat från området sedan mitten av 90-talet och samlat på sig mycket kunskap och erfarenhet. Som grävande journalist hade hon skaffat sig många fiender bland kriminella grupperingar, kaukasiska ultranationalister, korrumperade tjänstemän, rötägg i polisleden och Gud vet vem mer. Inte bara i Kaukasus utan också i Moskva och i diverse emigrantkretsar i London och USA. Listan på hennes fiender kan göras hur lång som helst. Hennes journalistiska verksamhet störde många. Politkovskaja var obekväm, ett ord som våra medier älskar att använda i sammanhanget. Frågan är dock vilka hon var obekväm för.

Om vi jämför hur obekväm Politkovskaja var för Putin och makten och hur obekväm hon var för t ex kriminella grupperingar i Kaukasus kan vi lätt konstatera att vi jämför myggbett med kanonskott.

För Putin, regeringen, FSB och andra där uppe i maktens korridorer var Politkovskajas artiklar och böcker som myggbett, visserligen irriterande och obehagliga men totalt ofarliga. Hon var en av många andra journalister som kritiserade, inget speciellt med henne. Tidningen hon skrev för var liten och obetydlig, en av många medier som höll på med politisk kritik. (Jo, det har länge funnits gott om oberoende oppositionella massmedier i Ryssland, i alla fall sedan Putins tillträde som president. Den som tvivlar på det kan exempelvis läsa den här artikeln av en amerikansk expert, f d utrikeskonsult åt Bush den äldre, en som knappast kan beskyllas för att vara pro-Putin, artikeln är lång men kolla den del som heter The media.)

Politkovskaja var en duktig journalist. Hon hanterade språk och stil väl, skrev intressant och gripande. Som skribent var hon bättre än de flesta, hade fått flera journalistiska utmärkelser genom åren. Men i politiken utgjorde hennes skriverier och journalistiska utredningar ingen fara för Putin och makten. De brydde sig knappast om henne.

Annat var det med diverse kriminella grupperingar. För dessa var Politkovskaja verkligen "pain in the ass". Hennes artiklar avslöjade kriminella verksamheter, med namn, datum, adresser, belopp och hela rubbet. Varje artikel var ett kanonskott som träffade mitt i och förstörde totalt. Hon var som sagt mycket kompetent på Kaukasus. Bland mycket annat rotade hon rejält i relationerna mellan organiserad brottslighet och korrumperade lokala makthavare, det farligaste man kan rota i som grävande journalist, särskilt i Kaukasus.

Någon gång fick skurkarna nog och Anna Politkovskaja röjdes ur vägen. Allt tyder på det; inget tyder på något annat.

Varför envisas våra medier om att smyganklaga Putin? Att medierna vinklar som de gör - på vems uppdrag gör de det? Något att fundera över för dig som ogillar att bli vilseledd och manipulerad, som inte vill tro blint på allt som står i tidningarna, som vill veta bättre och förstå övergripande sammanhang.

När det handlar om ryska regimkritiker är det övergripande sammanhanget följande:

Regimkritiker, dissidenter och människorättsaktivister var populära på Sovjetunionens tid då missnöjet med makten hade förankring bland folket. Nu på 2000-talet är läget annorlunda. Folket lever allt bättre, levnadsstandarden ökar år efter år. Samtliga viktiga ekonomiska och sociala trender är uppåtgående. Följaktligen är man nöjd med Putin, hans reformer och hans politik. Därför röstade 70% på Putins protegé Medvedev i det senaste presidentvalet.

För dagens regimkritiker och andra oppositionella innebär detta tuffa tider. De har allt svårare att hävda sig. Folket har vänt dem ryggen. Numera är det i stort sett bara vissa västerländska politiker och massmedier som fortfarande möter dem med applåder - dessa har ju sina politiska skäl att stödja oppositionen i Ryssland.

Och för att ge sken av att de fortfarande är viktiga och värda att stödja och finansiera måste alla dessa regimkritiker vårda sin image som regimkritiker, skapa "sensationer" och synas på löpsedlarna.

Det som öppnade ögonen för många, inklusive undertecknad, var den där episoden när Anna Politkovskaja blev "förgiftad" på flyget i september 2004. Hon mådde illa efter att ha druckit en kopp te ombord. När nyheten nådde västerländska massmedier kunde vi läsa att hon hade varit livshotande förgiftad, ett mordförsök.

Det finns inga fakta som tyder på att Politkovskaja blev förgiftad. Det var hon själv som påstod detta i efterhand, bara hon själv. Inga bevis.

Den där historien om påstådd förgiftning är ett skolexempel på hur en känd regimkritiker vårdar sin image som regimkritiker. Det gäller att utnyttja varenda tillfälle för att blanda in politik och skapa rubriker som skriker ut kontroversiella politiska budskap. (Populärt skämt bland ryska folket: Vad gör en regimkritiker när hon går på gatan och snubblar på en sten? Hon sammankallar en internationell presskonferens och berättar att stenen varit placerad där av Putin, att syftet varit att skrämma henne till tystnad, och att hon fruktar att nästa sten kommer flygande mot hennes huvud.)

Samma sak med flygresor. Vanlig yrsel till följd av svängningar i lufttrycket eller ont i magen efter en dålig räksmörgås till frukost kommer aldrig på tal när en regimkritiker råkar må illa på flyget. Förgiftning låter mycket sexigare. Det är vad västerländska medier vill höra. Och självklart ligger den ryska statsmakten, Putin och FSB bakom förgiftningsförsöket, vem annars? Det är vad västerländska medier vill höra. Publicering garanterad. Stora rubriker på löpsedlarna. Personens regimkritikerstatus bekräftas och förstärks. Syftet uppnått. Detta trots att det underliggande påståendet oftast inte tål den minsta granskning. Teet på ryska flyglinjer bryggs i tekanna och serveras därefter av flygvärdinnor som med tekannan i hand går från passagerare till passagerare och häller teet i varje passagerares mugg direkt framför ögonen på denne. En gemensam tekanna! Det går inte att förgifta en passagerare utan att förgifta flera samtidigt. Dussintals drack samma te på den där flygresan. Ingen klagade.

Jag som varit verksam inom underrättelsevärlden kan tillägga att ingen seriös agent som fått uppdraget att eliminera en viss person skulle köra förgiftning på reguljärt flyg. Oseriöst på gränsen till korkat. Tänk taktik, så förstår du varför.

Det återstår att hoppas att rättegången mot Anna Politkovskajas mördare besvarar de frågor som finns kvar och lämnar ännu mindre utrymme för framtida spekulationer beträffande maktens inblandning i hennes mord.

P.S. Inlägget är inte menat att vara kritisk mot Anna Politkovskaja, de skarpa ordalagen och de till synes brutala argumenten till trots. Inlägget är menat att vara kritiskt mot de svenska politiker och medier som är cyniska nog att försöka utnyttja mordet på Anna Politkovskaja, en tragisk händelse i alla avseenden, i sina vidriga politiska spel och skenande russofobisk propaganda.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, regimkritiker, ryssland, politik, media, fsb, litvinenko, putin, politkovskaja, mord, journalister, kaukasus, medvedev

Bröderna Lernesjö

2008-11-03T10:18:00.002+01:00

En rolig och ganska oskyldig liten historia om Skånes ökända affärsbröder. Ja historien är sann, och ja det finns ett litet inslag av spionage i handlingen.

Idag letar de olja i Texas, sägs det, men i slutet av 90-talet genomförde bröderna Ulf och Thord Lernesjö ett tappert försök att etablera sig som kapitalförvaltare. De startade Lernesjö Kapitalförvaltning med bas i Malmö och satte upp två fonder, Hawk och Eagle (smaka på namnen!).

De bägge fåglarna flög rakt upp direkt från starten. Efter bara en månads existens presenterade fonderna en fenomenal avkastning, något tvåsiffrigt om jag minns rätt, och klart bättre än börsens generalindex. Med denna lockande statistik i handen började bröderna storragga kunder Skåne och Sverige runt, förmögna privatsparare och institutionella placerare.

Jag var konsult på den tiden. Bedrev underrättelseverksamhet på uppdrag, hjälpte mina kunder med kunskap, att veta saker. En kund, välbärgad skånsk affärsman, bad mig då att kolla upp Lernesjö Kapitalförvaltning. Han var väldigt imponerad av fondernas avkastning och ville gärna veta vad som låg bakom framgången, brödernas börskunnighet eller något annat (se exempel på något annat i Spionbloggens inlägg Finanskris och fondfiffel).

Precis då höll Lernesjö Kapitalförvaltning på att annonsera efter duktiga värdepappersanalytiker i pressen, så jag låtsades vara en duktig värdepappersanalytiker och svarade på annonsen - sände in en meritförteckning så oemotståndlig att företaget genast kallade mig till intervju. Den klassiska "nyfiken arbetssökande ställer oskyldiga frågor"-spionmetoden.

Företagets huvudkontor låg i Limhamn. Jag minns tyvärr inte om Ulf eller Thord var med bland de sammanlagt fyra olika personer som jag fick träffa under min två timmars långa intervju där. Jag samtalade med en chefsanalytiker och en portföljförvaltare. De andra två skyndade förbi den öppna dörren då och då. Framgångsrika fonder, febril aktivitet på kontoret...

Jag låtsades vara en grön finansvalp på väg in i branschen, utan några särskilda talanger men med massa ambitioner. En sådan typ som de aldrig skulle anställa men som alla i finansbranschen älskar att skryta inför. Min plan var just det - att få dem att skryta.

De skröt. Jag fick höra att de höll på med derivathandel, "satsade på hävstång" och "spelade volatilitet". Samtidigt verkade deras derivatkunskaper vara ganska begränsade. Grabbarna var rätt stolta över att de visste skillnaden mellan option och termin, men tog man ämnet en nivå högre - hur man "hedgar" en optionsstrategi eller vad skillnaden är mellan futures och forwards - det var de inte hemma på.

Jag minns frasen "Något vi är riktigt bra på är teknisk analys."
En av mina medarbetare sysslade med teknisk analys på den tiden, så jag var åtminstone lite insatt i tekniken, kunde i alla fall ställa de rätta frågorna. Chefsanalytikern visste inte vad en oscillator var. Sedan visade det sig att ingen av de fyra närvarande arbetat med teknisk analys längre tid än ett par år.

Slutsatsen i min slutrapport till kunden var otvetydig: Visserligen inga direkta indikationer på fusk i fondernas redovisade avkastning, men jag tyckte Lernesjös "experter" gav ett ganska oseriöst intryck. Verksamheten präglades av önsketänkande, självgodhet och lycksökeri, och personalens (läs: bröderna Lernesjös) primära drivkraft var äventyrslust snarare än något mer solitt och bestående.

Därefter gick det som det gick.
Hawk och Eagle flög fram till februari 2000 då Finansinspektionen tröttnade på bristerna i Lernesjös verksamhet och återkallade företagets fondtillstånd. Äventyrslust och lycksökeri må vara spännande egenskaper i sig men som entreprenörens främsta drivkraft håller de inte i längden, och definitivt inte i fondbranschen.

Jag har ingen aning hur det går för Ulf och Thord i oljebranschen idag. Jag ser bara att oljepriset faller och inser att många kommer att fly branschen inom det närmaste, sälja sina intressen och investera i andra branscher. Kanske kommer också bröderna Lernesjö att satsa på något nytt projekt, kanske något alldeles nytt och oprövat. Vi får se.
I så fall hoppas jag att de lärt sig något av sina misstag och motgångar i fondbranschen.

P.S. Rätt ska vara rätt. Jag håller absolut inte med Sydsvenskan som i en artikel förra året antydde att bröderna Lernesjö var skojare. Inte heller tycker jag om Affärsvärldens sätt att ironisera om brödernas satsning på olja. Var och en gör affärer på sitt sätt. Var och en gör misstag. Och att lära sig av sina misstag är faktiskt nyttigare än att lära sig av andras.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, ekonomi, aktier, fonder, sparande, fusk, olja, finanskris, skåne, anställningsintervju

Världsmästare i pokerfusk

2008-10-30T10:18:00.004+01:00

Den här historien är välkänd i pokerkretsar. Den har egentligen inget att göra med spionage men är så underhållande att jag tycker den är värd att berättas på Spionbloggen.

Historien förekommer i olika versioner. Vissa detaljer varierar. Det beror på att endast en person i världen vet hela sanningen och han tiger som muren. Det vi andra vet har kommit från olika andrahandskällor, därför varierar detaljerna. Här berättar jag den av versionerna som av kvalificerade bedömare anses vara den mest sannolika.

Killen som historien handlar om bodde i Moskva och var pokerproffs. Han blev proffs redan på sovjettiden då spel om pengar var förbjudet, poker sågs som kapitalismens redskap för att fördärva själar och att överhuvudtaget vara proffs på kortspel betraktades som dagdriveri och bestraffades med fängelse. Killen tillbringade faktiskt några år i finkan för sitt spelande, detta alltså på sovjettiden, men han var envis och fortsatte spela kort, framför allt poker - var med i hemliga pokerklubbar, deltog i illegala turneringar och allt det där.

När Sovjetunionen kollapsade, Ryssland införde marknadsekonomin och allt plötsligt blev tillåtet var han redan en mycket erfaren spelare, tillhörde Moskvas pokerelit och kunde försörja sig på spelet. En viss mängd pokertalang hade grabben säkert, dock mest berodde framgången på att han fuskade.

Till skillnad från andra fuskare var den här killen en visionär som tänkte stort. Efter att ha blivit fena på allt det vanliga med märkta kort, dolda speglar och hemliga medhjälpare insåg han att hans konstnärliga ego längtade efter något utöver det vanliga, något som ingen gjort förut, något fenomenalt.

Han hade en tvårummare i norra Moskva där han spelade och dit han bjöd pokereliten till privatspel och slutna turneringar. Bodde gjorde han någon annanstans medan tvåan användes enbart till spel. Det var i denna lägenhet, mitt i pokerrummet, som killen placerade ett specialtillverkat bord.

Det såg ut som ett klassiskt salongsbord för kortspel - ett massivt stycke mahogny, grön sammet, nedsänkt lampa över bordet, stämningsbelysning, den rätta VIP-känslan...
I själva verket var det inget bord även om det såg ut som ett. Det var en dator. Ett monster på över 500 Gb (här ska man komma ihåg att detta var i mitten av 90-talet). Om killen själv var bra på datorer eller om någon hjälpte honom vet vi inte. Snarare det sistnämnda. Datorn var utrustad med avancerade program och databaser, kunde analysera diverse spelsituationer och vägleda ägaren till optimalt spel.

Ägaren styrde datorn via ett komplicerat system av sensorer gömda under sammeten och under bordet. Han kunde t ex pressa foten mot ett visst ställe på bordsbenet eller klappa lätt med fingret på ett visst ställe på bordsskivan. På så sätt fick datorn "input". Ingen hade någonsin misstänkt något. Information från datorn, "output", fick han via hemliga indikatorer gömda på olika ställen i spelrummet och på toaletten.

Det berättas att datorn också hade förmågan att "avläsa" kort som låg face down på bordet, och det var just det som gjorde datorn unik och fuskaren berömd. Svårt att förstå hur detta skulle gå till rent tekniskt, om vår utveckling verkligen hunnit så långt, men vem vet...

Fuskandet pågick i flera år. Ingen vet hur många kortspelare som fallit offer för superdatorn och hur mycket pengar den påhittige mannen fuskat till sig. De flesta stora pokerspelare på den tiden, i Moskva i alla fall, var medelålders och äldre intellektuella, obekanta med datorer. De förknippade helt enkelt inte pokerfusk med högteknologi.

Fusket avslöjades av en slump.
En annan spelare var på besök, en stor affärsman. Som de flesta respektabla affärsmän i 90-talets Ryssland var denne ytterst säkerhetsmedveten: skottsäker väst, beväpnade livvakter... och en portabel s k "bug detector", en manick som kunde upptäcka aktiv avlyssningsutrustning i närheten. Manicken råkade vara på och indikerade att det pågick omfattande elektronisk aktivitet mitt i rummet.

Fuskaren fick stryk. Mycket stryk.
När han lämnade sjukhuset några månader senare anställde affärsmannen honom direkt. Som säkerhetschef, sägs det.
Och där slutar historien.

Personligen tror jag inte att killen blev just säkerhetschef. Hans kompetenser låg ju åt andra håll, så att säga. Logiskt att anta att affärsmannen fick använda killens talanger till något annat. Vem vet, någon gång får vi kanske höra om att denna spektakulära historia hade en lika spektakulär fortsättning.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, poker, moskva, ryssland, brott, fusk, pokerproffs, spel, dator, datorer, historier

Polonium och cesium på drift

2008-10-27T13:32:00.005+01:00

Lite till om radioaktiva ämnen på drift.

Det fanns ett populärt sätt att bli av med affärsfiender i 90-talets laglösa Ryssland. Det var en tid då många betalningar gjordes kontant, såväl bland hederliga affärsmän som i den undre världen. Man litade inte på bankväsendet. Ett normalt betalningsmedel vid större affärer var svarta attachéväskor med hundradollarssedlar i tajta buntar. (En fullpackad attachéväska av standardmått innehöll vanligtvis 5 lager av 10 buntar á 100 sedlar var, alltså totalt en halvmiljon US dollar, ca 4 miljoner kronor på den tiden. Att hålla så mycket stålar i handen, kanske i varje hand, är en mental påfrestning, särskilt om det är för första gången i livet. Svårt att tänka på annat än att handen håller en förmögenhet. Svårt att göra korrekt riskbedömning. Ett perfekt tillfälle för fienden att slå till.)
Köparen som ville bli av med säljaren bearbetade sedlarna med en radioaktiv isotop strax innan attachéväskan skulle överlämnas. Isotopen utgjorde ingen fara för den som höll i väskan men skadade den som tog i sedlarna. Säljaren fick väskan, öppnade den, räknade pengarna... och dog en långsam plågsam död inom sex månader.

Sverige är visserligen skonat från sådana affärsmetoder, men radioaktiva ämnen på drift förekommer även i vårt land, och då talar jag inte om molnen från Tjernobyl.

En gång på 90-talet fick vårt underrättelseföretag ett uppdrag - att övervaka en transport. En lastbil körde transit genom hela Sverige från finska gränsen i norr till Danmark i söder. Gömd i lasten fanns en behållare med cesium-137, en ganska ansenlig mängd i form av saltlösning.

Vi ville inte ha uppdraget. Vi sa till kunden att vi ogillade tanken med cesium på svensk mark. Vi varnade till och med att vi, ett svenskt företag med integritet och samhällsansvar, hade rätt att rentav motarbeta transporten, d v s anmäla saken till myndigheterna om lasten kom in i Sverige. Kunden förklarade dock att alternativen var värre. Cesium ägdes av an annan part och transporterades av en tredje part. Om vi avböjde skulle uppdraget gå till någon mindre skrupulös konkurrent. Transporten skulle passera Sverige ändå, dock utan att någon med samhällsansvar fick chansen att övervaka den. Eller ett riktigt skräckscenario: cesium skulle köras till väst genom Vitryssland och Polen där risken att den skulle hamna i orätta händer var tusen gånger större.

Vi sa slutligen ja och såg till att inget hände lastbilen under dess långa färd genom Sverige - det var det officiella uppdraget. Inofficiellt såg vi dessutom till att föraren inte avvek från den avtalade rutten och inte gjorde oplanerade uppehåll, att behållaren stannade kvar i lastbilen hela tiden, och att cesium lämnade Sveriges territorium.

Från mina kontakter vet jag att lastbilen inte stannade i Danmark heller utan körde vidare. Jag fick dock aldrig veta vart. Vissa saker i vår bransch är bättre att inte veta.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, polonium, cesium, ryssland, politik, radioaktivitet, pengar, tjernobyl, dollar, förgiftning, mord

John McCain - krigshjälte eller förrädare?

2008-10-24T10:02:00.001+02:00

Om några dagar är det presidentval i USA. Enligt de flesta mätningar och prognoser vinner demokraten Barack Obama över republikanen John McCain med 54 mot 46 procent. Därefter kommer ingen utanför Arizona att veta vem John McCain är, precis som ingen nu vet vem John Kerry eller Michael Dukakis varit. Vinnaren tar allt, förloraren försvinner. Sådant är livet i politiken.

Detta händer dock inte förrän om några dagar. Idag vet vi mycket väl vem John Sidney McCain III är - republikanernas presidentkandidat och hjälte från Vietnamkriget.
Apropå det här med hjälte... Det cirkulerar olika åsikter om det, inte minst på nätet. Vissa menar att McCain inte alls var hjälte. Att han var förrädare.

John McCain var stridspilot inom den amerikanska flottan. Sköts ner när han bombade några nordvietnamesiska byar 1968, togs till fånga och placerades på krigsfängelset Hoa Lo, mer känt som Hanoi Hilton. Frigavs 1973. Delade meningar råder om vad John McCain gjorde under dessa fem och ett halvt år på Hanoi Hilton och andra vietnamesiska fängelser och interneringsläger.

John McCain själv säger (och skriver i sina memoarer Faith of My Fathers) att han blev torterad. Hans far var på den tiden fyrstjärnig amiral och befälhavaren för samtliga US styrkor i Stilla Havet, därför var John ingen vanlig krigsfånge. Han var ett riktigt kap; vietnameser ville hela tiden använda honom i propagandakriget. När han vägrade samarbeta blev han torterad.

Kritikerna har en annan version.
De hävdar att John McCain började samarbeta med nordvietnameser omedelbart efter tillfångatagandet. Redan efter två veckor gav han sin första intervju till vietnamesiska medier (ett dokumenterat faktum). Han befann sig då på ett sjukhus i Hanoi, ett särskilt elitställe där höga vietnamesiska militärer fick bästa möjliga vård av bl a sovjetiska och kubanska läkare. När McCain intervjuades var han på gott humör, njöt av nybryggt kaffe och god cigarr, och snackade flitigt om den amerikanska arméns angelägenheter, m a o avslöjade militära hemligheter - de amerikanska styrkornas positioner, taktiska planer, militära mål m m.
Det blev många intervjuer under McCains fem och ett halvt år i fångenskap, fler avslöjanden och mer samarbete med vietnameserna. Förräderi, menar kritikerna.

McCain förnekar inte att han gett intervjuer och "snackat", men säger att han bara låtsades spela med och avslöja hemligheter. I själva verket gav han fienden inget av värde, enbart falska positioner, inaktuella planer och felaktiga mål.

Kritikerna citerar då vittnesmål från andra amerikanska fångar på Hanoi Hilton och de övriga ställen. Dessa minns att McCain aldrig torterades - tvärtom, han fick all möjlig särbehandling och hade det riktigt skönt och trevligt i fångenskap. Vidare påpekar kritikerna att strax efter McCains tillfångatagande började de nordvietnamesiska styrkorna helt plötsligt skörda betydande militära framgångar. Beräkningar visar att det nordvietnamesiska luftvärnets effektivitet plötsligt ökade 60%, d v s vietnameserna började skjuta ner 60% fler amerikanska flygplan än tidigare. Ökningen blev så dramatisk att amerikanerna till och med tvingades upphöra med bombningsrajder i Nordvietnam.

Enligt kritikerna var McCains samarbete med fienden ingen hemlighet i Washington. Den militära underrättelsetjänsten rapporterade om det, med bevis och allt. När McCain frigavs och kom tillbaka till USA var det dock flera faktorer som gjorde att han inte ställdes inför rätta, att bevisen försvann, att han blev hjälte istället för förrädare, och att han tilläts att inleda en politisk karriär.
För det första var han ju son till en fyrstjärnig amiral med massa kontakter i Washington. För det andra var det på den tiden politiskt viktigare att framställa alla Vietnamveteraner som en homogen grupp amerikanska hjältar, utan undantag. En och annan förrädare bland hjältarna brydde man sig inte om. För det tredje upptäcktes McCain snabbt av vissa politiska krafter som insåg att han skulle bli en perfekt politiker - militär bakgrund, krigshjälte, klen begåvning, lätt att manipulera. Dessa politiska krafter satsade stort på McCain och såg naturligtvis till att hans förflutna inte skulle stå i vägen.

Allt detta, vad kritikerna hävdar och vad John McCain svarar, finns på nätet. Hittas enkelt om du googlar på McCain tillsammans med något relevant ord, t ex traitor. Länkarna är många och ämnet genomtuggat, man tror knappast att det kan finnas något att tillägga...

Det ryska spåret
Man har hittat en av de ryska arméläkarna som tjänstgjorde i Hanoi under Vietnamkriget. (Hemligheten tillhör egentligen de ryska underrättelsekretsarna och har ännu inte kommit ut på nätet. Om John McCain dessutom förlorar presidentvalet kommer den sannolikt aldrig ut.)

När det blev mer eller mindre uppenbart att just John McCain skulle bli republikanernas presidentkandidat var det någon på den ryska säkerhetstjänsten FSB, någon driftig officer på jakt efter sidoinkomster, som kollade namnet på nätet, upptäckte alla dessa oklarheter kring senatorns hjälteinsats under Vietnamkriget och tänkte att det kanske skulle gå att tjäna en slant.

Han rotade i några sovjetiska arkiv, hemliga sådana, och hittade en rysk läkare som tjänstgjorde i Hanoi under Vietnamkriget. En vanlig arméläkare som tillsammans med många andra sovjetiska militära specialister skickades till Nordvietnam för att hjälpa de vietnamesiska kamraterna i deras kamp mot amerikanska ockupanter. Han hittade namnen på flera sovjetiska läkare som tjänstgjorde i Vietnam under kriget men alla utom en var redan döda. Bara en visade sig vara vid livet. Pensionär, boende i en Moskvaförort.

Gamlingen var nästan 80, men ganska pigg och vid god hälsa. Och hans minne var det inget fel på. Han mindes Vietnam, sitt arbete på olika militära sjukhus, hur han behandlade skadade vietnamesiska officerare och undervisade vietnamesiska fältläkare. Ja faktiskt, det förekom en och annan amerikansk krigsfånge på de där sjukhusen, ingen aning varför vietnameserna brydde sig om fiendens hälsa...

Det fanns en amerikansk fånge som vietnameserna kallade "flygaren John". Stor uppståndelse kring hans person, ja, han måste ha varit viktig. Den pensionerade sovjetiske läkaren fick se några bilder, kände igen unge McCain och kunde därefter berätta en mängd intressanta saker. Vilka vill FSB-officeren inte avslöja, men det var uppgifter som enligt honom 1) bevisade att den gamle läkaren inte yrade eller hittade på utan visste vad han snackade om, och 2) kastade ljus över stora delar av John McCains mörka krigsförflutna.

En guldgruva till pensionärsgubbe, insåg FSB-officeren och tog diskret kontakt med två amerikanska organisationer: Vietnamveteraner emot McCain och en som arbetade med Barack Obamas valrörelse. Indikerade att han var beredd att förmedla kontakt med en som var i besittning av värdefulla uppgifter rörande John McCains krigsfångenskap. Mot en liten provision förstås. Hittelön.

Historien slutade abrupt och något oväntat. Våldsam budgivning som FSB-officeren räknade med uteblev. Varken veteranerna eller Obamas valmakare var intresserade av att komma i kontakt med den ryske pensionären. Att smutskasta motståndaren ingår inte som del i Obamas valprogram, det är kanske anledningen till varför hans valmakare inte vill befatta sig med uppgifter om McCains irrelevanta förflutna. Veteranerna är svårare att förstå. Ryssen menar att priset var humant och att han t o m lämnade ett litet smakprov på vilka uppgifter det var frågan om. Men... Amerikanska krigsveteraner litar kanske inte på ryska underrättelsekillar, bara det.

Om det hände något mer vet jag inte. Historien får kanske en fortsättning efter valet, om John McCain vinner och blir president. Den pensionerade sovjetiske läkaren är som sagt vid god hälsa, han finns där i Moskva redo att berätta saker för den som vill höra.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, politik, usa, john mccain, barack obama, mccain, obama, usa-valet, presidentvalet, finanskrisen, vietnam, ryssland

Alla dessa regimkritiker

2008-10-20T12:26:00.003+02:00

I inlägget Mordet på Litvinenko skrev jag om fenomenet regimkritiker i dagens Ryssland, hur vissa individer bluffar för att skaffa sig förmåner och fördelar, även efter sin död, och hur våra svenska medier låter sig luras av bluffen.
Jag nämnde då några exempel på kända ryska "regimkritiker". Idag går jag närmare in på vad de är för regimkritiker egentligen.

Oligarken Michail Chodorkovskij, en gång Rysslands rikaste man, greps misstänkt för grova vålds- och ekonomiska brott 2003. Dessa bevisades så småningom i domstol, och nu avtjänar han straffet. Ingen politik så långt ögat räcker. Dock hade Chodorkovskij på sin tid varit framsynt nog att hårdkritisera presidenten Putin, och nu skriker västerländska medier - har skrikit sig hesa i nästan fem år nu - att oligarken är en politisk fånge. Västerländska människorättsorganisationer och även regeringar kräver gång på gång att Ryssland släpper brottslingen fri.
Om Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic hade varit politiskt aktiv och öppet kritiserat svenska regeringen, skulle vi nu betrakta honom som politisk fånge?

Galina Starovojtova, en mycket känd oppositionspolitiker, mördades utanför sitt hem i S:t Petersburg i november 1998. Politiskt mord, gallskrek västerländska medier. Men när mördarna så småningom greps och dömdes till långa fängelsestraff, skrev dessa medier om att inte det minsta tecken på politiska motiv framkommit under rättegången? Skrev någon av dessa "experter på Ryssland" om att Starovojtova hade två Visa Gold-kort på sig när hon mördades? Kära läsare, brukar ni gå omkring med två Visa Gold-kort på fickan? Två?!
(Hon transporterade en mycket stor summa pengar ur sitt partis kassa. Rånare fick tips om det och rånade henne i tron att hon hade pengarna i kontanter. När de såg att hon hade bankkort...)

Författaren och yrkesprovokatören Vladimir Sorokins senaste bok hajpades hårt av svenska medier. Han skriver futuristisk punk - grova obsceniteter i överflöd och nästan inget konstnärligt värde. Under glasnost första år var ryska läsare jättenyfikna på allt förbjudet bara för att det varit förbjudet i sjuttio år, därför köpte man Sorokins Blått fett och läste om analsex mellan Stalin och Chrusjtjov. Och när Sorokin lagenligt åtalades för dessa obsceniteter var det några medier, framför allt i väst, som utnyttjade situationen för att anklaga ryska staten för repressalier mot frispråkiga konstnärer. Så blev Sorokin regimkritikerförklarad. Han håller stilen än idag - provocerar i skrift och kritiserar "regimen" i tal. Det hjälper att sälja böcker. Och trots att upplagorna minskar hela tiden (folk tröttnar på billiga provokationer samtidigt som suget efter det förbjudna blir allt svagare) ses Sorokin i väst nästan som den moderna ryska litteraturens främste gestalt.
Tänk om hela världen fick för sig att Lars "rondellhund" Vilks var Sveriges störste inom modern konst. Smickrande?

Schackspelaren Garri Kasparov... Medier i väst publicerar gärna hans kritiska artiklar om Putin, han intervjuas på BBC och CNN, och när polisen i Moskva eller S:t Petersburg anhåller honom för demonstration utan tillstånd kablas nyheten världen över. Är Kasparov regimkritiker? Rent formellt är svaret ja. Han agerar talesman och frontfigur för några betydelselösa oppositionella partier och organisationer. Alltid klokt med en kändis i toppen. Har Kasparov åstadkommit något konkret under sin karriär som regimkritiker? Svaret är nej. Han är bara kändis. Hans uppdrag har varit att öppna dörrar, locka finansiering och skapa publicitet åt grupper som ingen annars skulle uppmärksamma, än mindre finansiera. Han kritiserar makten och ser till att han grips av polis så ofta som möjligt, och att fler medier bevittnar det. Varför gör han det? Varför leker Kasparov regimkritiker? Vem vet, kanske behöver han publicitet för att sälja fler böcker (han skriver mycket schacklitteratur) eller som de flesta kändisar bara hatar att vara en föredetting.
Om J-O Waldner plötsligt blev sverigedemokrat och började hårdkritisera den svenska regeringens politik skulle vi kalla honom regimkritiker?

Och så Alexander Litvinenko, ex-spionen.
Många KGB-funktionärer som blev utan jobb efter Sovjetunionens kollaps hamnade inom näringslivet. Antingen är de säkerhetskonsulter eller sysslar med egna affärer, oftast skumma sådana. Många anställda inom den nuvarande underrättelsetjänsten FSB kör också med egna affärer. Extraknäck vid sidan om ordinarie arbete. För pengarnas skull, förstås. En vanlig hederlig spionlön är det ju svårt att leva på i dagens Ryssland.

Jag träffade några under min tid inom Business Intelligence. Före detta KGB-officerare som blivit affärsmän och egna företagare. De försöker tänka och agera som affärsfolk, men få lyckas. Spioner är och förblir spioner; deras kompetenser, färdigheter och livsfilosofier ligger åt det hållet. Varje gång de möter problem kan de inte låta bli att försöka lösa dessa som spioner gjorde under det kalla krigets spionglada dagar - genom olagliga operationer, mutor, utpressning, hot och våld. Blodiga uppgörelser är en vanlig företeelse, särskilt bland de som hamnat utomlands där de känner extra press på sig till följd av professionell, kulturell och social missanpassning. Politik finns som regel inte med i bilden, de grabbarna har ju ingen politisk vikt. Däremot finns det en och annan smart ex-spion som skaffat sig ett rykte om att vara regimkritiker, vilket gör att skandalkåta massmedier i väst får en ursäkt att se storskalig politisk konspiration i varje incident där en sådan ex-spion är inblandad.

Fallet Litvinenko är typiskt. Våra medier presenterar honom som regimkritiker men håller tyst om att han började kritisera KGB och regeringen efter att KGB:s avdelning för internkontroll utredde honom för en rad grova brott, inklusive utpressning och människorov. Det var då Litvinenko samlade till en presskonferens och anklagade sin arbetsgivare för morduppdrag och politiska intriger. Han fick sparken, emigrerade till väst, och blev affärsman i London där han fick tillhöra den utvandrade ryske oligarken Boris Berezovskijs krets. Affärerna gick sådär, däremot skördade Litvinenko framgångar som regimkritiker. Han förstod direkt vad medier i väst ville höra och började servera spektakulära anklagelser: att presidenten Putin var pedofil, att danska Jyllands-Posten publicerade Muhammedteckningarna på den ryska säkerhetstjänsten FSB:s uppdrag, att al-Qaidas högsta ledare utbildades i Ryssland, och - gång på gång - att FSB och Putin fortsatte att hota honom till livet och kunde kidnappa eller mörda honom vilken minut som helst. Medierna svalde allt och betalade bra, och ingen brydde sig om att fråga efter konkreta bevis.

Mordet på Litvinenko var en uppgörelse mellan skumma ryska affärsmän, det finns ingen anledning att tvivla på det. Jag vet inte vilka affärer det handlade om. Det lilla jag råkar veta är att det var oligarken Boris Berezovskijs killar som drabbade samman med ett annat affärsgäng. Det ena gängets säkerhetsstyrka drabbade samman med det andra gängets säkerhetsstyrka. Bägge styrkorna bestod naturligtvis av utvandrade före detta KGB-funktionärer. Oligarker och andra ryska affärsmän anställer gärna folk från KGB, FSB och GRU, ty dessa är bäst på att hantera farliga situationer och besitter den slags unika säkerhetskompetens som ryska affärsmän inte kan klara sig utan när de gör skumma affärer sig emellan.

Några i gängen råkade ha individuella kopplingar till FSB i Moskva: personliga kontakter (kvar från tjänstgöringstiden) och exponering mot ett och annat underrättelseprojekt där man ofta anställer f d officerare som fristående konsulter. Hade dessa kopplingar något att göra med de vederbörandes extraknäck för oligarkerna i London? Inte ett dugg. Det fattar vi som vet hur underrättelsebranschen fungerar och hur ryssarna beter sig, men massmedier i väst fattar det tydligen inte.

Snarare är det så att våra medier låtsas att de inte fattar det, detta för att ha en ursäkt för att skapa sensationer och skandaler där sensationer och skandaler inte finns. Skandalkåthet i kombination med rysskräcken. Mycket rätt som det skrevs i en kommentar till mitt förra inlägg: rysskräcken är numera en del av den svenska nationella identiteten. Man kan inte låta bli att undra, är inte vi svenskar smartare än så?

Något senare inlägg kommer att handla om Rysslands kanske mest kända regimkritiker, Anna Politkovskaja (hon är förresten aktuell nu - rättegången mot hennes misstänkta mördare inleds i dagarna). Till skillnad från herrarna ovan hade hon faktiskt gjort nytta och gett något till ryska samhället innan hon mördades i oktober 2006, men hur var hon som regimkritiker? Jag avslöjar sanningen som aldrig funnits att läsa i svenska medier.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, regimkritiker, ryssland, politik, media, fsb, litvinenko, putin, lars vilks, mord

Mordet på Litvinenko

2008-10-15T11:38:00.001+02:00

Jag får ofta frågor om mordet på Litvinenko, ja ni minns den där ryske före detta KGB-agent som förgiftades med radioaktivt polonium i London i november 2006, ett spektakulärt fall som det skrivits mycket om. Folk undrar om jag i egenskap av underrättelseexpert har några kommentarer eller vet något utöver det som stått i medierna.

Jag måste göra alla besvikna: jag känner ingen av de inblandade och har ingen "inside" info om fallet (och är glad för det, faktiskt). Men en intressant kommentar - det har jag.

Ryska folket har under 90 år av kommunistisk diktatur utvecklat en stark misstro mot makten. Följaktligen beundrar man maktens motståndare, särskilt dem som makten varit taskig mot. Detta utnyttjas numera av ryska affärsmän, politiker, journalister, f d spioner och andra.

Så här funkar det: Du kritiserar makten, opponerar dig i handling eller ord, och gör det offentligt och högljutt. Du ser till att få rykte om dig att vara "regimkritiker" (ett konstigt ord som västerländska medier flitigt använder trots att ingen kan förklara varför dagens Ryssland är en regim och vad en regim är överhuvudtaget). Därefter får du överträda lagen och begå brott hur mycket du vill. Blir du gripen så är det bara att skrika så högt som möjligt att du blivit gripen av politiska skäl, för att du kritiserat makten och uttryckt oppositionella åsikter. Då får du omedelbart stöd från både ryska folket och västerländska politiker och medier, och det blir jobbigare för rättssystemet att lagföra dig för dina brott.

Även om du inte begår brott finns det mycket att tjäna på att vara regimkritiker i Ryssland. Går du in i politiken får du fler röster - många ryssar röstar på kända regimkritiker bara för att de är regimkritiker. Söker du finansiering får du ett varmare bemötande av västerländska bidragsgivare och hjälporganisationer - väst älskar att exportera demokrati och ger gärna pengar till den som ses kämpa för demokratiska värderingar i en regim. Och så naturligtvis mycket uppmärksamhet i västerländska medier - dina artiklar kommer alltid att publiceras, dina böcker hittar alltid villiga utgivare, du blir bjuden på föredrag, du blir hedrad med medaljer och priser. Och om du dör eller mördas blir det ramaskri och ståhej som dina anhöriga och vänner kan slå mynt av.
Det är en mycket lukrativ strategi att profilera sig som regimkritiker i Ryssland.

Ex-spionen Alexander Litvinenko, oligarken Mikhail Chodorkovskij, parlamentarikern Galina Starovojtova, journalisten Anna Politkovskaja, författaren Vladimir Sorokin, schackspelaren Garri Kasparov - alla de har använt sig av denna strategi och lyckats skaffa sig en image som regimkritiker. Nu tillskrivs deras namn, handlingar och öden mycket större politisk betydelse än vad dessa förtjänar, och det är framför allt västerländska, inte minst svenska, medier som står för hajpandet.

Man kan naturligtvis diskutera varför just svenska medier gör det, om de verkligen är så lättlurade eller om de skriver på politiskt uppdrag. Men en sak är klar - det är läsaren som förlorar. Läsaren har ingen möjlighet att få reda på hur det egentligen ligger till med alla dessa "regimkritiker", om hur mycket regimkritiker de i själva verket är och i vilken utsträckning deras regimkritik påverkar händelserna kring dem.

Lyckligt lottade är vi som behärskar ryska. Vi kan läsa ryska tidningar och besöka ryskspråkiga nätforum. Där kan vi läsa och höra olika åsikter och uppgifter från källor som till skillnad från svenska medier finns nära de aktuella händelserna och personerna, källor som dessutom förstår sammanhanget mycket bättre. I ett av de närmaste inläggen kommer jag att berätta några råfakta om de ovannämnda "regimkritikerna", detta för att visa vilket trams etablerade svenska medier serverar sina läsare. Idag nöjer jag mig med att åter en gång konstatera att språk är makt och att information helst ska utvinnas ur de primära källorna. De gamla goda sanningarna.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, moskva, ryssland, politik, media, fsb, litvinenko, polonium, förgiftning, mord

Privata spionföretag i Sverige

2008-10-12T11:46:00.002+02:00

Termerna underrättelseföretag och spionföretag förekommer allt oftare i media och på bloggar. Vad är det för företag och vad sysslar de med?

Ett underrättelseföretag är ett företag, oftast privatägt, som bedriver underrättelseverksamhet. Affärsidén går ut på att tillgodose kundens behov av kunskap. Genom underrättelseverksamhet skaffar underrättelseföretaget information (oftast sådan som är svår att skaffa, av en eller annan anledning), bearbetar den, förädlar den till kunskap, och säljer denna till kunden.

Jämför gärna med en statlig underrättelsetjänst, t ex Säpo:
Säpo, på uppdrag av svenska staten, söker och samlar in information, öppen som hemlig, om sådant som händer i andra stater. Byt stat mot företag i meningen ovan, så får du en bra definition av vad ett privat underrättelseföretag gör. Ett underrättelseföretag (på uppdrag av kund som kan vara ett företag eller en privatperson) söker och samlar in information, öppen som hemlig, om sådant som är av intresse för kunden. Denne vill kanske veta mer om andra företag, myndigheter, marknadstrender eller privatpersoner.
Det kan också noteras att till skillnad från statliga underrättelsetjänster vars verksamhet kretsar runt politiska problem arbetar privata underrättelseföretag mest med det företagsekonomiska inom näringslivet. Konkurrensrelaterade problem och annat.

Man arbetar enligt den s k Business Intellgence-cykeln (BI-cykeln) som normalt består av fyra steg: att tillsammans med kunden bestämma vad kunden vill ha och vilken kunskap kunden behöver, att hitta och samla in information, att genom analys förädla de insamlade data till värdefull kunskap, och slutligen att leverera produkten till kunden. Underrättelseföretagets slutprodukt är således kunskap; ett underrättelseföretag är ett kunskapsföretag, en sorts affärskonsult.

Varför menar man att underrättelseföretag är spionföretag? Därför att det andra av BI-cykelns fyra steg - att söka och skaffa information - har många likheter med spionage, framför allt vad gäller metoder för insamling av svårtillgänglig information. Man tjuvtittar, avlyssnar, infiltrerar, och använder mullvadar (som också kallas insiders).

Bryter privata underrättelseföretag mot lagen? Inte nödvändigtvis. Att tjuvtitta, tjuvlyssna, wallraffa, ljuga om sin behörighet och betala insiders är inte olagligt i sig. Dessa och liknande tveksamma men lagliga aktiviteter kan bli olagliga under vissa omständigheter. Kolla lagarna - det heter olaga avlyssning, olaga underrättelseverksamhet o s v. Det är omständigheterna som avgör.

Privata underrättelseföretag brukar vara rätt försiktiga och ser ständigt till att inte hamna i omständigheter och situationer då aktiviteterna kan falla under lagens definitioner av vad som är straffbart. Faktum är att underrättelseverksamhet på en ganska proffsig nivå kan bedrivas helt lagligt. Det gäller att vara observant, påhittig, fräck och noggrann. Teorin säger att det alltid finns en laglig väg till det du vill veta.

Okej, vad teorin säger är en sak men i praktiken händer det visst att underrättelseföretag bryter mot gällande lag. Det händer när företagets experter inte hittar en laglig väg - att en sådan alltid finns betyder inte att alla är tillräckligt proffsiga för att kunna hitta den. Det händer också när man vill spara tid eller pengar eller både och. Ibland är det billigare och snabbare att ta en genväg. Det handlar ytterst om prioriteringar och värderingar. Vissa underrättelseföretag gör allt för att kunden ska bli nöjd, andra är principiellt emot lagöverträdelser. Precis som i andra branscher.

Vilka jobbar på underrättelseföretag?
Inte oväntat är det mest folk med bakgrund inom polisen, säkerhetspolisen och säkerhetsbranschen. Man bör ju ha juridisk kompetens och kunskaper i spaning. Andra kan vara före detta journalister som kan gräva eller marknadsanalytiker som kan analysera. En och annan bibliotekarie har jag hört talas om också, de är numera duktiga på att söka rätt i databaser och på nätet.

Så var hittar man ett underrättelseföretag när man tycker sig behöva ett?
Ja, i och för sig är det inte helt fel att börja under Detektivbyråer i Gula Sidorna. En del är vanliga lokala privatsnokar och enmansföretag inom säkerhet, de löser den mindre kundens vardagliga problem. Underrättelseverksamhet på basnivå. Folkspionage.
De större företagen på listan skulle däremot mycket väl kunna falla under begreppet underrättelseföretag. De har ofta enheter för avancerad underrättelseverksamhet och proffs som kan hantera svåra uppdrag, eller så kan de alltid rekommendera någon i branschen.

Är du som företag ute efter något mer avancerat och med inriktning på storfinans, politik, lobby, internationell konkurrens och dylikt bör du kanske söka bland större affärsutvecklingskonsulter med särskilda avdelningar för marknads- och konkurrensanalys. Börjar du exempelvis med att fråga affärsutvecklarna på "The Big Four" är chansen stor att du till sist hittar rätt. Men det gäller att fråga snällt och bestämt och aldrig använda orden som spionage och underrättelseverksamhet då revisionsfirmorna ogillar att förknippas med sådant trots att de kan gå väldigt långt när de på uppdrag av sina kunder "bevakar" konkurrens och "analyserar" marknaden.

Och så finns det naturligtvis underrättelseföretag och spioner som inte går att hitta på annat sätt än genom personliga kontakter i den bransch där du önskar ta reda på något. Riktiga proffs, de bästa, som arbetar åt en sluten kundkrets och är osynliga i övrigt.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, hemligheter, företag, spionage, underrättelseverksamhet, omvärldsanalys

Livstid för spottloska?

2008-10-08T13:52:00.001+02:00

Den nya DNA-tekniken är onekligen till stor hjälp i dagens brottsutredningar. DNA-spår kan avslöja brottslingens identitet och binda brottslingen till brottsplatsen. Precis som med fingeravtryck är det tillförlitligheten som imponerar. När den misstänktes DNA har hittats på brottsplatsen är det i praktiken omöjligt för stackaren att hävda att han eller hon inte varit där - alla vet ju att en persons DNA är unik och chansen för förväxling är typ en på hundra miljarder. Domaren vet det; nämndemännen vet det; och brottslingen vet att de vet. Matematiken är polisens och åklagarens bästa vän och brottslingens värsta fiende.

Samtidigt öppnar DNA-tekniken för nya spännande sätt att skaffa sig ett alibi eller åtminstone skapa rimligt tvivel i domstol vilket i och för sig räcker för frikännande. Jag menar naturligtvis det här med att "plantera" en främmande persons DNA på brottsplatsen.

Anders Eklund har erkänt mordet på Engla och fått livstid. Det vet vi vid det här laget. Fallet är avslutat.
Men låt oss fantisera lite. Låt oss för ett ögonblick anta att utredningen fortfarande pågår och att Anders Eklund inte erkänner mordet på Engla. Låt oss anta att hans version av det inträffade lyder så här: han körde ikapp flickan när hon cyklade hem, stoppade henne, tvingade in henne i sin bil, körde iväg med henne, stannade på en enslig skogsväg, försökte våldta henne, misslyckades, och till slut bara stack därifrån och lämnade Engla ensam. Hon låg då kvar vid vägkanten, medtagen, kanske medvetslös, men levande. Hon var vid livet när han körde därifrån. (Han medger alltså olagligt frihetsberövande, ringa misshandel och våldtäktsförsök, men absolut inget mord.) Låt oss anta att Anders Eklund menar att det måste varit någon annan som dykt upp efter honom och mördat Engla.
Det låter naturligtvis totalt osannolikt. Ingen domstol skulle köpa den historien.

Men anta nu att polisens tekniker upptäcker spår av en tredje persons DNA på Englas kropp. Hårstrån som fastnat i jackans blixtlås, hudrester under naglarna, sperma på innanlåret, spottloska i närheten av kroppen... DNA som inte matchar Eklunds.
Plötsligt är Eklunds osannolika version inte alls osannolik. Plötsligt är den fullt realistisk. För hur kan man annars förklara en tredje persons DNA på Englas kropp? Hudresterna, sperman? Om jag var nämndeman skulle jag inte fälla Anders Eklund för mord om inte åklagaren presenterade en hållbar förklaring till upptäckten.
Rimligt tvivel.

Åklagaren kan förresten inte vifta bort upptäckten genom att bara rycka på axlarna och säga att Eklund själv kunnat "plantera" en annan mans DNA på brottsplatsen. För det första är åklagaren skyldig att styrka och bevisa det han påstår. Om han påstår att någonting planterats på brottsplatsen måste han lägga fram bevis på det. Utan bevis är rätten skyldig att betrakta främmande DNA på brottsplatsen som äkta, alltså ett bevis på att en tredje person varit där. En omständighet som inte går att vifta bort. För det andra ligger det faktiskt närmare till hands att tro att en persons DNA på brottsplatsen betyder att personen varit på brottsplatsen snarare än att någon avsiktligt planterat dennes DNA där för att vilseleda utredningen. Att "plantera" DNA förefaller långsökt och i sig otroligt, det har vi i Sverige ingen fantasi för och inga rättsliga fall av - än så länge.

Men faktum är: det är både möjligt och enkelt att fuska med DNA på det sättet. Vi lämnar DNA-spår efter oss överallt: saliv, svett, hår. Det är bara att plocka upp och skrapa bort och använda i brottsligt syfte.
Det knepiga här är att välja rätt DNA att plantera. Att inte välja fel. Det hjälper inte Anders Eklund om den tredje personen i exemplet ovan visar sig vara en 79-årig tant, en 8-årig pojke eller en rullstolsbunden person. Eller en man som är lätt att identifiera och hitta och som visar sig ha ett vattentätt alibi för tidpunkten för Englas död.
Men om de upptäckta DNA-spåren tillhör en medelålders man, fysiskt kapabel att mörda, och som dessutom är omöjlig att identifiera och hitta då ligger åklagaren risigt till. En okänd tredje person på brottsplatsen betyder rimligt tvivel. Anders Eklund kan inte dömas för mord. I vårt hypotetiska exempel ovan, alltså.

Det finns en omständighet till som är viktig att notera i sammanhanget. DNA-plantering kan endast förekomma vid överlagda, noggrant planerade mord. Sådana inträffar relativt sällan i Sverige, tack och lov. De flesta svenska mord - också mordet på Engla, vågar jag tro - är oplanerade. Man mördar på impuls. Brottslingen vill våldta, skada, dominera, misshandla och annat hemskt, men är oftast inte inställd på att just ta livet av sitt offer. Svenska mord sker mest på impuls, på inre röster, av oavsiktligt övervåld, eller av tillfällig sinnesförvirring, och när mordet har fullbordats är det för sent att börja tänka på att plantera någon annans DNA på brottsplatsen. Denna omständighet gör jobbet lite lättare för svenska åklagare. Risken att mördare planterar oskyldiga människors DNA på sina offer kan i praktiken ses som nästan obefintlig i Sverige.

Men den risken finns. Alla ni som gillar att spotta på trottoaren eller onanera på offentliga toaletter gör bäst i att ta hänsyn till den.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, brott, politik, sverige, polis, anders eklund, engla, dna, englamordet, rättvisa, rimligt tvivel, domstol, pedofiler

Mysteriet med Brita - lösningen

2008-10-06T10:10:00.003+02:00

(detta inlägg är fortsättning på inlägget Mysteriet med Brita)

What's in a name? Jag tänker på författaren Isaac Asimovs berättelse från 1956. Den hette så - What's in a name? En vacker fråga som liksom inbjuder till en skön promenad bland filosofiska fantasier om olika namns romantiska egenskaper och nyanser...

En del läsare tyckte Britas utspel var ett skämt. Nej, det var det inte.
Av de som tog mysteriet på allvar gissade några på kvarskrivning, en metod polisen använder för att skydda en förföljd person. Men tyvärr, den gissningen är fel. Som jag skrev i inlägget, det är inte alls fråga om skyddad identitet eller något åt det hållet.
Bara en sådan sak: Skulle jag blogga om Brita och äventyra hennes säkerhet om hon var en person med skyddade personuppgifter?

Nej, mysteriet med tjejen som både finns och inte finns har, som sagt, en finurligare lösning.
Spionbloggens sort av lösning.
Känsliga läsare uppmanas att sluta läsa här.

Brita är inte människa. Brita är en identitet, en komplett uppsättning personliga uppgifter som kan användas av en eller annan fysisk person (inte vem som helst, förstås, utan enbart en kvinna i passande åldern). Identiteten är "obebodd" idag. Ingen fysisk person använder den för tillfället. Det är därför Brita inte finns. En identitet utan kropp.

Bakgrunden är följande:
Östtyska säkerhetstjänsten Stasi "skapade" Britas identitet under 80-talet och skickade den så småningom till Sverige; syftet måste ha varit att förbereda för kommande plantering av en ny agent i Stockholm. Kalla krigets lek för storpojkar.
Men strax därefter föll muren, Stasi gick undan, plantering av nya agenter i grannländerna upphörde medan de gamla sadlade om till andra yrken eller bara försvann. Den person som använde Britas identitet sist försvann också. Man kan bara gissa varför ingen "kasserade" identiteten då, t ex genom att låta Brita utvandra. Min gissning är att den Stasiagent som då ansvarade för Brita behöll henne i hemlighet för att eventuellt använda identiteten privat i framtiden. En extra identitet kan man ha nytta av på många sätt.
Oklart om identiteten använts under de senaste tio åren och i så fall hur. Idag verkar den i alla fall vara "tom". Ingen kropp.

Vet Säpo om detta? Kanske. De har ju tillgång till Stasis arkiv. Brita är förresten inte den enda vilande identiteten i Sverige. Det finns fler. Vad gör Säpo åt saken? Ingenting. Säpo har inte bråttom. De kanske väntar och hoppas på att någon gammal Stasiagent dyker upp och börjar utge sig för att vara Brita, och då kan man ta boven på bar gärning, kanske avslöja något skumt nätverk på köpet. Säpofolket har glest med action efter kalla krigets slut, så det gäller att åtminstone inte förstöra det lilla man har kvar.

P.S. Kommentarerna var många men inga publicerades till dessa två inlägg om Britas mysterium. Det beror på att det gick något överstyr med gissningarna. Inläggen är redan på gränsen till det otillåtna, det fanns inget utrymme för mer kontrovers.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, stockholm, stasi, intressant, tyskland, underrättelsetjänst, säpo, identitet, mysterier, agent

Mysteriet med Brita

2008-09-29T12:50:00.005+02:00

Idag ger jag ordet till en spännande tjej. Hon heter Brita H och bär på ett läskigt mysterium...

Hej! Jag heter Brita och bor i Stockholm.
Läskigt och läskigt, jag är bara lite annorlunda.
Jag existerar inte.

Nä, jag menar inte nåt filosofiskt, typ att jag mår så dåligt idag att det känns tomt eller att nån ignorerar mig som om jag inte fanns eller bla bla bla, utan jag menar just det - jag existerar inte som fysisk person. Bokstavligen. Jag finns inte.

Jag har ett namn, ett efternamn och även ett gulligt mellannamn, Maria. Brita Maria alltså. Jag har ett svenskt personnummer, tio siffror, och är folkbokförd på Östermalm i en trevlig borätt på Kallskärsgatan 5, med magnifik utsikt över Tessinparken. Mitt efternamn står både på lägenhetsdörren och vid porten...
Och ändå finns jag inte.

Det bor annat folk i lägenheten. Om du ringer på och frågar efter mig får du höra att jag är ute eller på resa eller nåt sånt. Nej, de vet inte när jag kommer tillbaka. Visst, de tar gärna ett meddelande men kan inte garantera att jag återkommer.
Jag återkommer aldrig. Jag existerar ju inte.

Det finns spår av mig i olika offentliga register: Försäkringskassan, Skattemyndigheten, Bilregistret... Jag har körkort och ägde en mysig liten bil en gång i tiden. CSN kan berätta att jag pluggat och erhållit studiemedel. Personalavdelningen på ett visst storföretag i resebranschen minns att jag jobbat på deras kontor i Malmö... Som sagt, gott om spår lite här och där. Knepigare är det med foto. Det finns folk som sett mig och som tror sig minnas hur jag ser ut. En lång söt brunett med tysk brytning, inget särskilt. Men du hittar inget foto av mig nånstans, inget som garanterat föreställer mig i alla fall.
Jag finns ju inte.

Nej mina kära läsare, Brita är inte knäpp. Hon är sundare än de flesta av oss. Mysteriet med hennes existens har en annan, finurligare lösning (och innan du ens tänker på det - nej, det är inte fråga om skyddad identitet).

Aktiva läsare kan göra egna efterforskningar och försöka knäcka Britas mysterium. Finns hon? Vem är hon? Hennes berättelse innehåller gott om ledtrådar, så för dig som vill leka Ture Sventon är det fritt fram.

Lata och/eller otåliga läsare får klicka här: LÖSNINGEN

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, stockholm, mysterier, intressant

Spionskolan: Att känna igen lögn

2008-09-27T14:21:00.005+02:00

Cui bono? (Vem gynnas?) är ett gammalt latinskt uttryck och numera en beprövad regel i brottsutredningar. Den skyldige ska letas bland de som gynnas av brottet.

En liknande princip finns inom informationshantering; den används flitigt av journalister, oss underrättelsefolk och andra yrkesgrupper som hanterar stora mängder information och ofta behöver bedöma sanningshalten i en uppgift. Frågan vi ställer är inte Cui bono? utan Skulle källan ha anledning att ljuga?

Det gäller att försöka hitta eventuella motiv. Ju fler och starkare motiv desto större är risken att källan ljuger och att uppgiften inte är korrekt till 100%.
Ett exempel: Du frågar någon okänd förbipasserande på gatan vad klockan är. Personen tittar på sitt armbandsur och svarar t ex "Hon är fem i åtta". Skulle personen ha anledning att ljuga? Knappast. Du kan alltså lita på att klockan verkligen är fem i åtta.
Kuriöst undantag: Under sovjettiden i Estland eller Lettland, om du frågade någon på en gata i Tallinn eller Riga, t ex "Ursäkta mig, åt vilket håll ligger tågstationen?", och om du frågade på ryska (statsspråket som alla förstod och talade) medan den tillfrågade råkade vara etnisk est respektive lett, då hände det ibland, ganska ofta faktiskt, att den tillfrågade pekade åt fel håll, helt avsiktligt. Ester och letter gillade att jävlas med ryssar som de ansåg vara ockupanter. Men det är som sagt ett undantag.

Om uppgiften är sekundär (andrahands-) eller tertiär eller ännu värre gäller det att gå till roten, så långt det går, hitta den ursprungliga källan (något som de flesta av oss faktiskt är vana att försöka göra, ofta intuitivt) och fokusera på dess trovärdighet - ställa den här nyckelfrågan Skulle källan ha anledning att ljuga?

En annan bra fråga i sammanhanget är Om uppgiften är falsk, vad skulle källan vinna på att få andra att tro att den är sann?

Frågorna är naturligtvis inte lätta att besvara. Det gäller att studera källan, förstå dess relation till uppgiften och uppgiftens ämne, och väga in alla relevanta aspekter och omständigheter. Kan vara svårt och tidskrävande. Men att formulera frågan rätt - just att sätta fokus på eventuella motiv - är en bra start.

Det är motiv som sätter igång en lögn. Att ljuga är jobbigt, förknippas med problem, därför ser de allra flesta av oss ljugande som ett undantag, en exceptionell handling. Vi behöver inget motiv för att säga sanning, men för att ljuga behöver vi ett motiv. Utan motiv ljuger vi inte utan håller oss till det normala, det enkla - att säga sanning.
Det gäller alla slags källor, både enstaka personer och grupper (redaktioner, företagsstyrelser o d). Ingen lögn utan motiv. Leta efter motiv!
Finner du inget är uppgiften sann, med stor säkerhet.

Enkelt exempel:
Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg försöker dementera ryktet om att kunderna är på väg att lämna banken, detta med anledning av bankens likviditetsproblem i sviterna av finanskrisen (SvD, 2008-09-25):
"Bara i förrgår öppnades 1.600 nya konton netto i banken. Och i september i år har fler nya konton öppnats jämfört med september förra året."
Kan vi lita på att uppgiften är sann?
(Låt oss för en stund blunda för uttalandets tveksamma kvalitet i övrigt och för att vi traditionellt kanske har svårt att tro att en person i Stålbergs ställning skulle våga ljuga så här rakt och fräckt.)
Kan vi lita på uppgiften?
Fråga: Har Stålberg motiv att ljuga? Svar: Ja, flera. Jag ska inte specificera vilka, de är uppenbara. Fråga: Har Stålberg mycket att vinna på att få SvD:s läsare och hela svenska folket att tro på uppgiften? Svar: Ja, jättemycket. Uppenbart vad. Slutsats: Uppgiften är inte att lita på.
Alltså, den kan vara sann, men jag skulle aldrig seriöst referera till den eller föra den vidare som ett faktum.

Skulle källan ha anledning att ljuga? Vilka motiv och hur starka är de i sammanhanget?
Om uppgiften är falsk, vad skulle källan vinna på att få dig att tro att den är sann?

Vem som helst kan tillämpa principen. Dock finns det en hake. Mycket hänger på din egen förmåga att göra rätt bedömning. Även om du vet allt som det går att veta om källan och omständigheterna kan du bedöma fel om du inte är välsignad med logisk förmåga och absolut objektivitet.

Och en hake till, något som till skillnad från tankarna ovan inte är uppenbart:
Uppgiften kan vara sann trots att källan skulle kunna ha anledning att ljuga.
Och hur känner man igen en sådan situation? Nej, enkelt är det inte, men det finns knep. Mer om dessa någon annan gång.

P.S. "Påbyggnad" för dig som gillar psykologi och vetenskap: länken till patentansökan för infraröd lögndetektor.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, politik, media, lögner, spionskolan, lögndetektor, swedbank, psykologi, ryssland