Apatiska flyktingbarn

Det finns bara en gemensam nämnare. Bara en. De alla blir apatiska efter att deras föräldrar tillbringat viss tid på flyktingförläggning.
Spionbloggen förklarar fenomenet apatiska flyktingbarn.

Organisationen Rädda Barnen har nyligen publicerat en rapport om de apatiska flyktingbarnen, Bördan de kom med. Den bygger på en klinisk studie finansierad av Rädda Barnen och genomförd av Karolinska Institutet.
Forskarna intervjuade 33 apatiska barn och deras föräldrar samt studerade "dokumenterat material från vården och kontakter". Intervjufrågorna handlade om flyktingarnas erfarenheter och upplevelser från hemlandet, och forskarna gör antagandet att föräldrarna och barnen talade sanning. Möjligheten att de intervjuade talade annat än sanning i sina berättelser och att barnen kunde simulera det apatiska tillståndet tas inte på allvar.
Den möjligheten existerar emellertid, vilket gör att det nämnda antagandet strider mot vetenskapliga grundregler, vilket i sin tur gör hela studien meningslös.

Är jag beredd att här och nu bevisa att föräldrarna och barnen ljög och simulerade? Naturligtvis inte. Det är ju fullt möjligt att något av barnen (bland dessa 33 och bland hundratals andra på flyktingsförläggningar runt om i Sverige som inte ingick i undersökningen) verkligen led av någon form av PRS, pervasive refusal syndrome, som forskarna menar. Det är statistiskt möjligt, helt enkelt. Därför, om man vill avslöja och bevisa manipulation, går det inte att generalisera, utan man ska studera varje konkret fall för sig, varje barn för sig, varje familj för sig. Och det kan jag naturligtvis inte göra, familjernas identiteter är ju sekretessbelagda. Vi vet bara att de är från Östeuropa, mest uigurer från Centralasien.

Vad jag kan göra i detta inlägg är att förklara varför sannolikheten att de flesta ljuger och simulerar är väldigt hög, varför forskarna bakom rapporten väljer att ignorera den sannolikheten, och hur du kan gå till väga om du vill, och törs, på egen hand komma närmare sanningen om apatiska flyktingbarn.

Jag kallar det Konsten att lyckas som flykting. Den utvecklas ständigt; det mesta av utvecklingen har skett under de senaste 30 åren. Före 1970-talet var det ingen konst: fick du som flykting avslag i ett land reste du bara till nästa, och nästa, tills du fick stanna någonstans, legalt eller illegalt. På 70-talet började problemen: allt tuffare regler (framför allt den s k förstalandsprincipen), hårdbevakade gränser, deportering till hemlandet... Plötsligt var det livsviktigt att få uppehållstillstånd på första försöket, ty fler försök fick man allt oftare inte. Och då blev det så småningom en konst att vara flykting, att lyckas, att få stanna där man vill. Svår konst: hur du ska resa dit du vill, vilka dokument du ska ha, vad du ska säga till migrationsmyndigheterna, hur du ska bete dig, hur du ska hantera avslag, att vara insatt i olika länders regelverk som ständigt ändras...

Jag minns flyktinglivet i Danmark i början av 1990-talet. Till skillnad från grannlandet Sverige var den danska flyktingpolitiken mycket restriktiv redan på den tiden. Endast en bråkdel fick stanna. Flyktingkonsten befann sig därför i ständig utveckling. Flyktingförläggningar fungerade som universitet där flyktingar lärde sig hur man gör. Spelreglerna.

Nyanlända fick grunderna vid ankomsten, redan första dagen på flyktingförläggning. Att du inte fick säga att du hade dålig ekonomi i hemlandet. Då skulle du betraktas som ekonomisk flykting, inga chanser. Att det var viktigt att hävda politisk förföljelse, att du i hemlandet hotats till livet för dina politiska åsikter. Gärna en hårresande berättelse om hur den hemliga polisen gripit dig och förhört i en hemlig källare. Du torterad, frun våldtagen. Helst inför barnen. Förföljelse, misshandel, hot, förnedring. Checklista. Hade du ärr någonstans på kroppen var du lyckligt lottad - då kunde du säga att dessa uppkommit vid tortyr. Eventuell fängelsevistelse var också ett stort plus. En rysk kille som avtjänat sex år i Sibirien hävdade att han suttit inne för sin kamp för mänskliga rättigheter. Danskarna köpte det, han fick asyl. Alla på förläggningen visste att han i själva verket dömts för stöld. Killen var proffstjuv som försåg hela förläggningen med rakhyvlar, sprit och märkeskläder. En rumänsk kvinna hade märken på överarmen från tidigare heroinmissbruk. Hon sa att det var spår från tortyr, att Securitata injicerat kemikalier för att bryta ner henne. Danskarna köpte det, hon fick stanna.
Araber blev palestinier, oavsett om de i verkligheten var från Tunisien eller Jordanien. Statslösa palestinier hade goda chanser. Ateister blev djupt troende, förföljda i hemlandet för sin tro. Ensamstående eller frånskilda kvinnor blev änkor, deras äkta män bortrövade av den hemliga polisen och avrättade för sina oppositionella åsikter.
Och så vidare. Oändliga lögner, överdrifter och överdramatiseringar.

De som fick avslag gick snabbt över från grunderna till avancerade saker. Bland annat testade man diverse psykstörningar. Epilepsi. Det var jobbigt att simulera anfall, men det gick an. Många "epileptiker" fick stanna av humanitära skäl. Självmordsförsök. Det gick sådär. Balansgång mellan att vara övertygande och att samtidigt inte få men för livet var svår. Manodepressiv syndrom, homosexualitet, anorexi, inkontinens, sömnvandringar...
Det sistnämnda var roligast. Att vandra runt förläggningen på natten, som en zombie, välta omkull grejer och demolera inredningen, och inte minnas ett smack på morgonen. Personalen tillkallade läkare som noggrant dokumenterade varje fall av beteendestörning, detta samtidigt som andra flyktingar satt i fikarummet och knappt kunde hålla sig för gapskratt.

Psykstörningar var effektiva, dock alltid samma problem: En epileptiker eller sömnvandrare per flyktingförläggning och månad var okej, två - suspekt men okej, tre eller fler - det gick bara inte.
Då letade man upp nästa åkomma i psykregistret.

Utnyttjade flyktingarna sina barn på den tiden? Inte i praktiken. Inte vad jag minns. Men jag minns att några funderade på det, brainstormade om möjligheterna. Flyktingarna hade noterat att det danska samhället var mycket barnvänligt, att reglerna tog enorm hänsyn till barnets intressen och barnets bästa. Det kändes logiskt och lockande att låta barnen agera trumfkort i spelet. Dock hade flyktingkonstens evolution inte kommit så långt vid den tiden. Man använde inte barn som verktyg för att få uppehållstillstånd, för att man inte visste hur.
Vem skulle ha trott att det egentligen var så enkelt? Apati. Att ligga i fosterställning på sängen och vara apatisk och kontaktlös. Effektivt som det är lättlärt. Vilket barn klarar inte av det?
Idag är det möjligt. Evolutionen av konsten att lyckas som flykting har kommit så här långt, mycket tack vare de nordiska ländernas restriktivare flyktingpolitik.

Viktigt att förstå magnituden av flyktingens motivation. Dagens flykting är beredd att tillbringa flera veckor i container på havet, 50 svettiga kroppar på 10 kvm, upprättstående dag och natt, utan sömn, utan mat, andas spyor och dricka urin för att överleva. Man gräver långa underjordiska tunnlar och betalar sexsiffriga belopp för att komma till ett bra land.
Dagens flykting har oftast bara en chans, och den chansen vill man inte sabba. Att manipulera eget barn - varför inte? Det är ju för barnets eget bästa. Några månader i fosterställning på en säng är ett löjligt lågt pris att betala för ett tryggt, värdigt liv för hela familjen i alla år framöver.

Jag tvivlar inte på att forskarna bakom den aktuella studien förstår allt detta - att flyktingar är både motiverade att berätta osanna historier och kapabla till att använda sina barn för att få det åtråvärda uppehållstillståndet. Så varför ignorerar forskarna det uppenbara?

Min förklaring: Någon på Karolinska (läs: forskarna bakom studien) vill tydligen göra karriär på det hela. Apatiska flyktingbarn är en intressant nisch som det går att exploatera. En egen nisch är en dröm för varje karriärmedveten vetenskapsman, särskilt en nyskapad nisch där det ännu saknas konkurrens. Apatiska flyktingbarn är en sådan nisch. Nu kan forskarna Göran Bodegård och Per-Anders Rydelius skriva fler artiklar och böcker, hålla föredrag, vara med i tv-program och delta i internationella konferenser. De kommer att få rikligt med anslag och donationer till vidareforskning under många år framöver, intervjuas i media varje gång apatiska flyktingbarn kommer på tal, få beröm och utmärkelser varje gång "forskningen" tar ett steg framåt. Oändliga möjligheter. En nisch där de är först och störst. Karriären är säkrad. Framgång är serverad.
Om nu hela Sverige slår fast att apatiska flyktingbarn är en bluff, vad har de här forskarna kvar? Bodegård har ju redan investerat fyra år av sin forskarkarriär och ett tiotal vetenskapliga arbeten i ämnet.

Det är förresten inte första gången som vetenskapsmän trotsar sunt förnuft och väljer att leva i sin egen låtsasvärld för karriärens skull. När homosexualitet friskförklarades på 1970-talet hamnade tusentals amerikanska psykiatriker och psykoanalytiker utan jobb, utan meriter, utan karriär och utan framtid. Alla de som specialiserat sig på medicinsk forskning kring och behandling av homosexualitet stod plötsligt tomhänta. Så vad gjorde de? Jo, de bildade en egen organisation, NARTH. Denna fortsatte att se homosexualitet som psykisk störning och bota bögar. Och än idag finns den, 30 år senare!
Inget nytt med psykforskare som väljer att gå sin egen väg, alltså.

Rädda Barnen då, vad har de att vinna på tron på apatiska flyktingbarn?
Ingen tillfällighet att rapporten offentliggjordes nu i slutet av november. Snart är det jul. Insamlingar. Hundratals hjälporganisationer rustar nu för kampen om dina pengar. Rädda Barnen vill synas. Rädda Barnen vill visa sjuka, olyckliga barn för att beröra dig, för att trycka på den knapp i ditt hjärta som öppnar plånboken.
Rädda Barnen vill få in mer deg. Anta nu att hela Sverige vet att apatiska flyktingbarn är en bluff, vad skulle det innebära för Rädda Barnen? Just det, mindre deg.

Det är cyniska tider vi lever i.

Om du vill komma närmare sanningen på egen hand...
Det finns webbsajter för ryssar i väst. Portaler och mötesplatser för inte bara etniska ryssar utan alla ryskspråkiga från Östeuropa och f d sovjetrepubliker. Där diskuterar folk saker, bl a hur man lyckas som immigrant eller flykting, bl a i Sverige.
Bara ett exempel. Gå till Alliansen för ryssar i Europa. Allt är på ryska, så du kommer att behöva assistans av någon som kan språket, helst på slangnivå.
Läs kommentarer till artiklar och nyheter som handlar om flyktingar i Sverige. Nej, du hittar inga direkta avslöjanden om manipulation, men försök att få grepp om stämningen och attityderna. Vad flyktingar gör för att få stanna, hur man ser på apati och dess roll i flyktingspelet, vilka preparat man kan använda för att hjälpa barn att simulera det apatiska tillståndet, hur man svälter rätt, hur man hänger sig rätt...
Bara ett exempel, alltså. Har du tid och lust att riktigt finkamma nätet kan du hitta mycket mer.

Intressant samhällsfenomen det här.
Många tjänar på att hålla bluffen levande - flyktingar, psykforskare, hjälporganisationer, flyktingadvokater, politiker... Om bluffen avslöjades, vem skulle tjäna på det? Kanske en och annan skandalsugen reporter och en och annan skadeglad sverigedemokrat, ingen annan. Därför lever bluffen.
Apatiska flyktingbarn är här för att stanna.

P.S. Läs gärna också inlägget Värt att veta om flyktingsmugglare. Relevanta tankar och uppgifter samt förklaring varför spionen anser sig vara kompetent på flyktingar.


Nyckelord: spionbloggen, samhälle, politik, rädda barnen, karolinska, flyktingar, bluff, apatiska flyktingbarn, put, migrationspolitik, flyktingpolitik, barn, sverigedemokraterna