Det är mycket Hitler i år.
Två nya biografier, färska studier kring hans karisma och retorik, och så har den brittiska underrättelsetjänsten MI6 offentliggjort några tidigare hemligstämplade dokument som visar att britterna letade efter Hitlers spår i Spanien och Argentina långt efter krigets slut.
Mycket Hitler alltså. Man kan nästan tala om en Hitlertrend.
Spionen bidrar till Hitlertrenden med en konspirationsteori.
Den är inte ny utan har existerat ett tag, i framför allt Tyskland. Dyker upp med jämna mellanrum, precis som en sann konspirationsteori ska göra. Den är ganska harmlös (till skillnad från vissa andra tyska konspirationsteorier, t ex Förintelseförnekelse) samtidigt som den är välskapt och harmonisk. En genuin fantasikittlare och av spionens absoluta favoriter.
Minns ni den där affären med Hitlers fejkade dagböcker?
Snabbfakta:
Tyskland, våren 1983. Journalisten Gerd Heidemann hittade dagböckerna hos en samlare av nazimemorabilia och övertalade den ansedda tidskriften Stern att köpa dem för 10 miljoner mark. Stern offentliggjorde upptäckten med stor pompa. En internationell expertkommission bekräftade att dagböckerna var äkta. En världssensation tycktes vara ett faktum, men... Två veckor senare avslöjades bluffen. Vid närmare granskning visade det sig att dagböckernas papper och bläck var tillverkade långt efter Hitlers död. En viss Konrad Kujau, känd som flitig förfalskare av Hitlers målningar och handskrifter, greps för brottet, erkände och dömdes så småningom till fyra och ett halvt års fängelse. Heidemann åkte in också. Sterns chefredaktör fick sparken. En pinsam historia.
Pinsam och avslutad, kan man tycka. Det finns liksom inget att konspirationsteoretisera om. Eller?
Konspirationsteorin:
Dagböckerna var äkta. Att "avslöja" dem som falska var en hemlig operation genomförd av Västtysklands säkerhetstjänst på uppdrag av den tyska regeringen. Regeringen - och framför allt den mäktiga judiska lobbyn i regeringskretsarna - var rädd att dagböckerna skulle ge en mildare, humanare bild av diktatorn vilket i sin tur skulle gynna nynazisterna och ha oförutsägbara inrikespolitiska konsekvenser.
Så här gick det till, enligt konspirationsteorins anhängare:
Säkerhetstjänstens agenter bytte i hemlighet ut de äkta dagböckerna mot förfalskningar strax efter att de internationella experterna fick se och studera dagböckerna för första gången. Dessa falska dagböcker var snabbtillverkade på säkerhetstjänstens dokumentavdelning, en superhemlig enhet där man annars "fixar" pass och andra handlingar till stöd för sina agenters påhittade identiteter. Förfalskningarna såg bra ut men skulle inte tåla närmare granskning. Efter bytet bad man experterna att kolla en gång till, och "bluffen" avslöjades.
Alla som redan sett de äkta dagböckerna fick rejält betalt för att hålla tyst. Rättegången var ett spektakel. Varken Kujau eller Heidemann åkte in i fängelse; de njöt av livet utomlands medan de tyska fängelsemyndigheterna på säkerhetstjänstens begäran gav sken av att duon satt inne.
Konspirationsteorin får stöd av det faktum att det finns en del konstigheter i den officiella versionen av historien:
När experterna fick se dagböckerna för första gången kollade de inte materialets ålder? Det är ju det första man gör när man vill kontrollera ett historiskt dokuments äkthet! Experterna, med den kände brittiske historikern David Irving i spetsen, erkände dagböckernas äkthet - på vilka grunder? Menar man att de enbart utgick från att handstilen likande Hitlers? Låter ologiskt och otroligt. Men om vi antar att det var det äkta originalet de kollade då faller alla bitarna på plats.
Några av Hitlers medarbetare vittnade efter kriget om att han skrivit dagböcker. Dessutom var han ju den typen, personlighetsmässigt. Den typ av egocentrisk narcissistisk individ som inte kunde låta bli att skriva dagböcker - för att dokumentera sin storhet för kommande generationer. Det har efterkrigsforskare (psykoanalytiker m fl) kommit fram till efter att ha genomstuderat Hitlers onda personlighet.
Ytterligare ett resonemang där logiken stödjer konspirationsteorin:
Det finns en vetenskap som heter krishantering, om hur man hanterar krissituationer i politiken eller näringslivet. Om ett besvärande dokument dyker upp i media, ett avslöjande dokument som ställer till problem för ditt parti eller ditt företag, hur hanterar du krisen? Vad är det bästa sättet? Vad säger krishanteringsmanualen?
Det absolut bästa sättet (om du har tillräckligt med resurser för det) är att misskreditera dokumentet eller källan, helst både och. Förlöjliga, förringa, förkasta. Så står det i alla PR-manualer sedan Machiavellis tid.
Om vi antar att Hitlers dagböcker var äkta, hur tror du den tyska regeringen, som nog hade obegränsade resurser, skulle agera för att lösa krisen? Just det. Enligt boken. Misskreditera. Hela historien kan ses som ett skolexempel på lyckad politisk krishantering. Logikens pusselbitar faller alltså på plats här också, om vi antar att dagböckerna var äkta.
Vad är det som talar emot konspirationsteorin då?
Fakta, framför allt. De faktiska omständigheterna, det som omvärlden har accepterat som sanning. Också det att ingen av de inblandade har ifrågasatt den officiella versionen på 25 år, att ingen läckt. Människor brukar ju läcka ut hemligheter med tiden, oavsett hur mycket de fått betalt och hur effektivt de blivit skrämda till tystnad. Tiden avtäcker sanningen, sägs det. Och i detta fall har tiden inte avtäckt någon annan sanning än den officiella versionen.
Dessa mördande motargument till trots har konspirationsteorin om Hitlers dagböcker inga planer på att försvinna. Tvärtom, den är särskilt aktuell i år. Dess anhängare vädrar morgonluft som aldrig förr.
Två nya biografier, färska studier kring hans karisma och retorik, och så har den brittiska underrättelsetjänsten MI6 offentliggjort några tidigare hemligstämplade dokument som visar att britterna letade efter Hitlers spår i Spanien och Argentina långt efter krigets slut.
Mycket Hitler alltså. Man kan nästan tala om en Hitlertrend.
Spionen bidrar till Hitlertrenden med en konspirationsteori.
Den är inte ny utan har existerat ett tag, i framför allt Tyskland. Dyker upp med jämna mellanrum, precis som en sann konspirationsteori ska göra. Den är ganska harmlös (till skillnad från vissa andra tyska konspirationsteorier, t ex Förintelseförnekelse) samtidigt som den är välskapt och harmonisk. En genuin fantasikittlare och av spionens absoluta favoriter.
Minns ni den där affären med Hitlers fejkade dagböcker?
Snabbfakta:
Tyskland, våren 1983. Journalisten Gerd Heidemann hittade dagböckerna hos en samlare av nazimemorabilia och övertalade den ansedda tidskriften Stern att köpa dem för 10 miljoner mark. Stern offentliggjorde upptäckten med stor pompa. En internationell expertkommission bekräftade att dagböckerna var äkta. En världssensation tycktes vara ett faktum, men... Två veckor senare avslöjades bluffen. Vid närmare granskning visade det sig att dagböckernas papper och bläck var tillverkade långt efter Hitlers död. En viss Konrad Kujau, känd som flitig förfalskare av Hitlers målningar och handskrifter, greps för brottet, erkände och dömdes så småningom till fyra och ett halvt års fängelse. Heidemann åkte in också. Sterns chefredaktör fick sparken. En pinsam historia.
Pinsam och avslutad, kan man tycka. Det finns liksom inget att konspirationsteoretisera om. Eller?
Konspirationsteorin:
Dagböckerna var äkta. Att "avslöja" dem som falska var en hemlig operation genomförd av Västtysklands säkerhetstjänst på uppdrag av den tyska regeringen. Regeringen - och framför allt den mäktiga judiska lobbyn i regeringskretsarna - var rädd att dagböckerna skulle ge en mildare, humanare bild av diktatorn vilket i sin tur skulle gynna nynazisterna och ha oförutsägbara inrikespolitiska konsekvenser.
Så här gick det till, enligt konspirationsteorins anhängare:
Säkerhetstjänstens agenter bytte i hemlighet ut de äkta dagböckerna mot förfalskningar strax efter att de internationella experterna fick se och studera dagböckerna för första gången. Dessa falska dagböcker var snabbtillverkade på säkerhetstjänstens dokumentavdelning, en superhemlig enhet där man annars "fixar" pass och andra handlingar till stöd för sina agenters påhittade identiteter. Förfalskningarna såg bra ut men skulle inte tåla närmare granskning. Efter bytet bad man experterna att kolla en gång till, och "bluffen" avslöjades.
Alla som redan sett de äkta dagböckerna fick rejält betalt för att hålla tyst. Rättegången var ett spektakel. Varken Kujau eller Heidemann åkte in i fängelse; de njöt av livet utomlands medan de tyska fängelsemyndigheterna på säkerhetstjänstens begäran gav sken av att duon satt inne.
Konspirationsteorin får stöd av det faktum att det finns en del konstigheter i den officiella versionen av historien:
När experterna fick se dagböckerna för första gången kollade de inte materialets ålder? Det är ju det första man gör när man vill kontrollera ett historiskt dokuments äkthet! Experterna, med den kände brittiske historikern David Irving i spetsen, erkände dagböckernas äkthet - på vilka grunder? Menar man att de enbart utgick från att handstilen likande Hitlers? Låter ologiskt och otroligt. Men om vi antar att det var det äkta originalet de kollade då faller alla bitarna på plats.
Några av Hitlers medarbetare vittnade efter kriget om att han skrivit dagböcker. Dessutom var han ju den typen, personlighetsmässigt. Den typ av egocentrisk narcissistisk individ som inte kunde låta bli att skriva dagböcker - för att dokumentera sin storhet för kommande generationer. Det har efterkrigsforskare (psykoanalytiker m fl) kommit fram till efter att ha genomstuderat Hitlers onda personlighet.
Ytterligare ett resonemang där logiken stödjer konspirationsteorin:
Det finns en vetenskap som heter krishantering, om hur man hanterar krissituationer i politiken eller näringslivet. Om ett besvärande dokument dyker upp i media, ett avslöjande dokument som ställer till problem för ditt parti eller ditt företag, hur hanterar du krisen? Vad är det bästa sättet? Vad säger krishanteringsmanualen?
Det absolut bästa sättet (om du har tillräckligt med resurser för det) är att misskreditera dokumentet eller källan, helst både och. Förlöjliga, förringa, förkasta. Så står det i alla PR-manualer sedan Machiavellis tid.
Om vi antar att Hitlers dagböcker var äkta, hur tror du den tyska regeringen, som nog hade obegränsade resurser, skulle agera för att lösa krisen? Just det. Enligt boken. Misskreditera. Hela historien kan ses som ett skolexempel på lyckad politisk krishantering. Logikens pusselbitar faller alltså på plats här också, om vi antar att dagböckerna var äkta.
Vad är det som talar emot konspirationsteorin då?
Fakta, framför allt. De faktiska omständigheterna, det som omvärlden har accepterat som sanning. Också det att ingen av de inblandade har ifrågasatt den officiella versionen på 25 år, att ingen läckt. Människor brukar ju läcka ut hemligheter med tiden, oavsett hur mycket de fått betalt och hur effektivt de blivit skrämda till tystnad. Tiden avtäcker sanningen, sägs det. Och i detta fall har tiden inte avtäckt någon annan sanning än den officiella versionen.
Dessa mördande motargument till trots har konspirationsteorin om Hitlers dagböcker inga planer på att försvinna. Tvärtom, den är särskilt aktuell i år. Dess anhängare vädrar morgonluft som aldrig förr.
Varför? Har det hänt något?
Läs fortsättningen här.
Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, konspirationsteori, politik, tyskland, memoarer, förfalskning, hitler, adolf hitler, mörkläggning
Läs fortsättningen här.
Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, konspirationsteori, politik, tyskland, memoarer, förfalskning, hitler, adolf hitler, mörkläggning
1 kommentarer:
jag tycker personligen det är bra och intressant att de finns fokus runt hitler och skrivs böcker om honom. annars kommer människan att glömma hans brott och tillslut kommer det komma en ny person som får orsaka lika stor skada innan han/hon blir stoppad.
Skicka en kommentar