De försvunna pojkarna

Det utlovade inlägget med en spännande konspirationsteori får vänta ett par dagar. Nu har jag ombetts att kommentera fallet med de två försvunna pojkarna.
Frank, 11, och André, 9, bor med sin pappa George, 41, i Melbourne, Australien. I september reste pojkarna till Sverige för att umgås med sin svenska mamma, och sedan dess har bägge varit försvunna. Mamman också försvunnen. George har nu kommit till Sverige för att leta efter sönerna. Den svenska polisen letar också, saken är polisanmäld.

Artiklarna i Expressen (14/11 här och 15/11 här) antyder att mamman har rövat bort pojkarna och gått under jorden med dem för att förhindra deras resa tillbaka till pappan i Australien. Och att hon får hjälp av ett hemligt "nätverk". Nätverket sägs hjälpa mammor som saknar laglig rätt till vårdnad om sina barn försvinna med barnen, gömma sig och få ett nytt liv, utan papporna.

I mitt inlägg Att röja skyddad identitet menade jag att det alltid går att hitta en människa, oavsett hur bra hon gömmer sig. Samtidigt skrev jag att människans vilja att gömma sig och inte bli hittad bör respekteras, att den som söker bör kanske tänka om och försöka gå vidare med sitt eget liv i stället. Häromdagen fick jag alltså en fråga, vad jag tycker om det här fallet med de australiensiska pojkarna mot bakgrunden av det jag skrivit i inlägget och om jag har någon kommentar.

Jag vet inget mer än vad som står i Expressen, har inte gjort någon djupare research, så min kommentar bygger på innehållet i dessa två artiklar.

Till att börja med, det där nätverket... Det finns anledning att tvivla på att det existerar (fråga mig inte varför, resonemanget är rätt invecklat, och dels är det intuition också), men okej, låt oss anta att det existerar. Då är jag förvånad och upprörd över Expressens brist på avståndstagande och fördömande. Artiklarna luktar nästan beundran för nätverket; en slags aktionsgrupp som i sann Robin Hood-anda åtgärdar vårdnadsorättvisorna i samhället. Ungefär så.
Nätverk och nätverk, saker bör kallas för vad de är. Det här är inget nätverk. Det här är en liga som sysslar med barnarov. Brottet är dessutom grovt då det handlar om en varaktig organiserad kriminell verksamhet där offren är minderåriga. Upprörande att artikelförfattaren Lennart Kriisa är så snäll i sina ordalag. Obegripligt också att polisen inte tar denna typ av organiserad brottslighet på allvar, inte avsätter mer resurser till att få stopp på ligans framfart.
Jag kan nästan inte låta bli att undra: Om upplägget var det omvända, om det handlade om ett nätverk som hjälpte pappor att röva bort barn från mammor, hur skulle skriverierna se ut då?

Och nu till själva fallet.
Det som omedelbart sticker i ögonen är pojkarnas ålder. Nio och elva. Poliser, flyktingsmugglare, underrättelsefolk och andra som arbetar professionellt med vittnesskydd, skyddade identiteter och att gömma människor vet att det är den jobbigaste åldern, ungefär mellan 8 och 14. Särskilt pojkar. I de åldrarna är de redan tillräckligt gamla för att ha eget liv, egna intressen, egna idéer och inte låta sig totalstyras av föräldrarna, för att inte nämna de första rebelliska attityderna och trotsbeteendet, att de ofta säger ifrån och gör tvärtom bara för att hävda sig gentemot omvärlden (läs: föräldrarna). Samtidigt är de fortfarande för unga för att fatta det här med övergripande säkerhet och hur man ska bete sig när man gömmer sig. De kan förstå tanken med säkerhet, men att vara säkerhetsmedvetna dygnet runt, att leva säkerhetsmedvetet, det är de för unga för. Mentalt för jobbigt för dem att låta säkerheten styra vardagen, att vara ordningsfulla, beräkneliga och alerta i allt de gör. Särskilt med tanke på att det hela faktiskt gäller mammans säkerhet, inte deras egen. Det är ju mamman som är på flykt; själva har de ju ingen anledning att gömma sig.

Det står i artiklarna att Frank och André själva valde att bo med pappan när vårdnadstvisten avgjordes i domstol för fem år sedan. Har de ändrat sig sedan dess? Om vi antar det logiska - att de inte ändrat sig, att de fortfarande föredrar att bo med pappan i Australien - då är det lätt att inse vilken helsikes uppgift mamman har åtagit sig. Att hålla en 11-åring gömd mot hans vilja! En omöjlig uppgift. Killen har en pappa som han älskar och som han vet älskar honom. Han förstår pappans oro, förstår att pappan nu måste må jättedåligt av att inte veta hur sönerna har det. Han har vänner och kompisar hemma i Melbourne som han säkert inte vill förlora kontakt med. Och så intressen och hobbyer som han precis skaffat sig i livet och som han knappast är beredd att ge upp.
Och så ett barn till, en 9-åring som ser upp till storebrorsan i alla avseenden, vilket bara förstärker deras gemensamma styrka som självständiga individer.
Hur tänker mamman hantera detta?

Enda sättet är nog den österrikiska modellen: att spärra in pojkarna i en källare. Antingen det eller...
Om vi inte hör från pojkarna (just pojkarna, inte mamman) inom några veckor är det enligt min mening rimligt att anta att de sitter inspärrade i någon källare mot sin vilja.
Eller är redan döda.

Lever de går det visst att hitta dem.
Precis som jag menade i inlägget Att röja skyddad identitet ska man börja med pappan, den person som står pojkarna närmast och borde känna dem bäst. Allt nu hänger på hur bra George känner sina söner. Vad de gillar och ogillar, vad de inte kan vara utan och vad de inte kan vara med, hur de gör och beter sig i olika sammanhang, och så vidare. Det pappan vet och kan komma ihåg är nyckeln. Hans kunskap och kännedom är förutsättningen för att pojkarna kan hittas.

Och engagemang. Som bara pappan har. Polisen saknar engagemang. Som nätverkets (ligans!) självpåstådda företrädare hånfullt påpekade i Expressens artikel nöjer sig de ansvariga polisutredarna med att kolla mammas bostad och mormors sommarstuga, och därefter anser de att jobbet är gjort. Inget engagemang. Aldrig mer än vad spaningsmanualen föreskriver.

Det bästa pappan kan göra är att anlita en privatdeckare, välja en större byrå som kan arbeta internationellt, och låta snokarna sniffa sig till mammans gömställe. Proffssnokarna vet hur man gör.
Ja det kostar skjortan, men... Att försöka hitta (rädda!) sina barn - är inte det värt alla pengarna på jorden?
Förresten, om det finns nätverk som hjälper mammor ta barn ifrån pappor så måste det finnas nätverk som hjälper pappor hitta sina bortrövade barn. Finansiellt, om inte på andra sätt.

Det kan vara enklare än man tror, faktiskt.
Dagens 11-åringar, surfar de? Är Internet en del av en normal 11-årings normala vardag, någon som vet? (Jag har ingen pojke som är 11, så jag vet inte.)
Om svaret är ja, då måste det finnas nätsidor som Frank gillar. Kan vara något spel han gärna spelar online, eller ett forum han besöker, en community han hänger på, någon musikgrupp han avgudar och vars hemsida han dras till varje gång han slår på datorn... Har han redan vant sig vid datorer och Internet kan han knappast vara utan dessa, eller hur?
Då gäller det att försöka hitta pojkens senaste spår på dessa ställen på nätet och kolla loggen, hans IP-adress. Kan vara jobbigt att hitta (tidskrävande!) och knepigt att kolla (olagligt!) men det är därför man anlitar proffsdetektiver, de har sina metoder att ordna det här med tid och tillstånd.
Även om pojken surfar via en proxy server (kan mycket väl vara en av ligans säkerhetsåtgärder) är läget inte hopplöst. Proxy servrar finns för att avidentifiera användaren, att surfarens identitet inte skulle gå att fastställa utom rimlig tvivel i domstol. Att fuska med användarens geografiska läge är proxy servrar däremot något sämre på; speciellt om vi kör uteslutningsmetoden.

Det finns med andra ord mycket att göra - för pappan George. Och för oss andra, mycket att fundera över. Intressant fall.


Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kvinnor, brott, skyddad identitet, barn, pappa, mamma, vårdnad, familj, brott, ungdomar