Världsmästare i pokerfusk

Den här historien är välkänd i pokerkretsar. Den har egentligen inget att göra med spionage men är så underhållande att jag tycker den är värd att berättas på Spionbloggen.

Historien förekommer i olika versioner. Vissa detaljer varierar. Det beror på att endast en person i världen vet hela sanningen och han tiger som muren. Det vi andra vet har kommit från olika andrahandskällor, därför varierar detaljerna. Här berättar jag den av versionerna som av kvalificerade bedömare anses vara den mest sannolika.

Killen som historien handlar om bodde i Moskva och var pokerproffs. Han blev proffs redan på sovjettiden då spel om pengar var förbjudet, poker sågs som kapitalismens redskap för att fördärva själar och att överhuvudtaget vara proffs på kortspel betraktades som dagdriveri och bestraffades med fängelse. Killen tillbringade faktiskt några år i finkan för sitt spelande, detta alltså på sovjettiden, men han var envis och fortsatte spela kort, framför allt poker - var med i hemliga pokerklubbar, deltog i illegala turneringar och allt det där.

När Sovjetunionen kollapsade, Ryssland införde marknadsekonomin och allt plötsligt blev tillåtet var han redan en mycket erfaren spelare, tillhörde Moskvas pokerelit och kunde försörja sig på spelet. En viss mängd pokertalang hade grabben säkert, dock mest berodde framgången på att han fuskade.

Till skillnad från andra fuskare var den här killen en visionär som tänkte stort. Efter att ha blivit fena på allt det vanliga med märkta kort, dolda speglar och hemliga medhjälpare insåg han att hans konstnärliga ego längtade efter något utöver det vanliga, något som ingen gjort förut, något fenomenalt.

Han hade en tvårummare i norra Moskva där han spelade och dit han bjöd pokereliten till privatspel och slutna turneringar. Bodde gjorde han någon annanstans medan tvåan användes enbart till spel. Det var i denna lägenhet, mitt i pokerrummet, som killen placerade ett specialtillverkat bord.

Det såg ut som ett klassiskt salongsbord för kortspel - ett massivt stycke mahogny, grön sammet, nedsänkt lampa över bordet, stämningsbelysning, den rätta VIP-känslan...
I själva verket var det inget bord även om det såg ut som ett. Det var en dator. Ett monster på över 500 Gb (här ska man komma ihåg att detta var i mitten av 90-talet). Om killen själv var bra på datorer eller om någon hjälpte honom vet vi inte. Snarare det sistnämnda. Datorn var utrustad med avancerade program och databaser, kunde analysera diverse spelsituationer och vägleda ägaren till optimalt spel.

Ägaren styrde datorn via ett komplicerat system av sensorer gömda under sammeten och under bordet. Han kunde t ex pressa foten mot ett visst ställe på bordsbenet eller klappa lätt med fingret på ett visst ställe på bordsskivan. På så sätt fick datorn "input". Ingen hade någonsin misstänkt något. Information från datorn, "output", fick han via hemliga indikatorer gömda på olika ställen i spelrummet och på toaletten.

Det berättas att datorn också hade förmågan att "avläsa" kort som låg face down på bordet, och det var just det som gjorde datorn unik och fuskaren berömd. Svårt att förstå hur detta skulle gå till rent tekniskt, om vår utveckling verkligen hunnit så långt, men vem vet...

Fuskandet pågick i flera år. Ingen vet hur många kortspelare som fallit offer för superdatorn och hur mycket pengar den påhittige mannen fuskat till sig. De flesta stora pokerspelare på den tiden, i Moskva i alla fall, var medelålders och äldre intellektuella, obekanta med datorer. De förknippade helt enkelt inte pokerfusk med högteknologi.

Fusket avslöjades av en slump.
En annan spelare var på besök, en stor affärsman. Som de flesta respektabla affärsmän i 90-talets Ryssland var denne ytterst säkerhetsmedveten: skottsäker väst, beväpnade livvakter... och en portabel s k "bug detector", en manick som kunde upptäcka aktiv avlyssningsutrustning i närheten. Manicken råkade vara på och indikerade att det pågick omfattande elektronisk aktivitet mitt i rummet.

Fuskaren fick stryk. Mycket stryk.
När han lämnade sjukhuset några månader senare anställde affärsmannen honom direkt. Som säkerhetschef, sägs det.
Och där slutar historien.

Personligen tror jag inte att killen blev just säkerhetschef. Hans kompetenser låg ju åt andra håll, så att säga. Logiskt att anta att affärsmannen fick använda killens talanger till något annat. Vem vet, någon gång får vi kanske höra om att denna spektakulära historia hade en lika spektakulär fortsättning.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, poker, moskva, ryssland, brott, fusk, pokerproffs, spel, dator, datorer, historier