Alla dessa regimkritiker

I inlägget Mordet på Litvinenko skrev jag om fenomenet regimkritiker i dagens Ryssland, hur vissa individer bluffar för att skaffa sig förmåner och fördelar, även efter sin död, och hur våra svenska medier låter sig luras av bluffen.
Jag nämnde då några exempel på kända ryska "regimkritiker". Idag går jag närmare in på vad de är för regimkritiker egentligen.

Oligarken Michail Chodorkovskij, en gång Rysslands rikaste man, greps misstänkt för grova vålds- och ekonomiska brott 2003. Dessa bevisades så småningom i domstol, och nu avtjänar han straffet. Ingen politik så långt ögat räcker. Dock hade Chodorkovskij på sin tid varit framsynt nog att hårdkritisera presidenten Putin, och nu skriker västerländska medier - har skrikit sig hesa i nästan fem år nu - att oligarken är en politisk fånge. Västerländska människorättsorganisationer och även regeringar kräver gång på gång att Ryssland släpper brottslingen fri.
Om Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic hade varit politiskt aktiv och öppet kritiserat svenska regeringen, skulle vi nu betrakta honom som politisk fånge?

Galina Starovojtova, en mycket känd oppositionspolitiker, mördades utanför sitt hem i S:t Petersburg i november 1998. Politiskt mord, gallskrek västerländska medier. Men när mördarna så småningom greps och dömdes till långa fängelsestraff, skrev dessa medier om att inte det minsta tecken på politiska motiv framkommit under rättegången? Skrev någon av dessa "experter på Ryssland" om att Starovojtova hade två Visa Gold-kort på sig när hon mördades? Kära läsare, brukar ni gå omkring med två Visa Gold-kort på fickan? Två?!
(Hon transporterade en mycket stor summa pengar ur sitt partis kassa. Rånare fick tips om det och rånade henne i tron att hon hade pengarna i kontanter. När de såg att hon hade bankkort...)

Författaren och yrkesprovokatören Vladimir Sorokins senaste bok hajpades hårt av svenska medier. Han skriver futuristisk punk - grova obsceniteter i överflöd och nästan inget konstnärligt värde. Under glasnost första år var ryska läsare jättenyfikna på allt förbjudet bara för att det varit förbjudet i sjuttio år, därför köpte man Sorokins Blått fett och läste om analsex mellan Stalin och Chrusjtjov. Och när Sorokin lagenligt åtalades för dessa obsceniteter var det några medier, framför allt i väst, som utnyttjade situationen för att anklaga ryska staten för repressalier mot frispråkiga konstnärer. Så blev Sorokin regimkritikerförklarad. Han håller stilen än idag - provocerar i skrift och kritiserar "regimen" i tal. Det hjälper att sälja böcker. Och trots att upplagorna minskar hela tiden (folk tröttnar på billiga provokationer samtidigt som suget efter det förbjudna blir allt svagare) ses Sorokin i väst nästan som den moderna ryska litteraturens främste gestalt.
Tänk om hela världen fick för sig att Lars "rondellhund" Vilks var Sveriges störste inom modern konst. Smickrande?

Schackspelaren Garri Kasparov... Medier i väst publicerar gärna hans kritiska artiklar om Putin, han intervjuas på BBC och CNN, och när polisen i Moskva eller S:t Petersburg anhåller honom för demonstration utan tillstånd kablas nyheten världen över. Är Kasparov regimkritiker? Rent formellt är svaret ja. Han agerar talesman och frontfigur för några betydelselösa oppositionella partier och organisationer. Alltid klokt med en kändis i toppen. Har Kasparov åstadkommit något konkret under sin karriär som regimkritiker? Svaret är nej. Han är bara kändis. Hans uppdrag har varit att öppna dörrar, locka finansiering och skapa publicitet åt grupper som ingen annars skulle uppmärksamma, än mindre finansiera. Han kritiserar makten och ser till att han grips av polis så ofta som möjligt, och att fler medier bevittnar det. Varför gör han det? Varför leker Kasparov regimkritiker? Vem vet, kanske behöver han publicitet för att sälja fler böcker (han skriver mycket schacklitteratur) eller som de flesta kändisar bara hatar att vara en föredetting.
Om J-O Waldner plötsligt blev sverigedemokrat och började hårdkritisera den svenska regeringens politik skulle vi kalla honom regimkritiker?

Och så Alexander Litvinenko, ex-spionen.
Många KGB-funktionärer som blev utan jobb efter Sovjetunionens kollaps hamnade inom näringslivet. Antingen är de säkerhetskonsulter eller sysslar med egna affärer, oftast skumma sådana. Många anställda inom den nuvarande underrättelsetjänsten FSB kör också med egna affärer. Extraknäck vid sidan om ordinarie arbete. För pengarnas skull, förstås. En vanlig hederlig spionlön är det ju svårt att leva på i dagens Ryssland.

Jag träffade några under min tid inom Business Intelligence. Före detta KGB-officerare som blivit affärsmän och egna företagare. De försöker tänka och agera som affärsfolk, men få lyckas. Spioner är och förblir spioner; deras kompetenser, färdigheter och livsfilosofier ligger åt det hållet. Varje gång de möter problem kan de inte låta bli att försöka lösa dessa som spioner gjorde under det kalla krigets spionglada dagar - genom olagliga operationer, mutor, utpressning, hot och våld. Blodiga uppgörelser är en vanlig företeelse, särskilt bland de som hamnat utomlands där de känner extra press på sig till följd av professionell, kulturell och social missanpassning. Politik finns som regel inte med i bilden, de grabbarna har ju ingen politisk vikt. Däremot finns det en och annan smart ex-spion som skaffat sig ett rykte om att vara regimkritiker, vilket gör att skandalkåta massmedier i väst får en ursäkt att se storskalig politisk konspiration i varje incident där en sådan ex-spion är inblandad.

Fallet Litvinenko är typiskt. Våra medier presenterar honom som regimkritiker men håller tyst om att han började kritisera KGB och regeringen efter att KGB:s avdelning för internkontroll utredde honom för en rad grova brott, inklusive utpressning och människorov. Det var då Litvinenko samlade till en presskonferens och anklagade sin arbetsgivare för morduppdrag och politiska intriger. Han fick sparken, emigrerade till väst, och blev affärsman i London där han fick tillhöra den utvandrade ryske oligarken Boris Berezovskijs krets. Affärerna gick sådär, däremot skördade Litvinenko framgångar som regimkritiker. Han förstod direkt vad medier i väst ville höra och började servera spektakulära anklagelser: att presidenten Putin var pedofil, att danska Jyllands-Posten publicerade Muhammedteckningarna på den ryska säkerhetstjänsten FSB:s uppdrag, att al-Qaidas högsta ledare utbildades i Ryssland, och - gång på gång - att FSB och Putin fortsatte att hota honom till livet och kunde kidnappa eller mörda honom vilken minut som helst. Medierna svalde allt och betalade bra, och ingen brydde sig om att fråga efter konkreta bevis.

Mordet på Litvinenko var en uppgörelse mellan skumma ryska affärsmän, det finns ingen anledning att tvivla på det. Jag vet inte vilka affärer det handlade om. Det lilla jag råkar veta är att det var oligarken Boris Berezovskijs killar som drabbade samman med ett annat affärsgäng. Det ena gängets säkerhetsstyrka drabbade samman med det andra gängets säkerhetsstyrka. Bägge styrkorna bestod naturligtvis av utvandrade före detta KGB-funktionärer. Oligarker och andra ryska affärsmän anställer gärna folk från KGB, FSB och GRU, ty dessa är bäst på att hantera farliga situationer och besitter den slags unika säkerhetskompetens som ryska affärsmän inte kan klara sig utan när de gör skumma affärer sig emellan.

Några i gängen råkade ha individuella kopplingar till FSB i Moskva: personliga kontakter (kvar från tjänstgöringstiden) och exponering mot ett och annat underrättelseprojekt där man ofta anställer f d officerare som fristående konsulter. Hade dessa kopplingar något att göra med de vederbörandes extraknäck för oligarkerna i London? Inte ett dugg. Det fattar vi som vet hur underrättelsebranschen fungerar och hur ryssarna beter sig, men massmedier i väst fattar det tydligen inte.

Snarare är det så att våra medier låtsas att de inte fattar det, detta för att ha en ursäkt för att skapa sensationer och skandaler där sensationer och skandaler inte finns. Skandalkåthet i kombination med rysskräcken. Mycket rätt som det skrevs i en kommentar till mitt förra inlägg: rysskräcken är numera en del av den svenska nationella identiteten. Man kan inte låta bli att undra, är inte vi svenskar smartare än så?

Något senare inlägg kommer att handla om Rysslands kanske mest kända regimkritiker, Anna Politkovskaja (hon är förresten aktuell nu - rättegången mot hennes misstänkta mördare inleds i dagarna). Till skillnad från herrarna ovan hade hon faktiskt gjort nytta och gett något till ryska samhället innan hon mördades i oktober 2006, men hur var hon som regimkritiker? Jag avslöjar sanningen som aldrig funnits att läsa i svenska medier.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kgb, regimkritiker, ryssland, politik, media, fsb, litvinenko, putin, lars vilks, mord