Spionskolan: Att känna igen lögn

Cui bono? (Vem gynnas?) är ett gammalt latinskt uttryck och numera en beprövad regel i brottsutredningar. Den skyldige ska letas bland de som gynnas av brottet.

En liknande princip finns inom informationshantering; den används flitigt av journalister, oss underrättelsefolk och andra yrkesgrupper som hanterar stora mängder information och ofta behöver bedöma sanningshalten i en uppgift. Frågan vi ställer är inte Cui bono? utan Skulle källan ha anledning att ljuga?

Det gäller att försöka hitta eventuella motiv. Ju fler och starkare motiv desto större är risken att källan ljuger och att uppgiften inte är korrekt till 100%.
Ett exempel: Du frågar någon okänd förbipasserande på gatan vad klockan är. Personen tittar på sitt armbandsur och svarar t ex "Hon är fem i åtta". Skulle personen ha anledning att ljuga? Knappast. Du kan alltså lita på att klockan verkligen är fem i åtta.
Kuriöst undantag: Under sovjettiden i Estland eller Lettland, om du frågade någon på en gata i Tallinn eller Riga, t ex "Ursäkta mig, åt vilket håll ligger tågstationen?", och om du frågade på ryska (statsspråket som alla förstod och talade) medan den tillfrågade råkade vara etnisk est respektive lett, då hände det ibland, ganska ofta faktiskt, att den tillfrågade pekade åt fel håll, helt avsiktligt. Ester och letter gillade att jävlas med ryssar som de ansåg vara ockupanter. Men det är som sagt ett undantag.

Om uppgiften är sekundär (andrahands-) eller tertiär eller ännu värre gäller det att gå till roten, så långt det går, hitta den ursprungliga källan (något som de flesta av oss faktiskt är vana att försöka göra, ofta intuitivt) och fokusera på dess trovärdighet - ställa den här nyckelfrågan Skulle källan ha anledning att ljuga?

En annan bra fråga i sammanhanget är Om uppgiften är falsk, vad skulle källan vinna på att få andra att tro att den är sann?

Frågorna är naturligtvis inte lätta att besvara. Det gäller att studera källan, förstå dess relation till uppgiften och uppgiftens ämne, och väga in alla relevanta aspekter och omständigheter. Kan vara svårt och tidskrävande. Men att formulera frågan rätt - just att sätta fokus på eventuella motiv - är en bra start.

Det är motiv som sätter igång en lögn. Att ljuga är jobbigt, förknippas med problem, därför ser de allra flesta av oss ljugande som ett undantag, en exceptionell handling. Vi behöver inget motiv för att säga sanning, men för att ljuga behöver vi ett motiv. Utan motiv ljuger vi inte utan håller oss till det normala, det enkla - att säga sanning.
Det gäller alla slags källor, både enstaka personer och grupper (redaktioner, företagsstyrelser o d). Ingen lögn utan motiv. Leta efter motiv!
Finner du inget är uppgiften sann, med stor säkerhet.

Enkelt exempel:
Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg försöker dementera ryktet om att kunderna är på väg att lämna banken, detta med anledning av bankens likviditetsproblem i sviterna av finanskrisen (SvD, 2008-09-25):
"Bara i förrgår öppnades 1.600 nya konton netto i banken. Och i september i år har fler nya konton öppnats jämfört med september förra året."
Kan vi lita på att uppgiften är sann?
(Låt oss för en stund blunda för uttalandets tveksamma kvalitet i övrigt och för att vi traditionellt kanske har svårt att tro att en person i Stålbergs ställning skulle våga ljuga så här rakt och fräckt.)
Kan vi lita på uppgiften?
Fråga: Har Stålberg motiv att ljuga? Svar: Ja, flera. Jag ska inte specificera vilka, de är uppenbara. Fråga: Har Stålberg mycket att vinna på att få SvD:s läsare och hela svenska folket att tro på uppgiften? Svar: Ja, jättemycket. Uppenbart vad. Slutsats: Uppgiften är inte att lita på.
Alltså, den kan vara sann, men jag skulle aldrig seriöst referera till den eller föra den vidare som ett faktum.

Skulle källan ha anledning att ljuga? Vilka motiv och hur starka är de i sammanhanget?
Om uppgiften är falsk, vad skulle källan vinna på att få dig att tro att den är sann?

Vem som helst kan tillämpa principen. Dock finns det en hake. Mycket hänger på din egen förmåga att göra rätt bedömning. Även om du vet allt som det går att veta om källan och omständigheterna kan du bedöma fel om du inte är välsignad med logisk förmåga och absolut objektivitet.

Och en hake till, något som till skillnad från tankarna ovan inte är uppenbart:
Uppgiften kan vara sann trots att källan skulle kunna ha anledning att ljuga.
Och hur känner man igen en sådan situation? Nej, enkelt är det inte, men det finns knep. Mer om dessa någon annan gång.

P.S. "Påbyggnad" för dig som gillar psykologi och vetenskap: länken till patentansökan för infraröd lögndetektor.


Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, politik, media, lögner, spionskolan, lögndetektor, swedbank, psykologi, ryssland