Mediefrihet i Sverige?

Jag skriver ibland att vi saknar mediefrihet i Sverige och att våra svenska massmedier är styrda och påverkade av olika egoistiska krafter i samhället. Idag förklarar jag vad jag menar.

Inlägget har tillkommit med anledning av kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths senaste utspel i frågan om presstödet. Först ville hon strypa det, nu säger hon att presstödet måste försvaras, vad hon kommer att säga i morgon är svårt att veta.

Okej, våra medier är inte statsstyrda och hårdcensurerade som i Nordkorea. Men har vi verkligen den grad av mediefrihet som vi tror oss ha och som politikerna och medierna själva så ofta skryter med att vi har?

Nej, våra massmedier är inte fria egentligen. Mediefriheten är ganska begränsad i Sverige, och det beror varken på presstödet eller utgivningsbevis. Dessa instrument är utpräglat strategiska. Svårt för statsmakten och myndigheter att använda dem för att censurera tidningarnas skriverier dag för dag. Ännu svårare är det att i praktiken dra in presstödet respektive återkalla utgivningsbevis av politiska skäl. En sådan myndighetsutövning skulle orsaka ett ramaskri värre än FRA-stormen och bara slå tillbaka mot myndigheten.

Nej, det är annat jag tänker på när jag talar om begränsad mediefrihet i vårt land. Det finns tyngre faktorer än presstödet och utgivningsbevis.

En sådan tyngre faktor är förfarandet vid tillsättning av ansvariga utgivare och chefredaktörer. Det är inte många som vet om det men på de riktigt stora redaktionerna (vi talar ledande nationella massmedier - SvD, DN, Expressen, Aftonbladet) tillsätts chefredaktörerna efter obligatorisk kontroll hos Säpo. Fråga mig inte hur mekanismen fungerar i praktiken och vilket lagrum som gäller i sammanhanget men du blir inte chefredaktör för ett betydelsefullt massmedium i Sverige om inte Säpo godkänt dig. Och detta utöver alla eventuella partipolitiska turer i samband med varje sådan tillsättning!
Vilka kriterier Säpo använder i sin bedömning är det naturligtvis bara grabbarna på Säpo som vet, men en sak är lätt att begripa: Säpo vet var Säpo har var och en av de tunga chefredaktörerna och vad man kan förvänta sig av var och en; det lämnas inget utrymme för överraskningar.

Förresten, om vi jämför med utlandet, ett sådant förfarande är otänkbart i t ex USA eller Ryssland, länder där medier har en stabil tradition av principiell misstänksamhet mot makten. (Ett mycket intressant fenomen, jag planerar att skriva om det i något senare inlägg.)

Okej, Säpo är inte hela Sverige. Det faktum att Säpo har chefredaktörerna i sitt grepp är visserligen ett hinder för mediefriheten men det finns något värre. Ett betydligt svårare hinder. Nu kommer jag till den främsta anledningen till varför det går att hävda att den svenska mediefriheten är en myt. Bovarna i dramat heter offentlighetsprincipen och den svenska mentaliteten.

Resonemanget är följande:
Vi har ju ett mycket öppet samhälle - mängder av olika offentliga källor och register, fungerande infrastruktur för anskaffande av information, och lagar som garanterar öppenhet och tillgänglighet. Våra svenska journalister och reportrar har det jättelätt. De behöver inte gräva särskilt mycket. Jag menar verkligen G R Ä V A - jaga information, kämpa i stark motvind, ta risker, använda list och okonventionella metoder, wallraffa. En svensk reporters mest vågade wallraffande går ut på att han under telefonsamtal låtsas vara någon annan än han egentligen är, och då är det inte så att han presenterar sig med ett annat namn utan han bara låter bli att presentera sig. Det är vågat på gränsen till det omöjliga.

Mentaliteten spelar också in. Vi ogillar att sticka ut, göra något som andra inte gör, utmärka oss på ett kontroversiellt sätt. Jantelagen och lagom-mentaliteten.

Allt detta har skapat en rutin som idag dominerar svensk nyhetsjournalistik: information skaffas fram genom att man tar kontakt med en källa (myndighet, företag, politiskt parti, privatperson, ögonvittne, etc.) och ställer frågor. Journalisten får 80% av sitt material via källornas frivilliga samarbete. Resten hämtas från diverse offentliga register, allmänna handlingar, pressmeddelanden, hemsidor och andra öppna och halvöppna källor som det finns så gott om i Sverige. Svenska journalister och reportrar är vana vid denna rutin. De har ingen erfarenhet, och egentligen inget behov, av någon annan.

Följaktligen är svenska journalister och reportrar idag i mycket hög grad beroende av goda relationer med makthavare, myndigheter, företag, samhällets nyckelpersoner och alla andra källor som regelbundet förser dem med information. Det är ju dessa goda relationer som står för 80% av journalistens brödtext. Skadar journalisten dessa goda relationer finns det risk att han i fortsättningen måste klara sig utan källornas frivilliga samarbete. Kan journalisten det? Knappast. En så radikal omställning av rutin, att plötsligt tvingas arbeta i motvind och bete sig osvenskt i övrigt. Otänkbart. Det är lättare att bevara de goda relationerna, även på bekostnad av sitt journalistiska oberoende.

Vi kommer alla ihåg Zlatans bojkott av Aftonbladet. Att bojkotten skapade rubriker och blev så omskriven och omdebatterad tyder väl på att den var kännbar för Aftonbladet. Den som tvivlar på det kan jämföra Aftonbladets och t ex Expressens nyhetsrapportering om Zlatan under bojkottåren. Var hittar du mer nyheter och var hittar du mer struntprat?

Zlatan är inte det bästa exemplet. Det går i och för sig att producera mycket nyheter om Zlatan utan hans medverkan. Han syns, och det han gör syns. Ett betydligt bättre exempel är hovet.

All massmedial rapportering om hovet och de kungligas vardag - det gäller både seriösa nyheter och ytliga skvaller - börjar med att redaktionens ansvariga reportrar etablerar goda kontakter med hovets pressavdelning och alla som brukar ha förhandsinformation om hovets affärer och kungligheternas förehavanden, s k källor. Från pressavdelningen får redaktionen en kopia av kungens och sessornas program för de kommande månaderna; reportrarna följer programmet, rapporterar om vad kungen och sessorna gör, och källorna sockrar det torra officiella med detaljer, nyanser och skvaller. Det ger 80% av brödtext. Resten hämtas från sekundära källor - offentliga handlingar och material som redan publicerats i andra medier. Gräva behöver man inte. Man lever på goda relationer istället.
Som det står på Bonniers nya tidskrift Queens hemsida: "Tack vare redaktionens unika ingångar i de europeiska kungahusen kommer tidningen att ha de exklusiva reportagen..." Ingångar betyder etablerade kontakter med pressavdelningar och nyckelkällor.

Ta Queen eller Svensk Damtidning. Bläddra igenom artiklarna. Hur stor del av nyheterna förefaller ha tillkommit som resultat av samarbete med hovet? En ganska betydande del, om inte merparten. Om hovet helt plötsligt började bojkotta Svensk Damtidning, alltså ingen kontakt med pressavdelningen och ingen information från sessornas närstående, hur skulle innehållet i tidningen förändras? Eller med andra ord: Hur mycket av innehållet skulle finnas kvar?

Goda relationer är den svenske journalistens främsta tillgång. Med hovet som med politiker, företag, organisationer, idrottsklubbar, kändisar, alla vars gunst journalisten lever av. Det gör att både nyhets- och debattjournalistik tvingas ta hänsyn till risken att förlora källornas gunst (och därmed sitt levebröd) när man granskar, kritiserar och tar ställning i frågor. Detta resulterar i självcensur som drastiskt begränsar mediefriheten. Dagligen.

Jag låter bli att illustrera tanken med konkreta exempel, medvetet. Vill belysa problemet generellt utan fokusering på något enstaka fall. Men exemplen är många. Vinklad ensidig rapportering, uppenbara beställningsartiklar, slutsatser som inte förefaller logiska, bedömningar som inte känns rättvisa, opinionsbildande påståenden som förblir oemotsagda. Du hittar sådant varje gång du öppnar en svensk tidning.

Vi är vana att tro (läs: medier har lärt oss) att självcensur är något positivt, en slags metodisk självsanering. Det kan visst vara så, och ja en viss del av självcensur i svenska medier är godartad. Men det finns mycket elakartad självcensur också, det måste vi vara medvetna om när vi talar om mediefrihet.


Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, kändisar, kungligt, skvaller, politik, media, censur, självcensur, propaganda, offentlighetsprincipen, debatt, journalistik, sverige