Spionroman eller deckare?

Läser du böcker?
Gärna en bra deckare, eller hur?


I början av juni var jag på blixtbesök i Wales där årets bokfestival i den lilla byn Hay-on-Wye ägde rum, den populära Hayfestivalen. Nej, jag var där i egenskap av skribent och litteraturälskare, inget annat. Minglade, lyssnade på föreläsningar, träffade bokbranschens nyckelpersoner, bekantade mig med de aktuella trenderna.

Vill idag berätta om en intressant diskussion jag hade då med en annan bokälskare, en medelålders dam från London. Nelly Richards som hon hette var med i någon av Englands otaliga deckarklubbar och besökte festivalen på jakt efter något nytt, on a hunt for fresh book som hon uttryckte det.

Vi jämförde spionroman med deckare.
Jag sa att spionroman borde ses som ett nästa steg för den som blivit mätt på deckare. Jämfört med deckare ger spionroman mer till läsarens smaklökar och kan uppfylla ett bredare spektrum av förväntningar. Spionroman är nästa nivå dit läsaren evolutionerar efter deckare.

Nelly tyckte det var ett pretentiöst påstående. Varför skulle spionroman vara bättre än deckare?

Därför, förklarade jag, att i spänningsgenren vilken både spionroman och deckare tillhör är det viktigt att läsaren möter en huvudperson som är smart och proffsig. Vem vill läsa om dumma detektiver och obegåvade spioner? (Ja, det vill någon kanske, men då talar vi om en annan genre - fakta eller humor.)
I spänningsgenren är det så att en bok är desto mer spännande ju smartare och proffsigare huvudpersonen är. Huvudpersonens professionella och personliga egenskaper är ett av de viktigaste kvalitetskriterierna i denna genre, kanske den näst viktigaste efter intrigen (the plot).

En spion slår en detektiv vad gäller professionella egenskaper och personlig originalitet hävdade jag. En spion kan allt en privatdeckare eller en poliskommissarie kan - och mycket mer. En spions personlighet är rikare på färger, erfarenheter, kontroverser och egenheter. Lägg till ett mycket större geografiskt arbetsfält, högre mål, farligare motstånd, större risker, mångsidigare belöningar... Det är mer spännande och mer givande att läsa en bok om en spion och vad denne håller på med än en bok om en detektiv och dennes mordutredning.

Nelly reagerade med ett leende. Jämförde jag kanske en bra spionroman med en dålig deckare?
Jag försäkrade henne att jag menade generellt. En bra spionroman vs en bra deckare. Generellt och rättvist. Ville hon kanske att jag skulle våga mig på en ännu djupare analys?
Det ville hon.

Okej, sa jag, vi börjar med professionella kunskaper och färdigheter. En genomsnittlig spion slår en genomsnittlig detektiv vad gäller kunskaper i språk och kampsporter, praktisk förståelse av aktuell politik och diplomati, färdigheter i pyroteknik och dokumentförfalskning, för att inte tala om talang som skådespelare och kvinnotjusare (eller manslukerska beroende på spionens kön och preferenser). En detektiv å sin sida kan säkert mer om sina lokala förhållanden, framför allt människorna i trakten, vem som smygligger med vem och aktuella gängsammanslutningar. Det kan också vara så att en polisanställd detektiv skjuter bättre än en vanlig spion. Dagens spioner använder sällan skjutvapen - spionjobbet handlar om annat nu för tiden.

Alltså, en detektiv har klart mindre att komma med. Visst är det i slutändan en bedömningsfråga men jag tycker att en spion kan mer, och sådant han kan är mer intressant att läsa om!

Och så personligheterna... Här segrar spionen överlägset.
En deckarförfattare kan naturligtvis förse huvudpersonen i sin deckare med spännande egendomligheter och erfarenheter, göra honom eller henne till alkis eller toppexpert på datorer eller violinspelande enstöring som ser syner under fullmånen. Men sådana egenskaper är en människas egenskaper, de har ingenting att göra med att personen är just detektiv. De kan lika väl tillhöra huvudpersonen i en spionroman.
I vår jämförelse är det endast relevant att ta med sådana personliga egenskaper som en spion sannolikt har just för att han är spion och som en detektiv sannolikt har just för att han är detektiv. Och då vinner spionen överlägset. Hans personlighet präglas av erfarenheter från olika miljöer och kulturer, vanan att arbeta med livet som insats och den ständiga exponeringen mot det allra senaste inom teknik, psykologi och politik. Och en detektiv då? Vad har han/hon att komma med? Vilka spännande egenskaper kan en detektivs personlighet locka läsaren med, samtidigt som de är otänkbara för en spion?

Nelly kunde inte komma på några. Hon bara skrattade och tyckte jag var rolig som jämförde äpplen med päron.
Jag blandade ihop good guys och bad guys, sa hon. Detektiver är good guys som jagar bovar som är bad guys. Spioner är själva bad guys som jagas av goda agenter. Jämföra ska man antingen detektiver med goda agenter eller spioner med mördare och andra bovar.

Good guys, bad guys... Vi jämför huvudpersonerna, sa jag, huvudkaraktärerna i spionroman vs deckare, men vill hon dela dessa i good guys och bad guys är hon ute på hal is, very shaky ground. För det är här som jag spelar ut trumfkortet.

Just det här med good guys och bad guys är kanske den största fördelen med spionroman, förklarade jag. Spioner kan vara bad guys eller good guys beroende på vilket land de tjänar och vems sida de är på. Gott om goda spioner i bokvärlden (James Bond toppar listan). Huvudpersonen i en roman behöver således inte nödvändigtvis vara någon säkerhetsagent eller patriotisk medborgare som jagar spioner; huvudpersonen kan själv vara spion - en "god spion". Som spionerar för den goda sakens skull.

Skurkar däremot är alltid skurkar. Mördare är alltid mördare. Att låta en mördare vara huvudpersonen i en bok är att glorifiera mord och mordiska anlag, och det gör man inte inom seriös litteratur, med rätta. Huvudpersonen ska vara god, en medborgare och människa att beundra och ta efter. Inte mördare, våldtäktsman eller bankrånare. Gränsen går vid en sympatisk gentlemannatjuv - skurkaktigare får huvudpersonen inte vara i en skönlitterär bok. Antingen så eller bör författaren se till att brottslingen straffas på slutet, eller dör, eller i värsta fall omvandlas till en god människa. Annars riskerar boken att klassas som brottsglorifierande och därmed samhällsfientlig, med en ofördelaktig stämpel för författaren, försiktiga recensioner och färre sålda exemplar som resultat.

Detta samhällsmoraliska krav biter inte på författare av spionromaner. Gör din spion "god" genom att låta honom/henne jobba för "rätt" stat - svårare är det inte att bli av med tråkiga moralbegränsningar.
Poängen:
Spionromanförfattare åtnjuter större frihet vid skapande av karaktärer och intrig. Större svängrum för fantasin. Det resulterar i intressantare böcker.
Game, set, match.

Nelly skakade på huvudet.
Större svängrum för fantasin och färgstarkare huvudkaraktärer i all ära, men det finns något som heter närhet till läsaren, påpekade hon. En bra historia bör utspelas i en miljö som läsaren kan relatera till. Det idylliska hemmet och det vardagliga mordet i klassiska engelska deckare. Boken engagerar och berör när läsaren möter bekanta miljöer med igenkännbara människotyper. Giriga arvingar, svartsjuka fruar, stressade poliser - det vardagliga, det bekanta, läsaren känner sig hemma... Och spioner? Vem kan relatera till deras värld? En spionroman läses som en saga. Människor och problem från andra sidan verkligheten kan inte engagera, kan inte beröra på ett förtroget vis. Man kan nästan säga att spionroman tillhör fantasigenren...

Det var då damen plötsligt kom ihåg att hon skulle på något författarmöte. Vi tackade varandra för pratstunden och hon skyndade iväg. Hennes fräcka uttalande förblev oemotsagt. Jag fick aldrig visa Nelly från London hur fel hon hade.

Kanske bättre för henne. Ty vissa saker mår de flesta vanliga människor inte bra av att veta. Att spionvärlden är närmare oss än vi tror. Att det vimlar av hemliga aktiviteter i dagens samhälle, engelskt som svenskt. Att det finns betydligt fler spioner runt omkring idag än under kalla krigets dagar. Att dagens spionage är farligare än någonsin och påverkar samhället starkare än någonsin... En vanlig människa, svensson som richards, sover kanske bättre när hon inte vet.

Men att spionroman är spänningsgenrens konung - det skulle varje inbiten bokälskare må bra av att veta. Spionen tycker så i alla fall.

Nyckelord: , , , , , , ,

7 kommentarer:

KG Holmsten sa...

Håller med fullständigt, när jag var ung läste jag om Sherlock Holmes och tyckte det var spännande. Idag när jag läser dem igen förstår jag ingenting?
En spionroman som ex. Guilos Hamilton böcker är bra mycket trovärdigare och spännande. Och han är inte ensam, det finns massor att läsa om spioner. De finns överallt som sagt.

Maria sa...

Jag läste en spionthriller för några år sen om en spion som förälskat sig och var tvungen att kompromissa mellan spionaffärer och kärlek. Låter banalt men det var mycket välskrivet, minns inte författaren, någon med långt efternamn.
Jag menar det här med att kompromissa, slitas mellan sitt uppdrag och sin kärlek, det är en grej för en spion. Har svårt att tänka mig en deckare med sånt problem, om inte han är totalt koko i huvudet förstås.:-)

Anonym sa...

Känns lite som att jämföra äpplen och päron faktiskt.
Oftast så tycker jag att spioner har tråkiga personligheter, poliser och privatdetektiver har lite mer roliga personligheter super, knullar och beter sig allmänt dåligt.

nilla sa...

intressanta tankar, tack spionen.. bara en sak: som läsare av spänning vill jag kanske inte alls evolutionera nånstans, vill bara läsa nåt spännande o annorlunda.. typ gör inget om jag som bokkonsument tar ett steg tillbaks evolutionsmässigt..:-)

Axel sa...

En egenskap som en spionroman aldrig, eller i alla fall sällan, kan få är känslan av hemtrevlighet; känslan av en idyll fylld med intriger mellan människor.
Spioner är för det mesta ute och reser i hela världen och handskas med problem som rör större delen av vår befolkning. En detektiv å andra sidan handskas med problem i hembygden, på detta sätt kommer man mycket närmre detektiven, man får en djupare inblick och kan känna mer på spelet människor sinsemellan, vårt sociala beteende.

Garbo sa...

Är man som läsare ute efter hemtrevlig läsning om idyllisk hembygd och att stilla sin nyfikenhet på spelet lokala människor sinsemellan och det sociala beteendet i sin omedelbara geografiska och sociala närhet tar man en kärleksroman av nån lokal författare eller i värsta fall nån smalinriktad psykologisk drama, eller ja kanske en deckare som utspelar sig där man bor, det finns gott om såna.
Om genren däremot heter spänning ska det vara just spänning, och hembygdstrevlighet ökar inte spänning det minsta, inte ens om läsaren söker "komma närmre" huvudkaraktären som du säger, Axel.
Spionromaner läser man för att spänningen i spionbranschen är unik, liknar inget annat. Hemtrevlighet kommer inte in i bilden, helt enkelt.

Sven sa...

Axel, menar du att du kommer närmare Miss Marple eller kommissarie Maigret än svenske spionen Carl Hamilton, med djupare inblick och allt? :))