Osvenskt att rota i soporna?

En kollega till mig studerade företagsekonomi vid Lunds universitet för en tid sedan och tog en kurs som hette Business Intelligence and Security. Kursen behandlade underrättelseverksamhet i näringslivet; blivande företagsekonomer fick lära sig att bland annat skaffa information om företag och affärspersoner.

Kursläraren gav deltagarna ett spännande uppdrag: Att samla in så mycket info som möjligt om någon främmande privatperson, detta utan att personen i fråga fick veta något och utan att överträda lagen förstås. Personutredning och privatspaning i utbildningssyfte.

Min kollega valde en av sina grannar. Det första han gjorde var att gå igenom grannens sopor, allt han kunde hitta i soprummet, påse för påse, bit för bit. Han hittade mycket information och en hel del ledtrådar att följa - en solid bas för vidare utredning om grannen. När läraren slutligen fick in studenternas kursarbeten kunde hon inte låta bli att konstatera att min kollegas rapport var i en klass för sig vad gällde uppgifternas mängd och slutsatsernas kvalitet. Inte oväntat fick han högsta betyget.

Oväntat kom däremot kurslärarens kommentar angående det där med soporna. Hon tyckte inte det var nödvändigt. Vid genomgången av uppdraget talade hon inför samtliga kursdeltagare och sa ungefär så här: "Det glädjer mig att ni är kreativa och kan många bra sätt att få fram uppgifter om privatpersoner. Nu vet jag inte om det verkligen är nödvändigt att rota i någons sopor men annars... bla bla bla..." Och hela auditoriet skrattade friskt efter ordet sopor.

Ett utmärkt exempel på hur vissa nationaliteter inte passar för vissa yrken. Kursläraren hette Katarina Svensson-Kling och de allra flesta deltagare var infödda svenskar. Hennes påpekande och deras reaktion visar tydligt att svenskar inte passar för underrättelseverksamhet.

Underrättelsevetenskapens teori säger att soporna är den viktigaste informationskällan när man utreder och spanar mot privatpersoner eller företag. Att gå igenom objektets sopor är ofta det första en duktig utredare gör. Visste Katarina Svensson-Kling inte det? Jo, det visste hon säkert, hon som redan då hade arbetat med business intelligence i många år och undervisat på högskola. Men hon tyckte antagligen att proffsighet inte fick sträcka sig bortom mentalitetens begränsningar, att lagom-Sveriges medfödda rädsla för kontroverser, konflikter och annorlunda tänkande var viktigare än att vara bra på sitt yrke.

En högskolelärare med en sådan inställning!
Inte underligt att spionage och underrättelseverksamhet, som konst, aldrig når riktiga höjder i Sverige.
Inte underligt att Säpo aldrig kunnat, och aldrig kommer att kunna, mäta sig med världens bästa underrättelsetjänster, med britterna, ryssarna, amerikanerna och israelerna.
Inte underligt att våra största spioner är Stig Bergling och Stig Wennerström - simpla förrädare som inte gjorde mer än att smygträffa sina kontakter och överlämna papper de stulit på jobbet.

Vi svenskar får nog trösta oss med att spioneri inte är något man behöver vara stolt att vara bra på. Och att vi är bra på mycket annat.

Nyckelord: spionbloggen, samhälle, spioner, äventyr, säpo, sverige, lagom, politik